Remember me kapitel nio
Kategori: Remember me
”I think they turned out very good”, log Ed glatt och tittade nöjt på Zayn och Liam. Han flyttade undan tatueringsnålen, bläcket och vaselinet innan han varsamt tvättade av Zayn och Liams handleder. Tatuerandet hade tagit ungefär en och en halvtimma att genomföra, ingen av killarna hade klagat på smärtan, nålsticken var de vana vid. Ed satte på skyddsplasten runt Zayns och Liams handleder och nickade nöjt.
”Done!” sa Ed leende och tittade på dem båda. Zayn strålade likt solen, Liam likaså, de förde handlederna mot varandra och tittade när vargarnas pannor möttes när deras handleder förenades.
”Thank you Ed, we really appreciate it”, sa Zayn uppskattande och klappade Eds axel.
”No problem at all, I’m just glad I could help you guys. You really deserve it”, log han och klappade dem båda på axlarna med händerna. ”Unfortunately though, I need to go. Need to sing with Taylor tomorrow night. I hope you’ll be all right Liam, I wish the best for you”, sa Ed mjukt och kramade om Zayn och Liam innan han försvann ut genom natten. Zayn tittade på Liam ett ögonblick innan han kramade om honom.
”I love you”, mumlade han tyst och smekte över Liams bara skalle, den var lika len som bebis hud. Mjukheten påminde honom om när Safaa varit en bebis, han tagit hand om henne då och då när Trisha varit tvungen att jobba. Hennes hud hade varit väldigt mjuk att ta på, Zayn kom ihåg ett minne där han hade klappat hennes kind när hon sagt hans namn för första gången. Han log vid minnet och tittade sedan på Liam. Liam log trött mot Zayn och smekte hans kind, oro drog plötsligt över hans ansikte.
”Zayn, you need to eat”, mumlade han lent och tittade oroat ned mot Zayns mage som var gömd under Zayns armar. Zayn log mjukt mot Liam och kramade om hans lår med handen.
”It is okay Liam, I’m all right, you don’t have to worry about me. I will be fine, okay?” Zayns blick såg lovande ut där han satt bredvid honom. Liam försökte tro på hans ord men det var svårt när Zayn såg så ihålig ut. Han gav Zayn en oroad blick och klämde runt Zayns hand, Zayn log tillbaka och strök över Liams kind.
”Do you want to put your snapback back on?” frågade Zayn efter en stunds tystnad, han kramade om Liams hand och kysste hans huvud. Zayn kände hur Liam nickade mot hans haka. Han släppte taget om Liam för en sekund och sträckte sig efter kepsen som låg på bordet bredvid sängen. Niall hade köpt den åt Liam häromdagen medan Liam fortfarande varit i koma. Den var vit, grön och orange – Irlands färger. Zayn placerade den över Liams kala huvud och log stort mot honom.
”You’re such a hottie”, log han och kysste Liams torra läppar. Liam kysste tillbaka och flätade in fingrarna i Zayns bakhuvud. Det svarta håret var så mjukt mot hans fingertoppar, det kändes som en kanins päls fast mjukare. Han älskade att känna Zayns hår mot sina fingrar, det gav honom en varm känsla i magen. Kyssen djupnade och Liam hörde hur Zayn drog efter andan när deras bröst stötte emot varandra. Zayn kravlade uppför Liams höfter och satte sig i grensle över honom, kyssen var fortfarande låst mellan dem. Zayn lutade sig fram över Liam och fortsatte att kyssa honom ljudligt med stängda ögon. Liam tittade på medan Zayn gav honom sina silkeslena kyssar, han var så vacker med de långa, svarta ögonfransarna som prydde hans ögonlock. Den smala näsan, de skarpa ögonbrynen, den svarta luggen. Allt hos Zayn var så otroligt vacker, varenda liten del av honom var som skapt av Michelangelo. Liam slöt ögonen och kysste tillbaka, han kände Zayns tunga slicka över sina läppar, vädjande om att få komma in. Liam öppnade munnen och lät Zayns tunga glida in. Mjukt. Kärleksfullt. De andades sina själar och deras kärlek till varandra i den kyssen. Denna kyss var hård, men mjuk; eldig men kall; en bråkdels sekund, men också för evigt. Några tårar samlades i Liams ögon och rann över, kyssen bröts för en sekund när Zayn upptäckte vad som pågick, han öppnade ögonen och tittade på Liam.
”You are crying baby, why?” viskade han med tunn röst och smekte Liams kind kärleksfullt. Han kysste bort tårarna med sina läppar innan han lade armen om Liams nacke. Liam fortsatte att gråta i tystnad, tårarna bara rann nedför hans kinder utan stopp. Zayn flyttade på sig så att han låg bredvid Liam istället, han flätade in sin vänstra hand i Liams och lade den över sitt hjärta. Liam flyttade blicken mot Zayn och tittade in i hans ögon, tårarna rann fortfarande.
”Do you feel my heart beat?” mumlade Zayn mjukt, Liam nickade sakta, log smått och tittade på deras förenade händer innan han flyttade tillbaka blicken till Zayns ansikte. Zayn log snett och strök över kepsen som täckte Liams huvud.
”It’s saying I love you, I love you, I love you”, log Zayn, han kände sig fånig men han ville bara se Liams leende igen. Se hur mungiporna drogs upp i ett leende som smittade av sig till ögonen, leendet som fick skrattrynkorna runt hans ögon att synas. Ett leende letade sig fram över Liams ansiktsdrag, det började vid läpparna och slutade vid ögonen. Skratt bubblade upp inom Zayn när han såg det där leendet, han önskade att han kunde frysa detta ögonblick och spara det i sitt personliga fotoalbum för alltid. Liam lutade sig mot Zayns läppar, fångade dem i sina och kysste honom. Liam hörde Zayns röst repetera ”I love you” om och om igen inuti sitt huvud medan de kysste varandra mer passionerat och hetare än förut. Det var förenade med varandra en andra gång den natten.
-
”… He must stay here a while longer than what we previously thought”, Doktor Gregs ord fick Zayns mage att knyta ihop sig. Det hade gått tre dagar sedan Ed tatuerat dem och Liam hade fått en infektion i handleden där tatueringen prydde hans skinn. Tatueringen hade svullnat upp, blivit ilsket röd och fylld med tjockt gult var. Infektionen hade gett Liam hög feber, samtidigt som läkarna ökat dosen på cellgifter. Han sov just nu med en blöt handduk över pannan och ett tjockt täcke över kroppen. Zayn hade vetat om riskerna med att tatuera Liam men Liam hade velat göra det ändå, han hade sagt att han inte brydde sig om den skulle bli infekterad och Zayn hade litat på honom. Zayn hade inte trott att tatueringen skulle bli infekterad, de hade ju varit så noga med att tvätta den.
”Okay, is it because of the infection in the tattoo or did his condition worsen?” Orden smakade inte bra i Zayns mun, de smakade ruttet och gammalt. Rysningar spred sig över hans armar. Doktor Greg betraktade Zayn irriterat innan han svarade.
”It is mainly because of the infection but also because of new tumors. We found them yesterday when we were doing the scan.”
Zayn drog chockat efter andan, mer tumörer?! Varför hade de inte sagt något tidigare, som igår till exempel? Han kände paniken dra tag i honom igen men lyckades att svälja bort den. Han var verkligen tvungen att vara stark nu. Inte bara för sig själv utan också för Liam och för grabbarna.
”And you didn’t tell us because…?”
”Because we thought we should tell you today instead. It suited better than yesterday. We have to put him into surgery again and remove the tumors, though I do think we need to contact his relatives first. Do you think you could do that? They need to come as soon as possible as we have to start the operation tonight”, förklarade Greg sakligt, hans blick vandrade mellan Zayn och den sovande Liam.
Zayn försökte ta in all information så bra och så lugnt som han kunde men det var svårt. Oerhört svårt. Känslorna svallade från sorg till lycka till ilska och till sorg igen. Frågorna trängdes och skrek i hans huvud, skulle Liam bli frisk igen? Skulle han överleva ännu en operation? Skulle han fortfarande andas när läkarna tagit hand om honom? Zayn slöt ögonen och tog ett djupt andetag innan han svarade att han skulle kontakta Liams familj, men att han först skulle bege sig till hotellet där Harry, Louis och Niall bodde och berätta nyheten för dem. Han gick med långsamma steg till Liam, som fortfarande sov, böjde sig ned och kysste Liams feberheta panna innan han begav sig tillbaka till hotellet tillsammans med sina två livvakter.
-
”Do you think he'll make it? I'm worried”, sa Harry tyst när de satt samlade i Harrys och Louis' delade hotellrum. Zayn hade precis blivit klar med samtalet med Liams föräldrar, innan samtalet hade han spillt ut nyheten om Liams operation för sina bandmedlemmar. Zayn satte sig ned på sängkanten intill Niall och stirrade tomt ut mot den vita garderobsväggen. Han tänkte tillbaka på tiden han haft tillsammans med Liam, när de träffades första gången under X-factor, hur kär Zayn blivit nästan på en gång i Liams mörkbruna ögon, mjuka hår, fina kropp, vackra röst, hur kär han hade blivit i Liam. Han tänkte tillbaka på alla resor de haft tillsammans, hur mycket de delat tillsammans. Inte bara han och Liam utan också alla fem i bandet. Hur skulle livet se ut utan Liam? Hur skulle bandet se ut utan Liam?
Zayn knep ihop ögonen och grep tag om sina knäskålar, bara tanken att Liam inte skulle finnas mer sände stötar av smärta genom hela hans kropp. En hand ruskade om hans axel och han slog upp ögonen bara för att se Nialls ljusblå ögon titta tillbaka på honom.
”Zayn did you hear me? Do you want to go to the hospital in a minute or so? To wait on Liam to be finished or do you want to stay here?” frågade Niall med en oroad rynka i pannan. Hans bleka ansikte hade en lätt rodnad över kinderna, luggen var för engångsskull inte format uppåt utan låg ned över pannan. Zayn fann sig själv tänka att Niall var vacker.
”I-I don't know. What do you want?” frågade Zayn osäkert, han visste faktiskt inte vad han ville. Om han åkte tillbaka till sjukhuset skulle han säkert få en panikattack av all oro, men om han stannade kvar på hotellet kanske samma sak skulle hända.
”I think we should stay here for a couple of more hours”, sa Louis lugnt och tittade lugnande på Zayn. Det var något hos Louis som alltid fick killarna att lugna sig, även i de mest pressade situationerna. Zayn kände hur lite av oron rann av honom när Louis blå ögon tittade in i hans.
”Okay, I agree with that”, sa Zayn tillslut och hoppade upp i sängen och lutade sig mot sängramen. Louis och Harry hoppade upp bredvid honom, en på vardera sida medan Niall gick till fåtöljen bredvid sängen istället. Han knäppte på TV:n och zappade mellan kanalerna innan de fastnade vid första episoden av The Walking Dead. Timmarna gick, nervositeten och oron blev bara värre hos Zayn, dock verkade de andra vara avslappnade. Zayn suckade och stirrade upp i taket, han började fantisera om en familj tillsammans med Liam. Han föreställde sig deras två barn; den första, Taylor, en son, med svart hår och Liams mörkbruna ögon, det andra barnet, en dotter, Ebriony med mörkbrunt hår och ljusbruna ögon. Tårar samlades i Zayns ögon när han insåg att drömmarna de hade pratat om tillsammans förmodligen aldrig skulle slå in. Även om Liams cancer försvann nu och han blev bättre så fanns det fortfarande en chans att sjukdomen skulle slå tillbaka och hur stor var chansen att han skulle överleva då? Klumpen i halsen växte sig tjockare och tårarna svämmade över, de rann ljudlöst nedför kinderna. Det enda som hördes i rummet var Zayns stötiga snyftande och Nialls mjuka snarkningar. Harry satte sig plötsligt upp och tittade sig yrvaket omkring. Det lockiga håret var rufsigare och lockigare än vanligt, Zayn kände plötsligt en enorm lust att teckna av honom där han satt men han motade bort impulsen. Harry tittade på Zayn, hans ögon blev genast oroliga när han upptäckte tårarna som fortfarande rann längs Zayns kinder. Harry kastade en blick på klockan han hade runt handleden innan han flyttade sig försiktigt ur sängen och satte sig på huk på golvet framför Zayn.
”Hey Z, how are you?” frågade han och log ett försiktigt leende mot Zayn.
Zayn försökte le tillbaka men Harrys snällhet fick honom att känna sig mer sorgsen än tidigare. Han tittade bort från Harrys ansikte ett tag för att samla sig.
”Yeah well... It's not that good actually. I was just thinking about me and Liam and the things we have gone through and our future and I just got really sad”, mumlade Zayn sorgset och tittade in i Harrys gröna ögon.
”Why did you get sad? Shouldn't you be happy when you think about your future together?” Harry strök tröstande över Zayns vänstra knäskål med fingertopparna.
”I just thought that we may not have a future together. That Liam may get sick again and not able to make it again. I'm so worried”, viskade Zayn, det sista kom ut i en hög snyftning och han grävde ner ansiktet i händerna. Harry omfamnade honom och höll honom mjukt mot sitt bröst precis som Liam brukade göra. Zayn började gråta ännu mer när han föreställde sig att det var Liam som höll om honom.
”I miss his laugh, I miss his warmth, I miss his touch, I miss him”, grät Zayn förtvivlat mot Harrys hals, han höll ett krampaktigt tag om Harrys tröja. Harry vyssjade Zayn och strök försiktigt över hans rygg medan snyftningarna for som löpeld genom Zayns kropp.
”It will be okay”, mumlade Harry lugnande gång på gång.
-
Telefonen ringde fem minuter över fyra på morgonen, Dylans röst i andra änden berättade att operationen hade gått bra utan komplikationer och att de kunde besöka Liam om några timmar.
-
Zayn väntade otåligt på att Liam skulle vakna, Liam hade blivit pumpad med en hel del sömnmedel och lugnande under operationen, Dylan hade sagt att det nog skulle dröja ett tag innan han vaknade. Klockan var tolv när Liam slog upp ögonen efter flera timmars sömn. Han tittade tomt framför sig för ett ögonblick innan han vände blicken mot Zayn som suttit vid hans sida sedan halv fem på morgonen samma dag.
”You're finally awake! I'm so happy Liam, I'm so happy you're okay”, kved Zayn lyckligt och omfamnade Liam försiktigt. Zayn kände hur Liams hand klappade honom lätt över axeln, men inte så mycket mer än det. En oroskänsla lade sig över Zayns axlar likt ett molntäcke lägger sig över himlen. Han släppte Liams kropp och betraktade honom. Liams vanligtvis varma ögon var dunkla, som om de var döda. Ansiktet var dystert och kroppshållningen hängande. Något stod inte rätt till.
”Are you okay Liam? You look a little down”, sa Zayn oroat och kramade om Liams hand och kysste hans kind.
Liam tittade på Zayn med sina döda ögon, det fanns inte ett enda spår kvar av den varma Liam i de chokladbruna ögonen.
”I'm very happy to see you Zayn, really I am, though I'm just really tired right now. Do you think you could leave me alone for a moment?” undrade Liam släpigt. Zayn kände en stark längtan efter Liams vanliga mjuka och varma röst. Rösten som fick gåshud att sprida sig över Zayns armar. Rösten som sa att den älskade honom.
”I understand Lee, I'll be back in an hour. Is that okay?” frågade Zayn Liam och kramade hans hand.
Liam nickade och slöt ögonen, Zayn gick snabbt ut ur rummet och bort till de övriga medlemmarna i bandet som väntade i sjukhusets kafeteria. När han kommit dit berättade han hur Liam betett sig men de sa bara att Zayn inte hade något att oroa sig för. Allt skulle bli som vanligt igen och med lite tid skulle Liam bli frisk igen.
- - -
En timma senare...
Zayn skyndade sig igenom sjukhusets korridorer mot rummet där Liam låg. Han hoppades på att Liam kände sig bättre nu när han fått vila sig lite.
***
Han gick igenom korridorerna, klädd i munktröja med luvan dragen över huvudet. Tidigare hade han hört henne berätta om att det var kaos nere på akuten, det var två personer som varit inblandade i ett skottdrama och det han behövde måste finnas där någonstans i kaoset. Han skyndade sig ned för trapporna, han var noga med att undvika att titta på människorna som gick förbi honom. Han skyndade sig in i akutavdelningen och mot de senaste ankomna patienterna, han slank tyst in i ett av rummen en av patienterna precis varit i. Där, på bordet låg den, pistolen, i en plastpåse, slarvigt gömd under ett par blodiga handskar. Han tog ur den ur påsen och stoppade ned den i munkjackans förenade ficka och tog sig tillbaka där han kommit från.
***
Äntligen, där var Liams rum. Rumsnumret var ingraverat i en silvrig platta med svarta nummer, den satt fast på dörrens framsida. Zayn stegade mot dörren, precis när han skulle öppna dörren och gå in i rummet blev han stoppad av Doktor Greg som kom gående i korridoren med stolta steg. Zayn rynkade på näsan, han avskydde den där läkaren mer än någon annan.
”Hello Mr. Malik, how are you today?” frågade Doktor William Greg slemmigt och log mot Zayn.
”I'm doing fine, and you Doctor?” frågade Zayn snabbt, han ville komma in till Liam så fort som möjligt.
”I'm doing just fine. I think I accomplished a very good thing yesterday. I managed to save your boyfriend's life once again. Isn't that great?” sa Greg med ett sliskigt flin och klappade sig själv stolt på bröstet.
”That's really good, I thank you for it”, sa Zayn med ett påklistrat leende. Hur kunde Greg ens tro att han gjort ett bra jobb när han skurit ett hål i Liams mage?!
”Though I really need to visit him now, see you later!” Zayn försvann in i Liams rum och stängde dörren efter sig.
”I'm here now baby and I won't leave you for a while”, sa Zayn leende och kände hur det spritte i kroppen av lycka över att äntligen vara tillsammans med Liam igen. De hade bara varit ifrån varandra en timme men för Zayn kändes det som en evighet. Han skyndade sig fram mot sängen och drog undan skynket, redo att ge Liam en ”hej”-puss. Sängen var tom och Liam var inte där. Skräcken kom som ett blixtnedslag i Zayns kropp, den spred sig genom varje led och förlamade honom. Han for ned på golvet med en duns och kramade lakanen krampaktigt medan hjärnan försökte hitta ett svar till varför Liam inte låg i sängen. När skräcken lagt sig någorlunda lyckades Zayn ta fram sin mobil ur fickan, han knäppte in snabbnumret till Louis och berättade vad som hänt. Killarna var där inom några minuter. Louis greppade tag om Zayns armar och hjälpte honom upp från golvet, de satte sig alla på Liams säng och försökte komma fram till vart Liam hade tagit vägen. De kom överens om att Niall skulle gå till kafeterian, Harry till parkeringen, Louis till akuten och Zayn till taket. De bestämde att de skulle ringa varandra så fort de visste något och gick sedan skilda vägar.
-
Zayn gick upp för de sista trappstegen till taket och kravlade sig igenom den lilla dörren ut till taket. En lång skepnad stod vid kanten av taket och tittade på den rusande trafiken nedanför. Zayn drog häftigt efter andan och skyndade sig mot skepnaden.
”Don't jump!” ropade han och grep tag om skepnadens arm. Han kände igen varje fiber av armen han tagit tag i. Det var Liams arm. Liams arm som varit tonad av muskler för bara några månader sedan men som nu hade magrat av sjukdomen.
”Liam?!” andades Zayn chockat, skräcken grep tag om honom när han såg att Liam höll en pistol mot huvudet. Zayn vände på Liam och tittade i hans ansikte. Det var blekt, alla spår av den Liam som han lärt känna var borta. Ingenting av Liam innan alla operationer var kvar, det enda som fanns kvar var ihålig tomhet. Zayn hörde klicket av pistolen när Liam laddade in en kula i pipan. Tårar föll från Zayns ögon men inga snyftningar kom från honom.
”I'm so sorry Zayn. I love you so much, I wanted to be with you forever. I wanted to be with you for a thousand years”, Liams röst stakade sig och han brast i gråt. Zayn kravlade sig fast vid Liams kropp och höll honom i ett krampaktigt tag, försökte suga i sig hela Liams väsen där de stod tillsammans på taket. Liam lyckades få fram ord genom gråten.
”This, this doesn't quite work out Zayn. I can't... I can't live with you and Louis, Niall and Harry seeing me suffer. I can't live with you guys watching me die slowly here. I don't want you to go through that. That's why I must do this, that's why I need to pull the trigger because this doesn't work out.” Varenda ord, varenda stavelse som Liam uttalade var som knivhugg i Zayns själ.
”B-but Liam, I-I have promised you to never leave you. You remember? After the gig, I told you, I promised you I'd never leave you. And now, now you're leaving me? That's just not fair Liam! I don't know how I'll be able to be without you!” Zayn skrek ut varenda ord mellan hysteriska snyftningar. Liam bara höll honom i sina armar, de sjönk ihop med armarna om varandra mot det hårda stengolvet. Molnen tjocknade och regn började falla över dem.
”And I won't ever leave you, I won't ever leave you Zayn. Never. I'll still be with you, I will still watch over you”, mumlade Liam, fortfarande fast besluten om att ta sitt liv. Zayns grepp om Liam hårdnade och han grävde in ansiktet i Liams varma hals.
”Then let's do it together. Let us die together”, viskade Zayn beslutsamt. Han skulle inte låta Liam dö utan honom, det fanns helt enkelt inte i hans värld.
”No Z, no”, Liam strök lugnande över Zayns rygg, ”You're going to stay here with the lads. You're going to live your life to the fullest, you're going to have your own family, your own life.”
Zayn stirrade chockat på Liam, hur kunde han vara så otroligt självisk?!
”But I don't want to have a family with anyone else! I want to be with you Liam! With you Liam James Payne! I don't want anyone else! I love youl, damn it! I just can't let you die here in front of me! I JUST CAN'T! We have spend so much time together, I DON'T WANT YOU TO DIE ON ME HERE! I DON'T WANT TO BE LEFT ALONE!” vrålade Zayn och brast i gråt igen, tårarna forsade i takt med regnet som flödade ned över dem, regnet piskade och svedde deras hud.
”Zayn, please listen, I don't want you to watch me suffer. That's why I'm doing this. To save you all from the suffering.” Liam strök varsamt över Zayns blöta kind med tummen och kysste hans panna.
”It will be okay Zayn, you will be okay. I love you and I will continue to do that, for more than a thousand years”, viskade Liam, Zayn kände hur Liam flyttade handen från Zayns rygg till sitt bröst, han hörde när Liam tryckte munstycket mot sitt hjärta. Liam tryckte sin handled mot Zayns handled, vargarna på deras handleder gosade med varandra och ljudet av pistolskottet fick kråkorna i närheten att kraxa i förskräckelse och sedan panikartat flyga iväg. Zayn såg på när livet lämnade Liams ögon, regnet fortsatte att piska över dem och Liam var borta.
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life
Remember me är inte slut än, bara så att ni vet.
