Loubears skriverier

 

Vinden blåste i träden och förde med sig en doft av blommor och gräs, det doftade sommar. I träden kvittrade fåglarna och solens varma strålar föll över marken och letade sig in genom fönstren på sjukhuset Hospital Angeles, änglarnas sjukhus, i Mexiko. Niall rynkade på pannan och öppnade sakta ögonen, ljuset hade bländat honom. Han såg sig trött om i det vita rummet, Zayn låg utbredd över sängen invirad i täcket som legat över honom innan Niall hade somnat. Hans svarta hår var rufsigt, ansiktet var blekt och härjat även i sömnen, kläderna låg snyggt hopvikta på stolen bredvid sängen. Han bar endast ett par svarta Calvin Klein kalsonger runt höfterna. Niall sträckte på sig och kollade på klockan som satt på väggen precis ovanför sängen. Visarna visade halv sex på morgonen. Niall suckade, han ställde sig upp och drog på sig sin svarta polotröja och sina blå baggy jeans. Han gick ned till rökrummen och ställde sig i en av dem, fläkten i taket startade automatiskt. Niall tog upp sitt cigarettpaket och tände cigaretten, han drog några bloss och kände hur nikotinet spred sig i kroppen. Det var inte ofta han rökte, egentligen bara under riktigt roliga fester men ibland hände det att han bara måste röka, och ett sådant tillfälle var nu när allt var ett enda stort kaos. Varken sköterskan Dylan eller doktor Greg hade givit ett knyst ifrån sig, det hade gått sju timmar sedan de hade börjat operera Liam. Niall tyckte att det var orättvist att de inte hade sagt något om Liams tillstånd eller hur operationen gick. Han skakade på huvudet, suckade irriterat och drog ett bloss av cigaretten innan han fimpade den på bordet framför sig och gick tillbaka till rummet där Zayn sov. Plötsligt såg han Dylan travande med snabba steg genom korridoren, han sprang genast efter henne med snabba steg.

”Dylan!” ropade han, hon vände sig om och tittade på honom med stressad blick.

”What is it mr. Horan?” frågade hon, hennes fot trummade otåligt mot golvet, det gick inte att läsa av hennes ansiktsuttryck. Det var varken positivt eller negativt. Niall tuggade osäkert på underläppen innan han öppnade munnen för att prata.

”I was just wondering how it's going for Liam?” sa han med tyst röst och rynkad panna. Hon tittade på honom ett slag innan hon nickade för sig själv som att hon bestämde sig för något.

”I was on my way to tell Zayn, but you can of course come with me and I'll tell you both. Maybe you could contact Harry and Louis as well?” pratade hon på medan hon gick med snabba steg mot Zayns rum. Hennes höga skor klackade mot golvet medan hon passerade korridorerna. Niall följde efter så gott han kunde, han var fortfarande rätt trött.

”Nah, I wouldn't want to bother them. Louis is still sick and I think Harry got Louis' sickness, they are resting at the hotel. You know how Harry got his sickness? He are shagging and snogging with Louis you know, just like Liam and Zayn!” svarade Niall utan att riktigt tänka efter, nikotinet hade den påverkan på honom. Dylan brast ut i skratt innan hon snabbt samlade sig när de kom fram till dörren. Hon knackade två gånger innan hon gick tyst in i rummet. Zayn låg fortfarande och sov, men så fort han hörde att dörren öppnades, reste han sig hastigt upp och stirrade på dem i dörröppningen, likt en panter tittar på sitt byte. Niall fick gåshud över hur intensiv Zayns blick var när han tittade på dem.

”Liam?” var det första han sa, ögonen var stora som klot, hans röst var alldeles skrovlig. Dylan klev in i rummet och satte sig på en pall vid sängen och började berätta det hon kommit dit för.

”The surgery has gone well but with some complications”, började Dylan stilla berätta. Niall såg hur varje del av Zayns kropp spändes, ögonen blev smala och munnen bets ihop med en låg smäll.

”We have removed all tumors we could find, but Doctor Greg unfortunately happened to cut a small hole in a part of Liam's belly. The situation is under control but urgent, there is a risk of massive internal bleeding”, fortsatte hon.

Niall var fast av fascination hur fort Zayns kropp reagerade på nyheten. Från att vara spänd som en pinne till att bli avslappnad för någon sekund bara för att bli spänd igen, oerhört spänd. Zayn såg aggressiv ut där han låg i sängen, Niall föreställde sig att Zayn hade en svans där bak som piskade från sida till sida i takt med hans brinnande ilska. Det nervösa skrattet bubblade upp inom honom och övergick i ett gapskratt.

”You look like a panther!” skrattade han hysteriskt, tårarna rann längs kinderna. Benen vek sig under honom av skrattet och han sjönk ned på golvet med en duns. Dylan stirrade på honom en stund, hon skulle precis reagera när Zayn plötsligt kastade sig över Niall och slog honom i ansiktet med knytnävarna. Något krasade i Niall's ansikte och plötsligt skvätte blod upp i Zayns ansikte, han frös plötsligt i sina rörelser och vrålade i ren skräck och försvann bort från blodet. Paniken tog honom i sitt våld, han kröp upp i sängen skakande och gråtande. Dylan reste sig hastigt upp från pallen och hjälpte Niall att få bukt på näsblodet som rann likt ett vattenfall ur näsan. Hon bad Niall sätta sig ned innan hon gick mot Zayn och försökte lugna honom så gott hon kunde.

”Please Zayn, stop, I'm here”, rösten fick hela Zayns värld att stanna upp. Han knuffade bort Dylan och lyckades bryta sig från mörkret i panikens värld och stirrade framför sig. Liam stod i dörröppningen, hans huvud var helt fritt från hår, ansiktet var blekt men inte alls samma ton som förut, han såg litet friskare ut. Läpparna var torra men var en ton rödare och ögonen glittrade lätt i det tunna ljuset i rummet. Det enda som inte stod rätt till var blodet på magen som snabbt spred sig genom tyget på den lätta sjukhusklädnaden. Liam föll ned på knä vid sängen, en kallsvettig hand grep tag om Zayns arm, Liams chokladbruna ögon stirrade in i Zayns. De var fyllda med blandad smärta och beslutsamhet. Zayn förstod inte alls vart han hade kommit från, hade Liam hört honom gråta?

”Zayn, don't cry, I'm here with you. Okay? Stop crying, please” Liam började plötsligt spotta och hosta blod. Det kändes som att allt gick i slowmotion när Liams huvud föll lealöst mot sängen, Dylan som reste sig skrikande upp, Niall som vrålade efter hjälp med en röst som skar sig och Zayn som lyckades fånga Liams kropp innan den föll mot golvet. Liam var död.

- 

Doktor Greg kom springande genom korridoren, han hade upptäckt att något var fel när han varit ute på sin rond och Liam inte hade legat i sängen på intensiven. Den vita sjukhusklädnaden piskade efter honom likt en mantel där han sprang på det beigea, fula plastgolvet. En patients liv stod på spel, en mycket viktig patients liv. Beroende på om Liam skulle överleva eller inte hade mycket påverkan på sjukhuset. Om media fick nys om att en bandmedlem i världens största pojkband hade avlidit skulle sjukhuset tvingas att stängas ned. Flera tusen duktiga läkare och sköterskor skulle bli av med sina jobb och flera tusen patienter skulle tvingas flytta från sjukhus till sjukhus utan att veta om de skulle bli friska eller inte. På änglarnas sjukhus fick de den vård de behövde, därför behövde Doktor William Greg rädda denna patients liv. Han skyndade sig igenom korridorerna, sköterskorna tittade upprört på honom när han knuffade undan dem i sin språngmarsch. Han nickade ursäktande mot dem och klistrade på sitt snyggaste leende innan han fortsatte springa. Rummet 1348 uppenbarade sig framför Dr. Greg, han pustade lättat ut innan han lugnade stegen och for in i rummet. Patientens pojkvän låg gråtande med armarna hårt låsta runt patientens kropp, patienten själv verkade inte vara vid medvetande. Torkat blod låg på golvet vid patientens ben, den tunga metalliska doften fyllde rummet. Sköterskan mrs. Dylan försökte förgäves att få patientens pojkvän att släppa taget om patienten men pojkvännen vägrade. Den blonde bandmedlemmen satt tyst på stolen vid sängen och stirrade på scenen framför honom. Han hade två stora bomullstussar intryckta i näsborrarna, lite blod hade torkat på stället mellan näsan och läpparna. Han var vitare i ansiktet än vanligt, de små händerna skakade där de låg placerade i pojkens knä.

”He is dead, he is dead, he is dead”, viskade den blonda pojken om och om igen.

Doktor Greg klev in i rummet, siktad på patienten liggande på sängen. Mrs. Dylan tittade förstört på honom, han såg hur hon började slänga ur sig ursäkter men ett finger räckte för att tysta henne. Greg slet bort det krampaktiga taget pojkvännen hade runt patientens kropp och lyfte upp patienten i sina bara armar. Patientens ansikte var fritt från någon typ av färg, den enda färgen som fanns var det mörkröda blodet som torkat fast på hakan. Greg skyndade sig ut genom dörren mot intensiven, han ringde efter sina arbetskamrater på sin personsökare. Lisa kom som alltid först, han nästan skrek ut tillståndet hos patienten till henne och vad som hänt i rum 1348. Hon sprang snabbt tillbaka till rum 1348 och tog hand om de chockade människorna därinne. Stephen kom som nummer två, Greg överlämnade patienten till honom och han lade varsamt ner patienten på britsen i rummet. Greg tryckte pekfingret och långfingret mot patientens hals och letade efter en puls, den fanns inte. Han skrek åt Stephen att hämta defibrillatorn medan han själv började med hjärtmassage och mun mot mun metoden, han visste inte hur lång tid patienten hade varit utan syre. Stephen kom med defibrillatorn, hans blonda lugg guppade när han gick. Greg brast nästan ut i skratt åt synen men lyckades hålla det inom sig, det fanns inte tid för skratt. En patients liv stod på spel. Han överlät patienten till Stephen och de började tillsammans att försöka få livet tillbaka i Liam Payne.

-

Ljuset som strålade ner i ögonen bländade honom, han lyfte handen för att skydda sig mot de starka strålarna men något stoppade honom. Det stack till i armen av smärta, han slappnade av i musklerna och smärtan försvann. Han blinkade några gånger, försökte vänja sig vid ljuset men det fortsatte lysa sitt starka ljus. Han slöt ögonen igen, suckade och föll i någon slags sömn. Nästa gång han öppnade ögonen hände precis samma saker, han försökte skydda ögonen mot ljuset men kunde inte. Han somnade och vaknade bara för att allt skulle börja om igen. Det kändes som att det pågick i flera år, tiden bara passerade och samma sak hände om och om igen. Vakna, skydda sig mot ljuset, somna. Vakna, somna, ljuset strålar, aj ont, bländad ,armen gör ont, somna. Efter vad som kändes åratal hörde han röster långt bort som pratade med honom, de pratade om musik, vädret, sommar, solen och livet. Ibland pratade en röst som han tyckte sig känna igen, en röst som hade en speciell dialekt som han lätt kunde urskilja från de andra rösterna. Rösten var mjuk som sammet, då och då kramade en hand längtande om hans arm. Den konstanta smärtan han kände tycktes dämpa varje gång rösten pratade till honom. Han började gilla den där mjuka rösten som nästan alltid pratade om musik och konst, rösten berättade hur toner berörde honom, hur musik fick håren på hans armar att resa sig, hur avslappnad han kände sig när han stod framför ett staffli och målade. Hur färgpigmenten i färgerna han använde när han målade fick honom att rysa. Hur fantastiskt det var att man kunde blanda regnbågens alla färger enbart med hjälp av en pensel och vatten. Rösten berättade också hur mycket han saknade en viss person, en person som var hela hans värld. En person som alltid fick honom att le oavsett hur allt annat stod till, oavsett om himlen var mörk av tunga moln fick denne person honom att le. Hur personen alltid fick allt att verka mycket bättre än vad det egentligen var. Rösten berättade mycket om den personen, det var tydligt att han hyste en väldigt djup kärlek till personen. Rösten sa att oavsett vad som hände med personen så skulle rösten alltid vara där för honom, alltid finnas där som stöd och hjälp. Alltid älska personen, alltid.

Han blev avundsjuk på personen som rösten pratade om, han ville också vara en del av något, han ville också känna kärlek och närhet, han ville också höra hur fantastisk han var och hur han kunde lysa upp en hel värld enbart med sitt leende. Men hur skulle han kunna göra något sådant när han själv inte ens visste vem han var?

-

"He is waking up, please tell me he is waking up", Zayns röst var gäll och skar sig på den sista stavelsen men ingen låtsades om det. De förstod honom. Zayn kved till när Liam äntligen öppnade ögonen för första gången på två veckor. Han hade hamnat i en oförklarlig koma, läkarna hade sagt att det var hans egen kropp som bestämt att den skulle hamna i koma för att självläka. De hade inte vetat hur lång tid det skulle ta innan Liam vaknade men att han hade vaknat endast två veckor efter en sådan omfattande operation och faktiskt haft hjärtstillestånd i två minuter var ett mirakel. Zayn brast ut i gråt när Liams ögon tittade tillbaka mot honom för första gången på vad som kändes som en evighet. Louis, Harry och Niall jublade när de såg att Liam vaknat. De kastade sig lättat i varandras armar innan de överöste Liam med glada ord och kramar. Liam tittade förvirrat men glatt på dem alla, särskilt Zayn. När läkarna förklarat för Liam vad som pågått och hur läget stod till gick dem ut och efter följde Louis, Harry och Niall. De förstod att Zayn och Liam ville vara lite ensamma.

”How are you feeling Liam?” frågade Zayn försiktigt när de andra hade gått. Liam log mjukt mot Zayn.

”Let's talk about you instead. I guess it has been quite hectic these days? How is the tour going? Is it cancelled?” Liam undvek ämnet så gott han kunde. Zayn gillade inte att Liam undvek frågan men det fanns ingenting att göra åt det. Han tog Liams hand i sin och värmde den.

”The tour has been cancelled until you're feeling better and yeah it has been very hectic...” Zayns ansikte blev mörkt, ögonen blev fyllda av tårar. ”Liam... You... You died. You died in my arms”, Zayns röst blev tjock och tårarna rann över. Liam stirrade stumt på Zayn, han visste inte vad han skulle säga. Plötsligt kom han på det, Zayn hade varit rösten som han hade hört medan han låg i koma! Zayn hade sagt alla de där fina sakerna om honom. Liam lade armen om Zayns hals och drog in honom i en kyss. Hans kinder blev blöta av Zayns tårar men han brydde sig inte. De var tillsammans igen och inget fick bryta det, inte ens hans sjukdom.

”Liam?” började Zayn stilla efter en stunds tystnad.

”Yeah Z?” frågade Liam och tittade nyfiket på Zayn.

”Would you like to get a couple tattoo with me? Me and Louis discussed some ideas the other day and we figured two wolves would be perfect for us. Do you agree or do you want something else?”

Liam log stort, leendet fick Zayns insida att smälta. Han hade saknat det där leendet som fick Liams ögon att kisa.

”Of course I want to get a couple tattoo with you, I'd love to!”

De kysstes och höll om varandra länge tills Dylan kom in i rummet. Hon bad Zayn att gå eftersom Liam behövde tid att vila. De gav varandra en lång blick innan de skildes åt.

-

Zayn satte sig ned med en duns på sängen i det tomma hotellrummet några mil ifrån sjukhuset. Han tittade ned på golvet en stund innan han tog upp sitt ritblock från resväskan och började teckna designer till partatueringarna som han och Louis pratat om några veckor tidigare. Han skissade upp två varghuvuden med pannorna mot varandra, han tittade på dem ett tag innan han klippte sönder pappret på mitten. Han tog pappersbitarna och satte ihop dem och funderade på var de skulle kunna sitta på kroppen, till slut bestämde han sig för handlederna. Han ritade upp två handleder runt huvudena och flyttade ihop pappersbitarna, när handlederna var tillsammans lutade vargarna pannorna mot varandra. Zayn nickade och log, han blev väldigt nöjd. Han lade undan skissen och sträckte sig efter sin telefon och ringde Ed Sheeran. Han berättade allt som hänt och sedan att han ville att Ed skulle komma dit och tatuera han och Liam. Ed var emot det först med tanke på infektionsrisken och läkningsprocessen hos Liam men tillslut gav han med sig. Han skulle komma dit dagen därpå och tatuera dem båda.