Loubears skriverier

Liam stod framför spegeln, hans ögon var glansiga och rödkantade av tårarna som tagit slut för en stund sedan. Håret var lika mörkbrunt som alltid, om än inte lite ljusare av ljuset från badrumslampan. Mörkbrun stubb täckte hans haka och huden under näsan. Läpparna var lika röda som ett körsbär, de nästan lyste i jämförelse mot hans bleka hud. Liam synade sin kropp upp och ned innan han sträckte sig mot skåpet på höger sida om honom. Han öppnade den översta lådan och tog ut den svarta rakapparaten. Han tryckte på ”ON” med tummen innan han förde den surrande rakapparaten mot sitt huvud. Med långsamma, lätta drag drog han rakapparaten sakta över sitt huvud, håret föll som mörkbruna snöflingor längs sidorna av hans huvud. Inom några minuter mötte han sin nya spegelbild, ingenting hade förändrats förutom hans hår som nu nästan var obefintligt med sina korta små strån. Han stängde av rakapparaten och lade tillbaka den på sin plats innan han dammsög håret från golvet med sin minidammsugare, när han var klar gick han ut ur rummet och lade sig på sängen med en suck. Han tittade upp mot de självlysande plaststjärnorna han satt fast i taket för många år sedan. Nicolas ljusa skratt ekade i hans öron när hans mindes hur han suttit på sin pappas axlar och fäst stjärnorna i taket. Nicola hade stått på golvet och sett på. Hon hade skrattat när Liam tappat balansen, fast självklart hade Geoff varit där och hållit fast honom. Liam slöt ögonen och suckade, allt det där var förbi och det fanns ingen anledning till att fortsätta tänka på det.

En mjuk knackning väckte Liam från sin slummer, han gäspade stort innan han gick upp från sängen och öppnade dörren. Hans mamma, Karen stod där utanför med ett oroligt uttryck i ansiktet.
”Ammy?” hon använde hans gamla smeknamn han haft när han var mindre, ”How are you doing love?” frågade hon mjukt och tittade oroligt på honom. Hon log när hon upptäckte att han klippt sig men hon sade ingenting om det. Liam försökte le lugnande så gott han kunde men mörkret som växt inom honom höll redan på att äta upp honom, därför blev leendet mer en grimas.
”Mom.” Hans röst kom ut som en viskning, han harklade sig och såg in i sin mammas oroliga ögon.  Han förstod att hon var orolig, han hade nästan precis kommit hem på semester i några dagar och han hade inte bettet sig som sig själv.
”Mom”, upprepade han med klarare röst, ”I’m fine thank you. How come you’re asking?”
”I’m just a bit worried. You didn’t say hi when you came home and you have been looking so pale. Are you hungry?” Karens pupiller var stora av oro för sin son.
”Mom I’m fine, I promise. I’m just a bit tired, that’s all. I’m not hungry right now, but I’ll let you know when I’m okay?” Lögnen smakade illa i munnen men han ville inte säga sanningen, han ville inte säga hur det egentligen stod till med honom.
”Okay Ammy…” sa Karen tyst till svar och klappade mjukt över Liams kind innan hon vände sig om och gick tillbaka till vardagsrummet.

Liam stängde dörren efter henne och sjönk sakta ned mot golvet med ansiktet begravt i händerna. Han hulkade till när tårarna började falla längs hans kinder. Hur skulle han förmå sig att berätta det han gömde? Hur skulle han kunna yttra de orden som tyngde så djupt inom honom? Hur skulle han kunna berätta för någon av dem?

***

”Oh Liam! You shaved your hair. Nice!” Zayns glada röst var som musik i hans öron. Liam log ett litet leende som svar och satte sig ned på barstolen framför Zayn med en starköl i handen. Semestern var slut för den här gången och snart skulle de ut på sin lilla Europeiska X-factor turné. Ingen vila, ingen ro – det var One Direction i ett nötskal.
”Thank you Z.” Liam drack en klunk från sitt glas och funderade på om han skulle berätta sin hemlighet men beslöt sig för att avstå. Det passade sig inte just nu.
”So how are you doing? Are you good after the breakup with Dan?”
Liam ryckte på axlarna, det fanns inte så mycket att säga om uppbrytningen. Danielle hade gjort det klart och tydligt att hon inte ville ha honom längre och hans kärlek för henne hade tynat bort sedan länge. Det hade inte varit snörvel och hjärtekrossande skrik, bara simpelt kramande och små tysta adjön.
”It’s good, I feel better now.”
”You sure? You look a bit pale… Not to sound rude pal, but the decision with your hair was a bit sudden. Did you speak to Lou about this?” Zayn smuttade på sitt vin och tittade på Liam med mörka ögon som lyste av liv. Liam suckade och bet ihop käken av irritation, han var inget barn! Han kunde styra och ställa med sitt utseende hur han än ville, deras stylist hade egentligen inget att säga till om.
”No, I didn’t speak with her. I felt it was unnecessary since my appearance is something I decide for myself.”
Zayn svarade med en nickning, han ville inte starta upp någon fight på Funky Budda.
”Did you have a good vacation?” undrade han, mest för att byta ämne. ”I saw you tattooed yourself, may I see it?”
Liam nickade och lade armen på bordet och visade upp sin tatuering han gjort några kvällar innan. Den var fortfarande lite svullen och röd men annars såg den väldigt bra ut.
”Everything I wanted but nothing I will never need…” mumlade Zayn när han läste tatueringen på armen. ”What do you mean with that?”
”I mean that I have everything I ever wanted but the one thing I really need is you four boys.” Liam log mjukt mot Zayn som kramade honom snabbt med ett lysande leende på läpparna av glädje.
”You’re such a sweetheart Am!”
”Thanks!” flinade Liam stolt. Han var riktigt nöjd över sin tatuering, den hade verkligen blivit som han tänkt sig.
”Are you looking forward to the X-factor tour?” frågade Zayn efter några klunkar av sitt vin och log mot Liam.
”Yeah sure. It’s going to be fun I think. Do you look forward to it?” Liam drack av sin öl, alkoholen fick hans mage att snöra ihop sig men han brydde sig inte om det.
”Yeah I do, it will be fun to visit Sweden again. The fans are crazy”, sa Zayn med ett skratt och tänkte på när de varit i Sverige första gången då några tjejer hade flashat sina bröst inför dem. Niall hade fått en chock och gömt händerna i ansiktet, de alla hade fått en chock. Han skrattade igen åt minnet och skakade på huvudet. Liam skrattade också en liten stund innan det högg till i magen. Han slutade skratta och sträckte på sig i barstolen för att smärtan skulle minska, vilket den inte gjorde.
”You okay Liam?” Zayn tittade oroligt på honom med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen, hans hand låg plötsligt över Liams axel. Liam nickade och log fejkat för att försäkra Zayn om att det inte var någon fara. Zayns blick blev lugnare när han såg leendet och han släppte taget.
”I think I’ll be going home”, sa Liam när smärtan i magen lugnat sig.
”But we just got here! Are you sure you’re okay Liam?” frågade Zayn oroligt och tittade bekymrat på honom igen.
”I feel a bit sick. See you tomorrow.” Liam vinkade snabbt åt Zayn innan han trängde sig igenom folkmassorna och ignorerade alla fans som kände igen honom. Han orkade inte med dem just nu. Efter minuter av trängsel kom han äntligen ut ur puben. Han drog efter andan när han kände hur spyorna vällde upp inom honom, han böjde sig ned mot marken och kräktes med ljudliga hulkningar. Hans livvakt kom travande efter honom och höll fansen på avstånd medan Liam tömde sin magsäck.
Liam tog ett andetag, världen snurrade framför hans ögon, det surrade i öronen och surrandet blev högre när han rätade på sig. Livvakten skyfflade in honom i bilen och tog hem honom till pojkbandets delade hus.

***

”You already home Liam? Weren’t you and Zayn supposed to go out tonight?” frågade Niall förvånat när han såg Liam komma gående in i vardagsrummet. Harry och Louis sov i soffan med armarna slingrade runt varandra. Liam tittade tomt på Niall en stund innan han öppnade munnen för att svara.
”Yeah I was but I felt sick so I went home”, förklarade han snabbt. Niall gav honom genast en orolig blick. Liam kände hur ilskan grep tag om honom, han hatade att se oro. De hade ingeting att oroa sig över, den enda som hade något att oroa sig över var han själv.
”Stop looking so worried!” morrade han argt åt Niall innan han försvann iväg mot köket för att dricka lite juice. Han hörde hur Niall reste sig från soffan när han tagit ut juicen ur kylen och hällt upp det i ett glas.
”Liam what is going on? Zayn just called me and told me you just left him without even giving him a proper reason!” spottade Niall ur sig, hans vanligtvis bleka kinder var nu röda av irritation.
“I’m fine okay. Just tired! That’s all!” svarade Liam argt innan han försvann iväg uppför trapporna mot sitt rum men Niall stoppade honom innan han ens hunnit ut ur köket.
”Stop running away and tell me what’s going on. Please Liam, everyone is worried. You haven’t been acting like yourself lately. Please tell us.” Nialls blå ögon var vidgade av oro och omsorg. Det syntes att han ville ta hand om sin kompis.
”Nothing is going on Niall. It’s like I told you, I’m just tired and that’s everything you need to know”, svarade Liam trevande. Han försökte låta övertygande men han visste inte om han lyckades. Niall snörpte med munnen och synade Liam en stund innan han gav med sig.
”Okay, I believe you Liam. It’s cool.” Niall gav honom en klapp på axeln innan han gick tillbaka till soffan och fortsatte att äta sina chips.

Liam kastade sig på sängen, han drack några klunkar av äppeljuicen innan han ställde ner glaset på nattduksbordet bredvid sig. Han rotade efter sin iPod, hittade den och pluggade in hörlurarna i öronen innan han lade sig tillrätta på överkastet. Han lät blicken fara runt i rummet innan han fäste den uppe i taket där några av hans barndomsstjärnor satt fast. De sken med ett dunkelt grönt ljus tillbaka mot honom. Han hade tagit ned några av dem från sitt rum hemma i Wolverhampton och tagit dem med sig till sitt hem i London. De gav en känsla av hemma och lugn, han tyckte om att se dem lysa däruppe i taket om nätterna. Han suckade lätt och satte på musiken, så småningom slumrade han till medan det outtalade mörkret inom honom bara växte sig tjockare och större.

Du måste berätta, var det sista han tänkte innan han föll in i drömmarnas värld.