Three months of music kapitel 6
Kategori: Avslutade
Det blev söndag, Harry och Louis hade haft mejlkontakt nästan hela tiden sedan fredagen och äntligen hade Louis fått klartecken om att få åka hem. Han skulle få börja ta medicineringen hemma och han var överlycklig att han skulle få komma hem efter så lång tid på sjukhuset. De hade bestämt en träff hemma hos Louis på måndagen dagen efter första advent och Harry var nästan uppe i taket av förväntning. Just nu satt han vid sitt bord i köket och drack en kopp te medan han läste morgontidningen; han kanske verkade vara lugn men på insidan sjöng han nästan av lycka. Han hade inte sjungit på flera år men de senaste dagarna hade han känt en stor lust att skriva låttexter vilket han aldrig gjort förut, dock hade han inte kommit på några texter än men han hoppades på att det skulle komma över honom snart.
Harry tog en sista slurk av teet innan han reste sig upp, han vek ihop tidningen och la den i tidningsstället för att sedan gå till sitt sovrum och datorn, han kände på sig att Louis hade uppdaterat sin blogg. Harry knäppte på datorn och medan han väntade på att den skulle starta upp lekte han med en gummisnodd, datorn välkomnade honom med ett plingande ljud och Harry klickade upp Google Chrome. Harry hade rätt, Louis hade uppdaterat sin blogg bara en minut innan Harry känt av det.
Hej kära läsare.
Jag har ett roligt meddelande att ge er, imorgon 3/12 ska jag äntligen få komma hem efter att ha varit här på sjukhuset i ett halvår. Jag har äntligen lyckats övertala läkarna om det och det finns inget som kan beskriva lyckan jag känner just nu. Jag ska fortsätta med min medicinering hemma (så ni behöver inte oroa er över det). Jag vet att det är många av er som tänker att ni kan träffa mig nu när jag kommer ut från sjukhuset men jag ber er; vänta med att flockas kring min lägenhet tills jag varit hemma ett par dagar, okej? Jag kommer via min agent att annonsera när jag orkar träffa er.
Mycket kärlek - Louis.
Harrys ansikte bröt upp i ett skinande leende, Louis lycka smittade verkligen av sig. Harry kunde nästan känna den stråla genom datorskärmen, han la en hand på skärmen, den var varm. Harry föreställde sig att det var Louis lycka han kände istället för datorn och det fick honom att le ännu mer. Imorgon skulle han träffa Louis William Tomlinson i egen hög person och han kunde knappt tro det.
-
Harry stod nervöst utanför porten till Louis lägenhet, han väntade på att Louis agent Paul skulle komma ned och hämta honom. Hjärtat slog som en hammare i bröstet, Harry svalde hårt och vickade nervöst på tårna inuti skorna. Han hade klätt sig i sina finaste kläder vilket var en gråsvart tröja där det stod 'Hipsta please' på och sina allra tajtaste jeans. För första gången på länge kände han sig faktiskt stilig, inte samma gamla vanliga Harry. Han hade till och med kammat håret och fixat till luggen lite med kökssaxen. Plötsligt hörde han fotsteg i trapphuset och han rätade genast på sig och rättade till kragen till sin svarta rock. En lång ganska kraftig man med kortklippt mörkt hår kom gående längs trappen, han knappade in en kod på en liten låda och dörren öppnades.
"Harry Styles?" frågade han sakligt och Harry nickade, alldeles för nervös för att kunna prata. Paul nickade nöjt och lade en stor hand på Harrys rygg och tog in honom i lägenheten.
"Mr. Tomlinson bor på tredje våningen i en trerums lägenhet", sa Paul leende medan de gick upp för trapporna.
"Trevligt", fick Harry ur sig hans röst var hes av nervositet.
Paul log snällt mot honom och de var plötsligt framme utanför Louis dörr. Det var en helt vanlig dörr vem som helst kunde ha, det fanns inget som sa 'här bor en cancersjuk rik musiker' och Harry älskade det, han älskade att Louis inte bodde rikt. Paul gick fram till dörren, knackade två gånger och öppnade den när ett svagt "ja" hördes från insidan av dörren. Paul gick in i lägenheten med ett kliv och klädde av sig sin tjocka kavaj, Harry följde efter och sög in doften av Louis boning. Den luktade barr och nyköpta blommor, Harry älskade redan den doften. Han tog av sig sin svarta rock och hängde av den på en av galgarna innan Paul ännu en gång lade sin hand på hans rygg och vägledde honom in i köket där en tanig liten kille eller rättare sagt man satt i en svart och grå rullstol. Han hade en grå, lite för stor mössa över huvudet och en lila åtsittande T-shirt, över benen bar han ljusgrå mjukisbyxor.
Harry svalde hårt när han insåg att det här var ryggtavlan till Louis Tomlinson, hans hjärta tog ett skutt när Louis placerade händerna om båda sidorna av rullstolen och vände sig om mot Harry. Harry höll på att få hjärtsnörp när han såg Louis framsida; det första han lade märke till var de ljusblå ögonen som lyste likt stjärnor i det bleka ansiktet, det andra han lade märke till var hans rosaskimrande mjuka läppar som var formade till ett leende skapt av grekiska gudar och det tredje han la märke till var det kastanjbruna håret som stack fram under mössan. Louis rullade fram till Harry och sträckte fram en tunn, benig hand mot honom.
"Hej Hazza, trevligt att råkas." Louis röst var mjuk som sammet, det var den vackraste rösten Harrys öron någonsin hört.
"H-hej Louis", svarade Harry hest och tog Louis hand försiktigt i sin egen gigantiska hand. Han skakade Louis minihand försiktigt, rädd att han skulle krossa den om han tog i för hårt. Louis log mjukt mot honom, Harrys hjärta smälte av det där skimrande leendet som fick hela hans värld att lysa starkare än solen.
”Vill du ha kaffe? Te? En kaka? Jag har lite allt möjligt”, sa Louis mjukt och tittade frågande på Harry innan han rullade iväg till ett avlångt, vitt skafferi – han sträckte sig efter handtaget och skulle precis sluta handen om handtaget när hans ansikte plötsligt skrynklades ihop av smärta. Han stönade till och höll armen om magen, Paul som hade stått vakande i hörnet av köket kom genast rusande och tog snabbt tag om rullstolen och skjutsade iväg honom till något annat rum. Harrys hjärta hoppade upp i halsen av skräck, vad var det som hände?! Han stod stelt kvar och stirrade på platsen där Louis stått för bara någon sekund sedan. Ungefär tio minuter gick innan Paul kom tillbaka med en dyster min.
”Mr. Tomlinson överansträngde sig lite så han ligger i bädden nu men han sa att du gärna får sätta sig vid honom om du vill. Ville du ha te eller kaffe? Jag fixar det”, förklarade Paul lugnt. Harry lugnade ned sig lite men kände sig fortfarande väldigt orolig över Louis, hade han översträngt sig genom att bara sträcka sig efter handtaget?
”Te tack…” svarade Harry skärrat och tittade sammanbitet på Paul som log mjukt tillbaka.
”Du behöver inte vara orolig, han är okej. Gå in till honom så kommer jag med te sen.” Paul tog fram två koppar av kinesiskt porslin och fyllde en röd vattenkokare med vatten från kranen.
”Du bara går ut från köket och sedan in till höger så ligger hans sovrum där”, svarade Paul mjukt när han såg Harrys förvirrade min. Harry nickade tacksamt och försvann bort mot Louis sovrum.
Dörren var lite igendragen men inte stängd, Harry knackade försiktigt på dörren och han hörde ett mjukt ”kom in”. Harry klev in i rummet, det var rätt mörkt därinne; gardinerna var fördragna men en liten lampa var tänd i fönstret. Harry hörde regelbundna, pysande ljud från en apparat med blinkade ljus bredvid Louis säng där även en liten, svart stol stod.
”Sätt dig där”, sa Louis mjukt och Harry tittade på honom där han låg i sängen. Han såg liten och svag ut, i ena handen höll han en gasmask och bredvid honom stod en ställning med dropp, en slang löpte från droppet och in i Louis arm. Harry svalde hårt och satte sig stelt ned på stolen, han var inte van vid sådana här situationer men samtidigt kunde han inte sluta tänka att Louis var den vackraste mannen han sett.
”Hur är det med dig?” frågade Harry försiktigt och tittade på Louis vackra ansikte. Louis log tunt och såg plötsligt väldigt trött ut.
”Jo det är helt okej, jag är ledsen att det blev såhär.” Louis tittade sorgset på Harry.
Harry kände hur en klump växte i halsen av att se Louis så sorgsen.
”Det är helt okej Louis, det är inget du kan rå för”, svarade Harry genast, han ville inte att Louis skulle känna skuld över något han inte kunde kontrollera.
”Tack, vad glad jag blir att du inte blir arg eller så,” mumlade Louis till svar och log mot Harry innan han tryckte masken mot ansiktet och drog ett djupt andetag, apparaten pyste till svar.
”Vad är det för typ av cancer du har?” frågade Harry nyfiket och hoppades på att han inte var för påträngande.
”Jag har cancer lite varstans men den började i magen och har bland annat spritt sig till lungorna, det är därför jag har den här masken, den hjälper mig att andas”, svarade Louis lättsamt efter han andats lite i masken.
Harry vickade lite oroligt på stolen, han hatade det här; han hatade att Louis hade drabbats av denna hemska sjukdom.
”Jag är ledsen”, mumlade Harry medan han stirrade på sina tummar som han rullade, tårar brände i ögonen och han visste att de skulle svämma över om han tittade på Louis. En benig hand låg plötsligt på Harrys knäskål och det kändes som att en elektrisk stöt for genom Harrys kropp när Louis rörde honom.
”Var inte ledsen Harry, som du sa så är det inget jag kan rå för, och det kan inte du heller. Jag försöker leva i nuet och inte tänka så mycket framåt och jag vill inte göra någon ledsen på grund av min sjukdom”, viskade Louis mjukt, Harry tittade ned på den lilla handen som strök hans ben, han bet sig i läppen och lade sin hand över Louis hand och vände sedan blicken mot Louis, fångade hans blick med sin.
”Då ska jag försöka leva i nuet också”, sa han med tjock röst och Louis log mot honom så att skrattrynkorna vid ögonen syntes. Harrys hjärta fladdrade upp i halsen och ut genom munnen när han såg det där leendet, luften gick ur honom och han drog häftigt efter andan.
Louis tittade lite oroligt på honom men bar fortfarande ett leende på läpparna.
”Ursäkta jag… Jag blev tagen av din skönhet”, mumlade Harry fram, hans kinder blev blossande röda.
Din idiot! Hur kunde du säga sådär?! Nu kommer han inte vilja vara med dig mer!, morrade Harrys undermedvetna ilsket åt honom med armarna i kors.
Louis blinkade förvånat till några gånger men leendet kvarstod och det blev bara större ju mer han tittade på Harry.
”Tack… Jag finner inga ord…” sa Louis generat, han hade fäst blicken på deras nu sammanlinkande händer. Det hade hänt utan att Harry ens märkt det, han harklade sig och gjorde en ansats till att ta bort handen men Louis klämde mjukt och Harry förstod att han menade att han ville ha kvar Harrys hand i sin.
Det gick några pinsamma tysta minuter, deras händer var fortfarande sammanlinkande och de utbytte generade blickar till varandra medan känslan av elektricitet sparkade emellan dem. Harry hade aldrig upplevt något i liknelse till det här förut och han var mer än lycklig, ord kunde inte beskriva vad han kände nu när han höll Louis hand i sin likt en skör fågelunge medan Louis blå havsfärgade ögon tittade in i hans gröna skogar.
”Håret som sticker fram ur din mössa, är det ditt riktiga hår?” frågade Harry lågt för att bryta tystnaden, han ångrade sig genast när han sagt det; kanske hade han sårat Louis nu?
Louis skakade sakta på huvudet.
”Nej, det är inte mitt riktiga hår, det är en peruk fast den ser precis ut som mitt riktiga hår”, svarade Louis mjukt, hans ögon var pigga medan han tittade på Harry.
”Jag anade nästan det, ledsen om du blev stött, menade det inte”, ursäktade sig Harry förläget, han tittade på Louis mössa, han hade lust att ta av den och peruken och smeka Louis huvud där under.
”Nej nej, jag blev inte stött. Jag förstår att du undrar och tror att det är mitt riktiga hår. Jag betalade mycket för den här peruken”, log Louis och tog av sig mössan för att visa sitt hår.
”Mitt hår ser faktiskt precis ut såhär”, sa han stolt och drog handen genom peruken. ”Jag saknar mitt riktiga hår dock, för peruken kliar ibland”, tillade han med en suck.
”Det kan jag förstå att du gör. Vi får hoppas att det växer ut snart”, sa Harry hoppfullt och log mot Louis som log tillbaka.
”Mm det får vi göra…”
Paul kom in med te och kex och placerade det på bordet som stod vid sidan av Louis säng.
”Vill ni ha något mer Mr. Tomlinson och Mr. Styles?” frågade Paul snällt och tittade på dem båda med frågande ögon.
Louis skakade på huvudet. ”Nej Paul, jag plingar om jag behöver något.”
”Självklart.” Paul nickade och gick ut ur rummet.
Harry tog sin kopp med te och drack några klunkar medan han höll ögonen på Louis som också drack lite av sitt te. Harry ställde tillbaka koppen på bordet och lutade sig tillbaka i stolen.
”Vad har du tänkt göra nu då när du äntligen är hemma?” frågade Harry när Louis druckit klart.
”Jag vet inte, bara ta det lugnt och njuta av att äntligen få vara här i min egen säng och i min egen lägenhet. Kanske jag kommer spela in en ny låt, det beror helt på om jag hinner eller inte…” Det sista sa han med sorgsen röst, Harry tyckte att han kunde se några tårar glittra i hans ögon, hans hjärta bröts i miljoner bitar av att se tårar i Louis ögon. Harry lirkade in sina fingrar i Louis fingrar och log så mjukt han kunde åt honom.
”Det kommer bli bra, du kommer hinna spela in dina låtar”, mumlade Harry mjukt medan han slöt sin hand om Louis samtidigt som han försökte svälja bort klumpen som växte sig större i halsen.
Louis log tunt till svar men leendet nådde inte ögonen, Harry tänkte att han nog gått igenom det här flera gånger, intalat sig själv de sakerna han vill göra innan han försvinner.
”Det kommer bli okej…” försökte Harry tröstande medan han smekte Louis hand försiktigt samtidigt som hans hjärta slog tusen slag i sekunden av uppspelhet och förälskelse.
Louis tryckte masken mot ansiktet och tog några djupa andetag innan han lade den åt sidan.
”Ja, man kan alltid hoppas på det bästa, jag försöker tänka så positivt jag kan i alla fall”, suckade Louis, hans blick gled mot deras sammanlinkade händer och han log smått för sig själv.
”Det är jätte bra och du är jätte stark som gör det Louis”, sa Harry stolt, hela han svällde upp av stolthet. Louis var verkligen någon att se upp till.
”Tack Hazza, det betyder så mycket att du tror så på mig…” viskade Louis med sin sammetslena röst. ”Det är bara du och min familj som har trott på mig så mycket… Det här kanske kommer låta lite konstigt eftersom vi precis träffats och så men du är min första och enda vän."
"Och jag räknar inte Paul som en vän”, tillade han stilla efter några minuter.
Harrys ögon blev lika stora som tefat, var han Louis enda och första vän?! Det var omöjligt.
”Wow… Jag är mållös”, fick Harry fram, han höll ett hårdare men fortfarande mjukare grepp om Louis hand. Han visste ärligt talat inte vad han skulle säga. Louis log strålande mot honom och höll Harrys hand hårdare i sin. ”Nu när du vet det… Skulle du… kanske… vilja…” han tystnade och stirrade ner på Harrys ben.
Harry svalde hårt, hjärtat dunkade som en bongotrumma i bröstet. Han visste vad Louis var ute efter men han ville så gärna höra det från Louis egen mun, höra honom säga det. Bara tanken på att Louis skulle be honom om något fick blodet att rusa ner dit.
Skärp dig, ditt jävla pervo! Du kan inte sitta och bli kåt på en cancersjuk man du precis träffat! Strama till dig för fan!, skrek hans undermedvetna ilsket åt honom, hårdheten mellan benen gick ner lite som svar.
"Vilja vad, Louis?” frågade Harry med hes, skrovlig röst; han höll Louis hand i ett stadigt grepp och hoppades på att hans handsvett inte störde Louis allt för mycket.
”Kyssa mig Hazza”, viskade Louis, hans röst var lika ljuv som en fjärils vingslag. Harrys värld gick plötsligt in i slowmotion när han sakta lutade sig framåt mot Louis och tryckte sina läppar försiktigt mot Louis mjuka läppar. Så fort deras läppar möttes sprakade det till i varenda nervcell i Harrys kropp och han trodde att det var likadant för Louis eftersom han plötsligt hade dragit snabbt efter andan genom näsan. Harry placerade en av sina händer på baksidan av Louis huvud och grävde in fingrarna i perukens hår och tryckte försiktigt med handen så att Louis kom närmare honom. Harry pussade honom lätt och försökte andas normalt men det var svårt när man var så nära en ängel. Louis placerade sin beniga hand runt Harrys nacke och höll om Harrys tröja med andra handen, han tryckte sina läppar desperat mot Harrys som om hans liv hängde på det och Harry funderade på om han skulle göra kyssen djupare när Louis plötsligt bet i Harrys underläpp i ett försök att göra det själv.
Harry ryckte till av den plötsliga smärtan och ryggade tillbaka, han kände hur något varmt och blött rann ner längs hakan. Han la fingrarna mot läppen och upptäckte att den blödde, han slickade sig om läpparna och tittade mjukt på Louis som såg skräckslagen ut.
”F-förlåt j-jag skulle bara…”
Harry skakade mjukt på huvudet och satte ett pekfinger mot Louis läppar för att få honom att tystna.
”Det är okej, första gången är inte alltid bäst”, log han mjukt och slickade bort blodet från sin nu uppsvullna underläpp innan han lutade sig framåt och pussade Louis silkeslena läppar. Louis pussade försiktigt tillbaka; han placerade sin hand på Harrys rygg och tryckte honom försiktigt närmare sig medan han försökte hålla kvar pussen emellan dem. Harry stack försiktigt ut tungan och slickade sakta över Louis läppar, han bad om att få komma in i Louis mun.
Louis öppnade munnen försiktigt och Harry kröp trevande in med tungan, Louis smakade jordgubbar och minttabletter; Harry tyckte att det var den godaste smak han någonsin smakat. Han slöt sina armar om Louis överkropp och drog honom intill sig samtidigt som de fortsatte att hångla. Louis rörde försiktigt på sin tunga och Harry slingrade sin egen tunga runt den samtidigt som han flyttade ena armen in under Louis ben och lyfte upp honom i sin famn. Det var ungefär som att hålla i ett barn, Louis vägde nästan ingenting och han hade lite svårt att hålla balansen men Harry höll i honom stadigt.
De fortsatte att kyssas i flera minuter tills Louis plötsligt gjorde en kraftig inandning genom näsborrarna och tryckte handen mot Harrys bröst. Harry bröt kyssen och tittade frågande på Louis, det kändes som att han simmade runt i en dimma av överflödiga intryck och känslor, han hade aldrig känt sig såhär lycklig.
”Masken”, fick Louis ur sig och famlade med händerna efter plastmasken; Harry höll honom i ett hårt grepp när han själv sträckte sig efter masken och gav den till Louis.
Louis tog några djupa andetag och andades lättat ut när han lagt den ifrån sig. Harry log strålande mot honom och höll om hans ena hand.
”Tack för … Kyssen. Jag har aldrig varit med om något sådant tidigare”, erkände han med rödlätta kinder. Harry fick nästan diabetes över hur söt Louis var.
”Ingen orsak Lous, det var väldigt speciellt”, log Harry, hans fingrar dansade över Louis knogar. ”Vi kan göra det igen någon annan gång om du vill”, tillade Harry och rodnade lätt.
”Är vi ihop nu?”, frågade Louis plötsligt utan att svara på Harrys tidigare förslag.
Harry ryckte nästan till av förvåning och tittade förvånat på Louis; visste han ens vad det innebar? Dessutom var det nästan för bra för att vara sant, faktum var att allt som hade hänt idag var för bra för att vara sant. Harry kunde knappt tro att de hade hånglat bara för någon minut sedan, det var som taget ut en av hans fantasier.
”Uhm… Ja det beror på hur du vill ha det”, sa Harry lugnt och kliade sig nervöst i bakhuvudet medan han höll blicken fäst på Louis.
Louis log barnsligt åt honom och nickade.
”Jag förstår om du tycker att det är mycket som hänt på en och samma gång och om du inte alls vill bli tillsammans för mig men det vi gjorde… Det var så speciellt bara. Jag har aldrig upplevt något sådant tidigare och jag vill gärna fortsätta med det”, sa Louis plötsligt, hans ögon gnistrade lyckligt medan han kollade på Harry.
”Jag förstår precis vad du menar, jag har aldrig känt något sådant här tidigare heller och… Jag skulle jätte gärna vilja bli tillsammans med dig. Vi har liksom klickat… Och för att vara ärlig så har jag varit väldigt förtjust i dig hela tiden; ända sedan jag började följa din blogg”, svarade Harry ärligt, hans hjärta fladdrade som en liten kolibri i bröstet av lycka.
Louis grepp om Harrys hand blev hårdare och han log strålande mot Harry, för en sekund såg han inte alls ut som den sköra cancersjuka man Harry först träffat.
”Då säger vi så då. Vi kan åtminstone pröva att dejta”, log Louis och Harry nickade.
”Gärna”, sa Harry lyckligt och slingrande sina långa armar om Louis kropp och kramade honom så hårt han vågade.