Loubears skriverier

”Så, vilken film ska vi se då? Vi har stått härute i tjugo minuter och du har fortfarande inte valt en film”, suckade jag irriterat åt Stan som stod framför bioföreställningsschemat. Han hade händerna tryckta mot glasrutan och blicken fäst vid filmernas namn medan duggregnet föll över oss. Det var fredag, jag och Stan hade bestämt oss för att gå på bio, det var något som vi inte kunde göra så ofta på grund av vår begränsade ekonomi men mamma hade varit extra snäll idag och lånat mig lite pengar. Problemet som kvarstod var dock att Stan inte kunde bestämma sig för vilken film vi skulle gå på, ibland funderade jag på om han led av någon typ av beslutsångest men det var svårt att veta eftersom han brukade välja olika snabbt beroende på situationen.

Jag suckade irriterat åt min sega kompis och stampade med foten på den blöta asfalten. Varför kunde han inte bara välja? Jag hade ju sagt åt honom att det inte spelade roll vilken film han valde så länge det inte tog så lång tid för honom att välja.
Jag bet ihop käken av frustration och gick fram till honom och ställde mig bakom honom, jag placerade min hand på hans axel och förde munnen till hans öra.

”Nu väljer vi den här filmen Stan och du har inget val”, väste jag giftigt och pekade på en slumpartad film, det blev Wreck it Ralph. När Stan såg mitt val tittade han på mig med dömande blick och höjda ögonbryn.

”Det är ju för fan en barnfilm!” morrade han irriterat, en lätt rodnad av irritation spred sig över hans kinder och jag kände hur min insida drog ihop sig av hopplöshet. Varför var allt tvunget att vara ett sådant stort problem för honom?

”Och? Det var ju inte direkt så att du kunde välja film att se”, fräste jag tillbaka och lade armarna i kors medan jag tittade på honom med dömande blick. Jag väntade på att han skulle explodera där han stod men istället mjuknade hans ansiktsdrag och hans mungipor drogs upp i ett leende. Jag tittade förvirrat på honom och väntade på att han skulle säga något.

”Skitbra val Tommo, jag har bara hört bra om den här filmen”, flinade Stan åt mig, det var nästan så att min haka föll av i chocken inför denna plötsliga reaktion från Stan men jag lyckades hålla kvar den utan problem. ”Den går 18:10 vilket är om fyrtio minuter, jag tycker vi går in och köper biljetter!” Stan log mot mig och vi gick in i biografen genom de automatiska dörrarna.

Jag ställde mig i den slingrande kön för att köpa biljetter medan Stan hade ett besök på toaletten. Jag stoppade ner händerna i mina lätt fuktiga jackfickor och tittade runt i det trånga utrymmet som utgjorde kiosken och kassorna. Några få personer som redan köpt sina biljetter och popcorn stod utanför salong ett, pratandes. En mörkhårig lockig kalufs tornade upp sig bland dem, jag drog ett hårt andetag när jag såg vem det var! Harry mötte min blick och log försiktigt mot mig, jag kände mig helt förlorad när jag såg honom stå där, jag blev alldeles knäsvag på grund av Harry, min nya musik-och-historielärare. Jag hade aldrig känt så förut och jag kom på mig själv med att undra om det var kärlek jag kände. Men kärlek? Inför en lärare? Inför en man? Hur kunde det vara så? Jag bet ihop käken och mötte hans blick igen, nu var den förvirrad och lite ängslig och han log osäkert mot mig medan han kallpratade med vad jag antog var hans vänner. Jag försökte le tillbaka men mina hetsiga tankar flög runt likt pilar i huvudet så jag fick inte riktigt till det. Harry slet sig plötsligt från sin grupp av vänner och flyttade sig genom gruppen av folk som stod i hans väg. Plötsligt stod han framför mig med sina långa ben, långa armar, snygga och rufsiga hår, jag kände mig som en grå klump jämfört med honom. Han tittade ned på mig och log mot mig så att en av hans smilgropar dök upp, min insida vred sig lyckligt när jag såg det där leendet.

”Hej Louis, hur är det?” frågade han med sin mörka lugna röst medan hans gröna ögon tittade in i mina. Jag letade febrilt efter ett bra svar men tungan kändes tjock i munnen och jag kände hur orderna fastnade i halsen när jag försökte uttala dem. Harry tittade på mig med ett höjt ögonbryn och väntade tålmodigt på svar, jag svalde en gång och öppnade munnen.

”Det är bra tack, hur är det med dig?” Min röst lät hes och konstig, inte alls som den brukade vara. Harry log mjukt och såg på mig med en blick jag inte kunde läsa av, han rörde lätt på fötterna innan han började prata igen.

”Jo tack det är bra. Vad ska du eller ni se för film?”

”Wreck it Ralph”, svarade jag tafatt och log vad jag hoppades var ett normalt leende. ”Och ni?”

”Vi ska se Django Unchained. Är du här själv eller med en vän?” frågade han plötsligt och tittade på mig med något mörkt i blicken. Jag stelnade till när jag anade det där mörka, en röst i mitt huvud skrek att jag skulle gå därifrån men självklart stannade jag kvar. Det fanns inget farligt med en helt vanlig och bra lärare som Harry.

”Jag är här med Stan”, log jag och precis när jag nämnt hans namn kom han gående ner längs trappan med riktning mot oss, han lös upp när han såg mig – det verkade inte som att han hade tagit notis om Harry än.

”Vi ses på tisdag Louis, ha en trevlig helg”, sa Harry snabbt när han såg Stan och återvände med långa steg till sina vänner. Jag tittade förvånat efter honom och funderade på varför han hade haft så bråttom med att gå ifrån mig, hade jag sagt eller betett mig fel på något sätt? Jag suckade och kände mig nerslagen men jag beslöt mig för att fokusera på bion nu.

Kön började äntligen röra sig efter vad som känts som en evighet och så småningom blev det min och Stans tur att köpa biljetter och popcorn. Vi betalade och tog våra popcornburkar och gick till biosalongen där vår film visades. Reklamen hade redan börjat när vi steg in i salongen, vi försökte störa så lite som möjligt medan vi intog våra platser.

**

Jag sjönk ned på sängen med en suck, kvällen hade varit lång med mycket känslor inblandade. Jag tänkte att jag borde vara trött men så var det inte, därför hade jag min dator framför mig och jag tänkte spendera resten av fredagskvällen med att titta på Teen Wolf.

There's nothing where he used to lie
My conversation has run dry
That's what's going on, nothing´s fine I’m torn

I’m all out of faith, this is how I feel
I’m cold and I am shamed lying naked on the floor
Illusion never changed into something real
I’m wide awake and I can see the perfect sky is torn
You’re a little late, I’m already torn

Jag slog upp ögonen och tittade förvirrat omkring mig, vad var det som lät? Jag vände huvudet mot nattduksbordet och såg att det var mobilen som lös och vibrerade. Jaha, alarmet.
Jag sträckte ut handen och stängde av alarmet med en suck, jag vände mig mot väggen och blundade en stund innan jag begav mig upp ur sängen med riktning mot badrummet.
Jag ställde mig framför spegeln och tittade på mig själv en stund innan jag tog fram tandborsten från skåpet som satt över spegeln, jag sprutade tandkräm över de små vita stråna och stoppade in den i munnen och började borsta mina tänder.
Mina tankar flög iväg och jag kom på mig med att tänka på läraren, Harry Styles. Jag tänkte på hur hans hår hade fladdrat lätt när han kommit in i klassrummet, hur solens strålar hade träffat de mörbruna lockiga hårstråna och liksom förstärkts i dem och gjort så att hans hår nästan sett ut som en gloria. Jag tänkte på hans smilgropar och hur sällan det var man såg människor med smilgropar, när jag såg dem kände jag genast hur mycket jag velat ta i dem med mitt pekfinger och känna hur huden blivit som en liten grop under mitt finger. Bara tanken fick mig att le av glädje. Plötsligt kom jag tillbaka till verkligheten och stirrade på min spegelbild, killen som stod där hade rödlätta kinder och skrattrynkor vid slutet av ögonen, han log ett äkta leende som jag inte hade sett på ett tag. Vad fan tänker du på din idiot? Du tänker på en LÄRARE som du bara har träffat EN GÅNG!
Jag tittade bort från spegeln och vände blicken ner mot handfatet, spottade ut tandkrämen och sköljde av borsten innan jag sträckte mig mot spegelskåpet igen och tog ut min hårborste. Jag borstade mitt hår som stod åt alla håll tills det blev platt och låg i snedlugg över pannan, när jag var klar lade jag tillbaka borsten och gick ut från badrummet tillbaka till mitt rum. Jag klädde på mig en grå stickad tröja och ljusblå jeans, när jag var påklädd gick jag ner till köket och gjorde iordning en smörgås innan jag begav mig till skolan.

***

”Psst, Lou, om två minuter har vi lektion med Styles!” log Stan åt mig där vi satt utanför lektionssalen i väntan på att Harry skulle komma och börja med musiklektionen. Stan hade på sig en vit T-shirt med den engelska flaggan i mitten och ett par ljusröda shorts.
”Ja det stämmer”, sa jag med en förväntansfull rysning över ryggen, jag kunde knappt bärga mig tills att få se Harry igen.
Det var precis som att jag hade talat om trollen när Harry kom gående i korridoren, han var klädd i en svart rock med krage och vit T-shirt under, blå jeans och samma bruna mockaskor han haft dagen innan. Över axeln hade han en brun väska (också i mocka) och i händerna höll han i en nyckelknippa. Han nickade mot var och en av oss med ett lätt leende, när han var framme låste han upp dörren till musiksalen och lät oss gå in på led efter varandra. När vi var inne i salen bad han oss att sitta ned på de utplacerade stolarna framför den vita tavlan, framför tavlan stod en brun stol och bredvid den stod en gitarr. Harry grep tag om den och satte sig sedan ned med gitarren i knäet.
Jag och Stan satte oss på vänster sida av salen och tittade på medan Harry stämde gitarren utan att säga något, resten av klassen var också tysta; alla verkade spända och nyfikna på Harry och vad som skulle hända på lektionen så det var ingen som ville störa genom att prata eller tjafsa.
Harry stämde klart gitarren och lutade sig ned mot sin bruna väska och tog upp en röd mapp och tog ut ett papper som såg ut som närvarolistan. Han lutade sig ned igen och tog upp en penna, sedan rätade han på sig och satte sig rakt upp i stolen och tittade på oss med nyfikna gröna ögon.
”Jag tänkte att jag skulle ta närvaro först innan jag förklarar vad vi ska göra på er första musiklektion idag, är det okej?” Han tittade på var och en av oss och när hans blick föll på mig ville jag hålla fast den där för evigt, fast jag förstod inte varför jag kände så. Det var bara något jag kände och det fick mina kinder att hetta till, jag släppte Harrys blick och stirrade ned på mina skor istället.
Harry började läsa upp alla namn och när det kom till mitt ville jag bara sjunka igenom jorden, sättet han uttalade mitt namn på, sättet hans accent rullade fram över tungan fick mig att få gåshud över hela armarna. Jag nickade lätt och sa ett tyst: ”ja”, han log mot mig med undrande blick i en sekund innan han gick vidare med att läsa upp de resterande namnen. Jag kände hur Stans blick brände i mig men jag ville inte besvara den så jag fortsatte med att stirra ned på mina skor.
Klassen hade börjat tjattra under uppläsningen av namn så Harry reste sig upp med gitarren i handen och klappade lätt på den, det ihåliga ljudet ljöd genom salen och klassen blev tyst. Han log strålande mot oss alla och nickade ett ”tack” innan han satte sig ned igen.
”Idag har jag tänkt att vi ska lära oss att spela en låt på gitarr. Jag har delat upp den i fem delar och det är inte så svåra ackord till en början men för varje del blir de svårare och svårare. Men ni behöver inte oroa er, vi kommer ta det här lugnt och alla kommer att få spela i sin egen takt. Är det någon här som har spelat gitarr förut?” Han såg ut över klassen vilket jag också gjorde, det var bara en som räckte upp handen och det var Niall Horan, klassens musiksnille.
”Jag har spelat så länge jag kan minnas!”, läspade Niall fram genom sin tandställning och några i klassen skrattade åt honom. Han hade alltid haft lite svårt att prata, mest för sina sneda tänder och stora tandställning han hade. Han knep ihop munnen och sjönk ihop lite på stolen men Harry log uppmuntrande mot honom.
”Det låter jätte bra Niall, det ska bli kul att få höra dig spela”, sa Harry glatt.
Åh, jag tycker redan om den här nya läraren så otroligt mycket!, tänkte jag för mig själv när jag såg hur snäll Harry var mot Niall.
”Okej, då var det inte så många härinne som hade spelat gitarr tidigare och det är ju kul det också. Ni kan gå och hämta era egna gitarrer i skåpet där borta medan jag fixar med att få upp ackorden på projektorn.” Harry reste sig upp och gick till katedern, fiskade upp fjärrkontrollen till projektorn och ställde sig sedan med ryggen mot klassen.
Medan Harry stod med ryggen vänd mot oss fastnade min blick, jag granskade hans kläder, kropp och rörelser noga, jag var som förstenad av den skönhet som mötte mina ögon.
Jag vaknade till ur mina fantasier med ett ryck av ett slag på axeln som kom from Stan. Jag vände mig mot honom och möttes av en hård blick och Stans höjda ögonbryn, jag såg att jag var den enda utan gitarr så jag skyndade mig fram till skåpet och hämtade en gitarr. När jag satte mig igen hade Harry fått upp ackorden på projektduken.
Jag tittade högst upp på bilden och såg att låten vi skulle lära oss att spela på gitarr idag var Torn av Natalie Imbruglia, mitt hjärta nästan stannande i bröstet. Torn var en av mina favoritlåtar och Harry skulle lära ut den till oss, till mig, på gitarr, jag kunde knappt tro det!
Harry förklarade vart vi skulle placera fingrarna och hur vi skulle dra dem över strängarna, han gick ett varv runt klassen innan han kom till mig, mitt hjärta började skena i bröstet när han bara var någon meter ifrån mig. Jag trodde att mitt hjärta skulle flyga ut genom munnen när han helt plötsligt satte sig bredvid mig och tittade på mig medan jag trilskade med strängarna.
”Hur går det för dig Louis?” frågade han leende och tittade på mig med sina forskande gröna ögon.
Jag log osäkert och tittade nervöst på honom innan jag svarade.
”Det går bra tror jag, jag tycker det är svårt att gå från F till Am”, suckade jag och försökte för tredje gången men utan att lyckas.
Harry ställde sig bakom mig och var på väg att lägga sina fingrar över mina men han stoppade sig själv i sista minuten.
”Är det okej om jag visar?” frågade han leende, hans smilgropar syntes och jag kände hur jag blev lite varm i ansiktet när han log mot mig. Jag skakade på huvudet utan att kunna säga något.
I sin omfamnande ställning lade han sina fingrar över mina och visade mig hur jag skulle spela men jag kunde inte riktigt koncentrera mig. Hans hand var så varm och mjuk mot min, en lockig hårlock kittlade min kind medan han mumlade instruktionerna nära mitt öra. Gåshuden spred sig över mina armar av hans närhet och hans mjuka röst i mitt öra, jag nästan gnällde av besvikelse när Harry berömde mig och släppte taget för att fortsätta till Stan.

Vad är det som händer med mig?