Loubears skriverier

Första gången jag hörde sången var det som att hela min värld gått sönder för att sedan bli hel igen, spillrorna hade fallit ned framför mig och sedan glidit emot varandra, bit för bit. De hade byggt ihop sig själva och sedan hade mitt livspussel blivit helt igen. Jag hade känt från djupet av min själ att jag måste höra sången igen, om jag inte gjorde det så skulle jag inte överleva. Jag hade sagt till kapten att jag bara skulle gå ut på en enkel kvällspromenad samma kväll jag hört sången och han trodde på mig, som vanligt. Jag var en av hans bästa män och jag fick oftast göra lite som jag kände för. Jag hade begett mig ut nedför bryggan från skeppet och ut till sanden och ön. Sanden var fortfarande varm av den nedgående kvällssolen och himlavalvet var redan stjärnströdd. Jag hade alltid älskat solen, månen och stjärnorna, de var alltid en guide till oss på havet även i de värsta stormarna. 

Jag begav mig mot det lilla lägret jag gjort tidigare på dagen när jag letat efter något att äta och satte mig framför eldstaden jag tillverkat av palm ved och gråstenar. Jag tog upp elddonet från min midjeväska och gjorde upp en diskret eld medan jag väntade på att solen skulle gå ner tillräckligt mycket. Vinden blåste sin andedräkt över ön och jag skakade lätt av den plötsliga kylan som svepte över mig. Vattnet kluckade mot strandkanten, jag drog min rock närmare huden och tittade ut över det svarta havet, grå, tjocka moln syntes i horisonten och jag undrade om det skulle dra ihop sig till en storm snart. 

Sången träffade mina öron likt en viskning, inga ord sjöngs men den vidrörde mitt hjärta likt inget annat gjort förut. Jag reste mig hastigt upp från mitt ställe, släckte elden med stöveln och lät sången guida mig till dess ägare. Jag vet inte hur länge jag vandrat med sången sjungandes genom hela mitt väsen när den plötsligt slutade, jag stod vid en ganska stor oas mitt inuti skogen. Tydligen hade jag inte märkt när jag kommit in i skogen, sången hade förhäxat mitt sinne.
Jag tog av mig mina stövlar och ställde dem vid en trädstam och gick mot vattnet, palmerna stod höga kring vattnet och ett vattenfall brusade länge bort. Jag grävde ner tårna i sanden medan jag gick med lätta steg och sökte efter sångens källa med ett öppet sinne. Sången började igen och jag fick gåshud av de vackra tonerna som spelade genom hela min kropp, jag drog efter andan när jag kom fram till vattenfallet och skymtade en skepnad som satt på en hal sten mitt i vattnet. Små glittrande droppar pyrde kring skepnaden och fick den att glänsa i det uppkommande månljuset. Sången höjde i volym, tonerna fick mitt innersta att skälva, jag var en fånge under dess makt. Jag föll ned på knä och bara stirrade på skepnaden som sjöng med sådan vacker röst.

Kom hit, kom hit...

Orden sköljde över mig likt en havsvåg, jag kände hur musklerna i mina ben spändes, plötsligt stod jag upp - jag drogs till skepnaden likt en mal dras till ett stearinljus. Jag föll ned i vattnet med ett plask, kylan svepte sig runt mig men den rörde mig inte, allt jag kände var röstens mjukhet och förtrollning.
Jag simmade upp mot ytan, mina lungor skrek av glädje när syret strömmade genom mig. Två blå ögon mötte mig och jag frös nästan till is av deras obeskrivliga skönhet, sången hade slutat sedan länge men förtrollningen var inte borta. En kall hand låg mot min kind, jag ville se hur resten av denna skepnad såg ut men jag kunde inte slita blicken ifrån dessa juveler. Sången började igen, mitt hjärta hoppade över ett slag när handen strök över min kind, ögonen kom närmre mitt ansikte och mina läppar omslöts av ett par blöta läppar, jag slöt ögonen och förvånade mig själv genom att genast svara på kyssen. Skepnadens läppar var så kalla – det kändes som att jag smakade på havsvatten. Beröringen från dess läppar var mjukare än vad jag någonsin känt förut, skepnaden smakade trevande på mina läppar med sin kalla, våta tunga, jag öppnade munnen med ett lågt stön och lät den komma in i min mun. Handen förflyttades från min kind och upp mot mitt snaggade hår, de långa fingrarna drogs genom mina korta hårstrån och över min skalle medan den kalla tungan lekte i min mun.

Jag kände hur begäret tog sitt heta grepp om mig och jag lät det ta över mig till fullo, mina händer sökte sig bort från min kropp till saken jag kysste och jag kände vattenkall hud mot mina fingertoppar när mina händer stannade runt något som kändes som en överkropp. Jag öppnade ögonen för att se vad det var jag integrerade med. Det första min blick mötte var ett porslinlikt ansikte, huden var vit och glittrade dunkelt i månljuset, jag flyttade blicken mot ögonen, de var slutna men hade långa svarta ögonfransar, jag tittade ner mot vad mina läppar lekte med, ett par rosa läppar var tryckt mot mina och min näsa trycktes mot en söt näsa. Huvudet var täckt av brunblont rufsigt hår, små vattendroppar glittrade i månljuset. Plötsligt tryckte skepnaden sig bort från mig som om den hade blivit bränd av något. Vatten plaskade upp i mitt ansikte och skymde min blick för några sekunder, när synen återvände såg jag hur skepnaden ännu en gång satt på sin sten med blicken fäst på mig. Först nu såg jag var det var för något, skepnaden var en ung man i sina bästa år, han hade en slank överkropp och vältonade armar. Min blick gled ned mot hans undersida och vad som fanns där chockerade mig. I det strömmande vattnet låg en lång, tjock fiskfena med grågröna fjäll som gnistrade i ljuset från månen. Den började vid midjan och jag kunde inte skymta några synliga ben. Jag förundrades av denna varelse, hälften man hälften fisk och jag kände ett omättat begär flamma upp inom mig när jag insåg att jag ville veta mer om denna mystiska figur. Han log plötsligt med ena mungipan och tittade mystiskt på mig med sina isiga, blå ögon. Jag skulle precis yttra ett fåtal ord när han plötsligt öppnade munnen och den vackra sången kom ut ur hans välformade läppar. Så fort sången nådde mina öron kastades mitt inre runt och alla mina murar fallerade, jag vadade fram mot honom, placerade mina händer på stenens hala yta och tittade upp i hans ögon som innehöll så mycket saker jag ännu inte visste.

Kom hit, kom hit, sjöng rösten till mitt inre och jag kände hur mitt huvud nickade och hur mina muskler i benen ännu en gång spändes och tog mig upp till honom. Hans smala armar omfamnade min överkropp och drog mig intill hans tunna kropp, sången vibrerade i mig och jag ville följa med på dess resa, jag ville höra hur den nådde sitt crescendo. Han stängde munnen och sången försvann från mig, jag drogs ur förtrollningen och tittade omtöcknat på honom medan han strök mitt hår. 

”Vad heter du?” Jag kände inte igen min röst, den tillhörde en främling, en främling som jag inte kände längre.
Han tittade på mig med gnistrande ögon, vattenytan speglades i hans ögon och jag kände mig förlorad i dess skönhet.
”Niall.” Svaret var som en viskning i mitt sinne, ordet var lent som honung och jag kunde nästan känna dess sötma i munnen.
”Niall”, bekräftade jag med en enkel nickning, han nickade, slöt sin hand om min och höll den i ett hårt grepp.
”Ditt namn?” Frågan ekade likt mina hjärtslag och jag såg mig själv reflekteras i hans blick, i havets blick.
”Liam”, svarade jag, greppet han hade om min hand hårdnade och han tryckte ner mig mot stenens hårda yta och lade sig själv över mig, fenan blötte ned mina byxor och tyngde ner mig ytterligare men jag var lättare än någonsin.
”Liam…” Hans röst var som en smekning i mitt sinne, jag förstod inte hur han kunde tala till mig utan att öppna sina läppar men jag brydde mig inte om det.

Niall placerade ena handen under hakan med armbågen som stöd medan den andra handens fingrar dansade över min bröstkorg, hans blick brände i mig och begäret flammade ännu en gång inom mig. Jag tittade forskande på hans ansikte och han gjorde lika med mig, hans blå ögon klädde av mig och jag stönade lågt när jag såg hur hans blick stannade på mina nedre delar. Hans hand tryckte plötsligt där och jag stönade en gång till, begäret rev och slet i mig likt ett ilsket djur och jag gjorde inget för att stoppa det. Han grep tag om den och tryckte sina kalla läppar mot mina och kysste mig hårt med tungan i min mun, jag stönade och lät honom ta över mig. Fenan piskade över mina ben, jag vred mig under honom i upphetsning medan hans hand höll om mig och tog mig till paradiset. Jag lät exstasen rinna av mig innan jag öppnade ögonen och tittade på honom medan jag försökte hämta tillbaka andan som flugit ur mig.
”Följ med mig.” Hans röst viskade vädjande i mitt sinne och jag tittade på honom, hans hår lös likt en aura när månen föll bakom honom men hans ögon lös ännu mer, de hade ett eget liv som havet och jag kunde se hur det fortplantade sig genom hans kropp.

”Jag kan inte. Jag bor på ett skepp med en kapten och mina mannar, vi är sjömän och vi letar efter skatter. Jag kan inte lämna dem”, mumlade jag försiktigt medan jag betraktade varelsen framför mig. Han rynkade ihop ansiktet, ansiktsdragen blev skrämmande och ett lätt väsande flög ur hans mun, små huggtänder skymtades i munnen – de hade inte varit där förut.
”Följ med mig!” skrek hans röst i mitt huvud och jag ryckte till av skräck, den vackra mannen hade förvandlats till ett monster. Jag tryckte bort honom från mig och han plumsade ned i vattnet, jag fixade till mina byxor och reste mig upp med andan i halsen och sprang därifrån så fort mina ben orkade bära mig.

Jag kollapsade med en duns i min slaf, Jones under mig snarkade lika högt som vanligt och jag kände hur min kropp sakta började slappna av i takt med hans snarkningar. Jag såg Nialls ögon framför mig och undrade hur något så vackert kan bli så otroligt hemskt i loppet av några hjärtslag. Jag skakade på huvudet och lät mina oroade tankar rinna av mig och ersättas av sömnens varma famn.

När solen visade sitt ansikte nästa morgon kände jag min utmattad vilket jag inte förstod varför jag var. Jag hade sovit utmärkt men mina ögon kändes tunga och mitt sinne trögt. Jones tittade oroat på mig under frukosten och när vi gick ned för bryggan ramlade jag nästan ned i vattnet. Kaptenen kom gående på bryggan med sträng blick, han kliade sig i skägget och tittade på mig som svajade på fötterna.

”Hur är det med dig Liam?” frågade han fundersamt med sträng röst och stegade fram till mig.
Jag tittade på honom och nickade en hälsning.
”Det är prima kapten, jag är väldigt trött bara.”
”Det var en lång promenad du tog igår Payne, vad var det du sysslade med igår kväll?” Hans röst vägde tungt i mina öron, jag hörde en undertryckande ilska spela i den.
”Jag letade efter något att jaga men utan succé, när jag inte hittade något att skjuta så gjorde jag ett läger och somnade till.” Historien jag ljög ihop var inget vidare men jag var glad över att jag lyckades komma på någonting.
Kaptenen tittade grunnande på mig innan han tillslut nickade, han köpte min lögn och jag andades ut.
”Okej mannar, ut på ön och leta efter vår skatt. Ni vet vart den kan finnas”, ropade kapten till oss och vi spred ut oss över ön.

Solen hann förflytta sig en gång på himlen när jag plötsligt kollapsade i sanden av utmattning. Min hals var torr, mina andetag var skrovliga – jag var i ett stort behov av vatten. Jag letade febrilt efter min vattenpung men jag kunde inte hitta den, den måste ha ramlat av när jag vacklade till på bryggan. Jag svor för mig själv och reste mig darrigt upp och gick med vacklande steg mot skuggan från en palm. Jag satte mig ned i den heta sanden och tittade ut över havet, mina tankar flöt iväg mot Niall och jag undrade om han var kvar i sin oas. Jag kunde nästan känna hans armar runt min kropp och hans kyliga läppar mot mina, jag rörde vid mina läppar med fingertopparna och rös till. Saknade jag honom? Om jag gjorde det, varför gjorde jag det? Jag kunde inte komma på en rimlig förklaring och tröttheten blev bara tyngre och tyngre, jag gnuggade ögonen och smackade – behovet efter vattnet började kännas av mer och mer, jag fick inte somna, då skulle jag bli mat för asätarna.

Jag skakade snabbt på huvudet för att piggna till men tröttheten höll mig redan i ett järngrepp och jag gav upp, jag föll ned i sanden och det kändes som att den brände hål i mig.

”Liam. Liam. Liam… Kom till mig. Kom.”

Jag slog upp ögonen och lät honom styra mig till där han var, mitt huvud exploderade av smärta och röda prickar dansade framför mina ögon men mina fötter drog mig upp från marken och mot rösten som fick min själ att vibrera i mig. Jag föll framåtstupa ned i vattnet, floden tog mig till vattenfallet och stenen där han satt med fiskben i handen och drog det igenom sitt hår. Jag forslades upp på stenen och Niall mötte mig med sin isande blick, han drog mig upp mot sin kropp och höll mig hårt mot sitt bröst medan hans fingrar ritade linjer i mitt hår. 

”Du är här nu, tröttheten är borta. Du ska stanna hos mig nu.” Hans röst var krävande och bestämmande, hans beröring var ägande. Jag rös och gnällde när en kall tunga slickade runt och i mitt öra, hans hand letade sig neråt och jag tryckte mig upp mot den, ville att han skulle möta mig och ta mig igen men hans hand gick inte hela vägen, han stoppade strax nedanför min mage. Jag andades snabbt och tittade bedjande på honom men han skakade bara på huvudet och slickade mitt öra sakta.
”Bara om du följer med mig. Bara om du blir min”, viskade hans silkeslena röst i mitt sinne, mitt samvete skrek nej, min kropp skrek ja och jag visste inte vad jag ville. Jag var fullkomligt förtrollad av den här varelsen och ville lära mig mer om honom även fast han skrämde mig men jag kunde inte stanna med honom, jag kunde inte bara lämna mina mannar.

”Jag kan inte. Jag förklarade det igår.”

Nialls grepp om mig hårdnade och jag kände hur hans små huggtänder grävde sig igenom min axel, varmt blod flödade ned längs mitt bröst och jag gnällde till av smärta.
”Du är min.” ekade hans röst i mitt sinne och jag kände hur mitt huvud nickade fast jag inte kontrollerat det själv. Vatten plaskade upp över min kropp och Niall släppte mig plötsligt bara för att brotta ned mig mot stenen. Hans naglar hade förvandlats till klor och de rispade nu mot mitt hjärtas ställe.
”För att du ska bli min och kunna följa med dig måste jag ta det här”, mumlade hans röst i mitt sinne och jag skrek av smärta när hans naglar grävde sig in i min hud. De slet bort slamsor av hud och kött, blodet sprutade ur mig och världen omkring mig började snurra. Jag vet inte hur det gick till men jag kände när han grabbade tag om mitt hjärta och tog varsamt ut det ur mitt bröst, jag såg hur muskeln dunkade i hans röda händer – hans blick var galen och fylld av havets ilskna vågor när han tryckte in det i sin mun och svalde det helt. Jag förstod inte hur jag fortfarande kunde leva när han grep tag om mina händer och drog mig ned under vattnets yta, kylan från vattnet strömmade igenom mig och påminde mig om att jag saknade det jag behövde mest men sången, sången som flödade ur Nialls mun likt vinet i Grekland fick min stormade insida att bli lugn och tillslut förstå att jag tillhörde havet. Niall log ett snett leende mot mig när han såg att jag kommit till insikt, hans ögon lös i vattnets dunkel, han simmade mot mig, våra bröst vidrörde varandra och hans blodsmakande mun trycktes mot mina läppar och fångade mig för alltid i en förseglad kyss under havets yta.