Loubears skriverier

”Harry, du ska inte hänga med ikväll då? Det blir roligt! Som gamla tider!” sa Niall uppfodrande på andra sidan telefonlinjen. Det hade gått två månader sedan Louis död och begravning och Harry hade knappt varit utomhus under de två månaderna som gått. Han bodde fortfarande kvar i deras lägenhet och alla Louis saker var fortfarande kvar, han hade inte orkat packat ihop något än även fast det gått två månader, Paul hade flyttat därifrån och om Harry förstått det rätt så jobbade han med någon annan. Under de två månader som passerat hade Niall hört av sig mer och mer till Harry, han hade försökt med allt för att få Harry gå ut och umgås, han hade lockat med resor, mat, utflykter, bio och upplevelser men Harry hade tackat nej till allt. Det fanns ingenting han ville göra längre, ingenting alls. Han gick som i en dimma som bara blev tjockare och tjockare för varje dag som gick. Det enda han gjorde efter Louis död var att ligga i sängen med Louis gamla kläder tryckt mot näsan medan han sjöng låten han skrivit till Louis om och om igen tills dagen blev mörk och natten tog över dagen. När natten kom började Harry skrika av sorg tills hans röst sprack, när hans röst spruckit grät han sig alltid till sömns och sov långt in på nästa dag, och allt började om. Han åt inte och drack bara ibland. Liam hade även ringt till honom och frågat om han inte ville komma över på middag eller hitta på saker men Harry hade tackat nej till alla förslag och inbjudningar. Hans fågel hade flugit bort och skulle aldrig kunna hittas igen.

”Nej jag vill inte med ikväll. Hejdå.” Harry lade på luren och kastade iväg telefonen, den gled över sängen och ner på golvet. Harry kramade hårdare om Louis lila tröja och började sjunga låten på repeat tills mörkret lade sig i rummet, då började han gallskrika och slå runt sig tills rösten blev så hes så att den inte hördes längre, han började gråta och somnade med en sprängande huvudvärk och ett öppet hål i bröstet, ett hål som aldrig skulle läkas.

Han vaknade nästa morgon med solen stickande i ögonen och en ny tanke som formats i huvudet.
Sup skallen av dig, det är det enda du är värd, talade tanken till honom och Harry nickade. Jag är bara en spillra och spillror är inte värda mycket utan en helhet.

Han reste sig upp ur sängen med Louis tröja fortfarande tryckt mot bröstet och gick med skakande steg ut ur sovrummet, solen bländade honom när han kom ut ur rummet, han hade inte lämnat det på några dagar, han kände stanken som kom från honom själv men han brydde sig inte om det. Han stapplade in i badrummet för att gå på toa och möttes av någon han inte kände igen i, det var en skäggig, långhårig utmärglad och ful man som stirrade tillbaka på honom i spegeln. Han vinkade till mannen och försökte le men leendet såg bara ut som ett elakt flin från ett fyllo, han slog till spegeln hårt med knogen, glaset splittrades i tusen bitar och några flisor åkte in i huden, blod sipprade ut ur de små skadorna och Harry tittade på den röda vätskan, det var det första i färg han sett på ett långt tag. Han kände knappt smärtan som bultade i handen, den var ingenting jämfört smärtan han kände i själen. Han vände blicken mot mannen som tittade på honom genom spillrorna.
Nu är du också en spillra precis som jag, din fuling, tänkte han och hånlog åt sig själv innan han uträttade sina behov, han gick tillbaka till sovrummet med Louis tröja hängande på axeln och drog på sig ett par jeans och en svart tröja, båda klädesplaggen var alldeles för stora för honom, han såg förmodligen ut som en säck men han brydde sig inte om det. Han tittade på sin fortfarande blödande hand och flinade åt glassplittret som var inkilat i knogarna.
Du förtjänar det här, du kunde inte rädda honom, mumlade en elak röst åt honom och han nickade, höll med rösten. Han förtjänade all skit, han hade inte kunnat rädda Louis så det var rätt åt honom att det var som det var nu.

Harry släpade sig ut i köket och tittade på klockan som satt ovanför spisen, den visade fem på eftermiddagen.
Bra, då kan jag supa skallen av mig, tänkte han gillande och hoppades innerligt på att spriten skulle dämpa hans smärta. Han bestämde sig för att gå till närmsta pub för att inte riskera att möta Niall på The Burned Goose.

-

”Tack, behåll växeln”, sa Harry med trög röst till bartendern även fast han betalat med kort, han var så full att han knappt kunde betala ordentligt, han fumlade med bankkortet och knäckte nästan av det när han tryckte in det i kortläsaren. Bartendern tittade oroligt på honom medan han väntade på att Harry skulle knappa in koden, när betalningen var genomförd reste sig Harry från barstolen bara för att ramla ner igen på golvet, hela världen snurrade och illamåendet steg sig i halsen. Han reste sig vingligt upp och raglade ut ur puben med allas blickar på sig. Han stapplade ut på trottoaren och såg sig om, han såg en suddig, blond kalufs som kom emot honom men kunde inte minnas vem den tillhörde och inte brydde han sig. Han knuffade sig fram genom hopen av rökande människor och famlade ut på gatan, det sista han hörde innan han blev påkörd av en bil var Nialls skrikande röst.

-

”Harry, kommer du? Det är dags.” Louis log kärleksfullt mot Harry där han satt i sin rullstol, klädd i sin gråa beanie, lila åtsmitande tröja och gråa mjukisbyxor, hans ringprydda han var utsträckt. Harry log lyckligt åt honom och tog hans hand.
”Jag är redo”, sa han leende och kysste Louis’ kind kärleksfullt innan han greppade tag om rullstolens handtag och började köra Louis ut ur lägenheten och ut på Londons gator. Solen strålade på himlen och fåglarna flög lyckligt runt i luften, som ett rent välkomnande att våren äntligen kommit.
Harry sprang med Louis längs Oxford Street och bort mot Hyde Park och Kensington Gardens, de stannade vid Serpentine Bridge, Harry lyfte ur Louis ur rullstolen och lade ner honom i det mjuka gräset, de rullade runt som små barn innan de stannade upp, skrattandes och ansträngda bredvid varandra med blickarna fästa vid varandras ögon. Harry slöt sin hand om Louis och log strålande mot honom och Louis log minst lika strålande tillbaka.
”Det är vår Louis!” skrattade Harry glatt och lade sig över Louis och gav hans läppar en snabb puss. Louis skrattade hjärtligt och nickade, hans blå ögon glittrade likt havet i soljuset.
”Det är vår Harry!” härmade han och Harry brast ut i gapskratt innan han gosade in sig i Louis hals och hälsade på fågeln, sedan kittlade han Louis hals med ögonfransarna tills Louis knappt kunde andas av allt skratt.
”Ger du dig?” skrattade Harry lyckligt och Louis tjöt ett stojigt ”ja!”, Harry rullade av honom och lade sig bredvid honom istället. Louis vände ansiktet mot honom och log så stort så att skrattrynkorna formades vid hans ögon. Harry rörde dem med fingertopparna.
”Jag älskar det där leendet, det är så vackert. Jag älskar dina skrattrynkor”, viskade han kärleksfullt och tog Louis hand och kysste alla hans fingrar ömt. Louis ögon glittrade av lycka, han lös upp ännu mer och grabbade tag om Harrys lockar och kysste honom djupt.
”Och jag älskar dig!”

Harry fnissade likt en kär tonårstjej och attackerade Louis hals med sina tänder vilket fick Louis att tjuta i skratt och förvåning, hans skratt smittade av sig, till slut låg Harry med ansiktet begravt i gräset intill Louis hals, fortfarande skrattande. Louis skrattade fortfarande han också tills han fick ont i magen.
”Du gör mig så lycklig Harry”, sa Louis andlöst och tittade in i Harrys gröna skogar till ögon, Harry log tillbaka och tittade in i Louis hav, han strök undan en hårlock och kysste Louis nästipp.
”Och du gör mig så lycklig Louis.”

Louis log glädjestrålande, hans vita tänder glittrade i solljuset och hans ögon glimrade som stjärnor, han hade aldrig sett så levande ut som han gjorde nu. Plötsligt fick han något mörkt i blicken.
”Du lämnar mig väl aldrig?” frågade han allvarligt med rynkad panna och seriös blick.
Harry skrattade till och skakade sedan bestämt på huvudet.
”Jag lämnar dig aldrig Louis. Du är hela min värld, du är luften jag andas, du är mitt hjärtas slag, du är min energi, min eld, min stjärnhimmel, min måne till min sol och mitt tak. Jag lämnar dig aldrig.” Harry strök sina fingrar över hans kindben och gav honom en kyss fylld av kärlek och löften.
”Och du är precis allt det, du är hela mitt universum”, log Louis efter kyssen och Harry drog in honom intill sig i en hård kram, han tänkte aldrig någonsin släppa taget om honom igen.

------

Nialls perspektiv

Det har gått ett år nu Harry, 365 dagar för att vara exakt. Vår, sommar, höst och vinter har passerat, fåglarna har flyttat från sina bon till varmare ställen, men du har fortfarande inte vaknat Harry. Jag har suttit vid din sida varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund och väntat på att du ska vakna. Jag har väntat och väntat, jag har pratat med dina föräldrar och släkt, jag har pratat med Paul, Liam och Louis familj, de har varit här och träffat dig, pratat med dig och rört vid dig, de har berättat saker om Louis jag inte visste, de har berättat hur du hjälpte Louis när han hade det som svårast och hur lyckliga ni var tillsammans. Den sidan av er såg jag aldrig och jag är så ledsen att jag inte kunde uppleva det tillsammans med dig, ni passade verkligen så bra ihop och jag är ledsen att jag betedde mig som jag gjorde. Förlåt mig Harry, jag hoppas du kan förlåta mig.

När Louis mamma Johanna var här så trodde jag att du skulle vakna, hon höll din hand så mjukt och pratade om när Louis var liten och alla hans upptåg han hade haft. Hon berättade om att han hade haft en ”Grease” pjäs på skolan och hur stolt hon hade varit när hon hade sett honom agera på scenen. Jag kunde se hennes stolthet lysa i hennes ögon, jag kunde se hennes kärlek för Louis, det var nästan så att jag kunde ta på den. När hon pratade om Louis så började du röra dig försiktigt och en av dina läkare såg på din hjärnaktivitet att du var otroligt nära uppvakning, men sedan var det något som stoppade dig från att vakna. Vad vet jag inte, men det verkar hålla kvar dig, det verkar hålla dig i ett järngrepp som du inte vill slita dig ifrån. Det kanske bara är jag som tycker att det är så, men jag tror nog inte det. Liam var här bara för någon dag sedan, han satt vid din sida och strök ditt hår försiktigt och berättade för mig hur du hade reagerat när Louis var borta och mitt hjärta brast när han berättade hur du skrikit. Jag har aldrig upplevt sådan sorg förut så jag kan inte föreställa mig hur det måste ha känt för dig när du kände din älskades stela kropp bredvid dig. Jag är så ledsen att du behövde uppleva det Harry, om jag hade varit starkare och en bättre person och vän hade jag kommit till dig på en gång, jag hoppas att du vet det. Men för att komma tillbaka till det jag skulle säga; jag tror inte att jag är den enda som tror att det är något i ditt inre som håller kvar dig i koma, jag tror att Liam också tror det, jag såg det i hans ögon. Han log mot mig innan han gick, det var liksom ett sorglöst leende och han ögon glittrade på ett visst sätt som berättade att han trodde att du var lyckligare där du är nu än vad du skulle vara om du vaknade upp. Jag berättade det för din läkare i morse och han sa att det nog skulle kunna vara så, i vissa fall när man gått igenom en hemsk händelse så stänger hjärnan liksom av helt och tar den sjuke till en plats där allt är mycket bättre än i den riktiga världen. I ditt fall så stängde din hjärna av delvis för att du blev så skadad i bilolyckan och sedan för att du gått igenom en så svår händelse när olyckan inträffade.

Du vet Harry, jag försökte verkligen få dig att hitta på saker med mig eftersom jag ville att du skulle tillfriskna, men det är som så många sagt till mig tidigare att den sjuke måste vilja ha hjälp för att kunna ta emot hjälp och jag tror inte du ville bli hjälpt. Jag tror att du ville ha det som du hade det för att du sörjde, du sörjde så djupt och innerligt och du visste inte vad du skulle göra av sorgen. Jag kunde nästan ta på den när vi pratade i telefon, det var så tungt att höra dig så ledsen. Jag ville verkligen hjälpa dig igenom det, det ville vi allihop men i slutändan så tror jag nog bara att Louis kunde hjälpa dig genom att komma tillbaka. Du kanske är hos honom nu? Det kanske är det som håller dig kvar i ditt inre, en illusion om att du är med Louis och det är ju fint och bra på sitt sätt, men vi saknar dig här Harry, vi saknar dig i här, i det riktiga livet men det verkar inte som att du kommer att komma tillbaka till oss. Din läkare kom in för en stund sedan och lämnade ett besked till mig, ett besked som kommer ändra hela ditt liv. Beskedet var att jag, din mamma och dina systrar, Liam och Paul ska använda sig av passiv dödshjälp vilket menas med att vi ska dra ur kontakten till din respirator så att du ska kunna somna in. Eftersom det har gått så lång tid och eftersom du inte svarat på någon av undersökningarna som gjorts så har din familj beslutat att låta dig få somna in.

Det känns tungt givetvis, men jag kan inte hindra mig från att känna att du förmodligen kommer att få det bättre nu när vi drar ur sladden, då kanske du kommer att hamna hos Louis på riktigt, var ni nu kommer att hamna. Jag kommer att sakna dig Harry och jag är så glad för de åren vi hade tillsammans, men det är dags att säga hejdå nu. Jag älskar dig Harry och förlåt mig, förlåt för allt jag gjort fel. Hoppas du får det bättre nu.

-          Niall