Loubears skriverier

”I think they turned out very good”, log Ed glatt och tittade nöjt på Zayn och Liam. Han flyttade undan tatueringsnålen, bläcket och vaselinet innan han varsamt tvättade av Zayn och Liams handleder. Tatuerandet hade tagit ungefär en och en halvtimma att genomföra, ingen av killarna hade klagat på smärtan, nålsticken var de vana vid. Ed satte på skyddsplasten runt Zayns och Liams handleder och nickade nöjt.

”Done!” sa Ed leende och tittade på dem båda. Zayn strålade likt solen, Liam likaså, de förde handlederna mot varandra och tittade när vargarnas pannor möttes när deras handleder förenades.

”Thank you Ed, we really appreciate it”, sa Zayn uppskattande och klappade Eds axel.

”No problem at all, I’m just glad I could help you guys. You really deserve it”, log han och klappade dem båda på axlarna med händerna. ”Unfortunately though, I need to go. Need to sing with Taylor tomorrow night. I hope you’ll be all right Liam, I wish the best for you”, sa Ed mjukt och kramade om Zayn och Liam innan han försvann ut genom natten. Zayn tittade på Liam ett ögonblick innan han kramade om honom.

”I love you”, mumlade han tyst och smekte över Liams bara skalle, den var lika len som bebis hud. Mjukheten påminde honom om när Safaa varit en bebis, han tagit hand om henne då och då när Trisha varit tvungen att jobba. Hennes hud hade varit väldigt mjuk att ta på, Zayn kom ihåg ett minne där han hade klappat hennes kind när hon sagt hans namn för första gången. Han log vid minnet och tittade sedan på Liam. Liam log trött mot Zayn och smekte hans kind, oro drog plötsligt över hans ansikte.

”Zayn, you need to eat”, mumlade han lent och tittade oroat ned mot Zayns mage som var gömd under Zayns armar. Zayn log mjukt mot Liam och kramade om hans lår med handen.

”It is okay Liam, I’m all right, you don’t have to worry about me. I will be fine, okay?” Zayns blick såg lovande ut där han satt bredvid honom. Liam försökte tro på hans ord men det var svårt när Zayn såg så ihålig ut. Han gav Zayn en oroad blick och klämde runt Zayns hand, Zayn log tillbaka och strök över Liams kind.

”Do you want to put your snapback back on?” frågade Zayn efter en stunds tystnad, han kramade om Liams hand och kysste hans huvud. Zayn kände hur Liam nickade mot hans haka. Han släppte taget om Liam för en sekund och sträckte sig efter kepsen som låg på bordet bredvid sängen. Niall hade köpt den åt Liam häromdagen medan Liam fortfarande varit i koma. Den var vit, grön och orange – Irlands färger. Zayn placerade den över Liams kala huvud och log stort mot honom.

”You’re such a hottie”, log han och kysste Liams torra läppar. Liam kysste tillbaka och flätade in fingrarna i Zayns bakhuvud. Det svarta håret var så mjukt mot hans fingertoppar, det kändes som en kanins päls fast mjukare. Han älskade att känna Zayns hår mot sina fingrar, det gav honom en varm känsla i magen. Kyssen djupnade och Liam hörde hur Zayn drog efter andan när deras bröst stötte emot varandra. Zayn kravlade uppför Liams höfter och satte sig i grensle över honom, kyssen var fortfarande låst mellan dem. Zayn lutade sig fram över Liam och fortsatte att kyssa honom ljudligt med stängda ögon. Liam tittade på medan Zayn gav honom sina silkeslena kyssar, han var så vacker med de långa, svarta ögonfransarna som prydde hans ögonlock. Den smala näsan, de skarpa ögonbrynen, den svarta luggen. Allt hos Zayn var så otroligt vacker, varenda liten del av honom var som skapt av Michelangelo. Liam slöt ögonen och kysste tillbaka, han kände Zayns tunga slicka över sina läppar, vädjande om att få komma in. Liam öppnade munnen och lät Zayns tunga glida in. Mjukt. Kärleksfullt. De andades sina själar och deras kärlek till varandra i den kyssen. Denna kyss var hård, men mjuk; eldig men kall; en bråkdels sekund, men också för evigt. Några tårar samlades i Liams ögon och rann över, kyssen bröts för en sekund när Zayn upptäckte vad som pågick, han öppnade ögonen och tittade på Liam.

”You are crying baby, why?” viskade han med tunn röst och smekte Liams kind kärleksfullt. Han kysste bort tårarna med sina läppar innan han lade armen om Liams nacke. Liam fortsatte att gråta i tystnad, tårarna bara rann nedför hans kinder utan stopp. Zayn flyttade på sig så att han låg bredvid Liam istället, han flätade in sin vänstra hand i Liams och lade den över sitt hjärta. Liam flyttade blicken mot Zayn och tittade in i hans ögon, tårarna rann fortfarande.

”Do you feel my heart beat?” mumlade Zayn mjukt, Liam nickade sakta, log smått och tittade på deras förenade händer innan han flyttade tillbaka blicken till Zayns ansikte. Zayn log snett och strök över kepsen som täckte Liams huvud.

”It’s saying I love you, I love you, I love you”, log Zayn, han kände sig fånig men han ville bara se Liams leende igen. Se hur mungiporna drogs upp i ett leende som smittade av sig till ögonen, leendet som fick skrattrynkorna runt hans ögon att synas. Ett leende letade sig fram över Liams ansiktsdrag, det började vid läpparna och slutade vid ögonen. Skratt bubblade upp inom Zayn när han såg det där leendet, han önskade att han kunde frysa detta ögonblick och spara det i sitt personliga fotoalbum för alltid. Liam lutade sig mot Zayns läppar, fångade dem i sina och kysste honom. Liam hörde Zayns röst repetera ”I love you” om och om igen inuti sitt huvud medan de kysste varandra mer passionerat och hetare än förut. Det var förenade med varandra en andra gång den natten.

-

”… He must stay here a while longer than what we previously thought”, Doktor Gregs ord fick Zayns mage att knyta ihop sig. Det hade gått tre dagar sedan Ed tatuerat dem och Liam hade fått en infektion i handleden där tatueringen prydde hans skinn. Tatueringen hade svullnat upp, blivit ilsket röd och fylld med tjockt gult var. Infektionen hade gett Liam hög feber, samtidigt som läkarna ökat dosen på cellgifter. Han sov just nu med en blöt handduk över pannan och ett tjockt täcke över kroppen. Zayn hade vetat om riskerna med att tatuera Liam men Liam hade velat göra det ändå, han hade sagt att han inte brydde sig om den skulle bli infekterad och Zayn hade litat på honom. Zayn hade inte trott att tatueringen skulle bli infekterad, de hade ju varit så noga med att tvätta den.

”Okay, is it because of the infection in the tattoo or did his condition worsen?” Orden smakade inte bra i Zayns mun, de smakade ruttet och gammalt. Rysningar spred sig över hans armar. Doktor Greg betraktade Zayn irriterat innan han svarade.

”It is mainly because of the infection but also because of new tumors. We found them yesterday when we were doing the scan.”

Zayn drog chockat efter andan, mer tumörer?! Varför hade de inte sagt något tidigare, som igår till exempel? Han kände paniken dra tag i honom igen men lyckades att svälja bort den. Han var verkligen tvungen att vara stark nu. Inte bara för sig själv utan också för Liam och för grabbarna.

”And you didn’t tell us because…?”

”Because we thought we should tell you today instead. It suited better than yesterday. We have to put him into surgery again and remove the tumors, though I do think we need to contact his relatives first. Do you think you could do that? They need to come as soon as possible as we have to start the operation tonight”, förklarade Greg sakligt, hans blick vandrade mellan Zayn och den sovande Liam.

Zayn försökte ta in all information så bra och så lugnt som han kunde men det var svårt. Oerhört svårt. Känslorna svallade från sorg till lycka till ilska och till sorg igen. Frågorna trängdes och skrek i hans huvud, skulle Liam bli frisk igen? Skulle han överleva ännu en operation? Skulle han fortfarande andas när läkarna tagit hand om honom? Zayn slöt ögonen och tog ett djupt andetag innan han svarade att han skulle kontakta Liams familj, men att han först skulle bege sig till hotellet där Harry, Louis och Niall bodde och berätta nyheten för dem. Han gick med långsamma steg till Liam, som fortfarande sov, böjde sig ned och kysste Liams feberheta panna innan han begav sig tillbaka till hotellet tillsammans med sina två livvakter.

-

”Do you think he'll make it? I'm worried”, sa Harry tyst när de satt samlade i Harrys och Louis' delade hotellrum. Zayn hade precis blivit klar med samtalet med Liams föräldrar, innan samtalet hade han spillt ut nyheten om Liams operation för sina bandmedlemmar. Zayn satte sig ned på sängkanten intill Niall och stirrade tomt ut mot den vita garderobsväggen. Han tänkte tillbaka på tiden han haft tillsammans med Liam, när de träffades första gången under X-factor, hur kär Zayn blivit nästan på en gång i Liams mörkbruna ögon, mjuka hår, fina kropp, vackra röst, hur kär han hade blivit i Liam. Han tänkte tillbaka på alla resor de haft tillsammans, hur mycket de delat tillsammans. Inte bara han och Liam utan också alla fem i bandet. Hur skulle livet se ut utan Liam? Hur skulle bandet se ut utan Liam?
Zayn knep ihop ögonen och grep tag om sina knäskålar, bara tanken att Liam inte skulle finnas mer sände stötar av smärta genom hela hans kropp. En hand ruskade om hans axel och han slog upp ögonen bara för att se Nialls ljusblå ögon titta tillbaka på honom.

”Zayn did you hear me? Do you want to go to the hospital in a minute or so? To wait on Liam to be finished or do you want to stay here?” frågade Niall med en oroad rynka i pannan. Hans bleka ansikte hade en lätt rodnad över kinderna, luggen var för engångsskull inte format uppåt utan låg ned över pannan. Zayn fann sig själv tänka att Niall var vacker.

”I-I don't know. What do you want?” frågade Zayn osäkert, han visste faktiskt inte vad han ville. Om han åkte tillbaka till sjukhuset skulle han säkert få en panikattack av all oro, men om han stannade kvar på hotellet kanske samma sak skulle hända.

”I think we should stay here for a couple of more hours”, sa Louis lugnt och tittade lugnande på Zayn. Det var något hos Louis som alltid fick killarna att lugna sig, även i de mest pressade situationerna. Zayn kände hur lite av oron rann av honom när Louis blå ögon tittade in i hans.

”Okay, I agree with that”, sa Zayn tillslut och hoppade upp i sängen och lutade sig mot sängramen. Louis och Harry hoppade upp bredvid honom, en på vardera sida medan Niall gick till fåtöljen bredvid sängen istället. Han knäppte på TV:n och zappade mellan kanalerna innan de fastnade vid första episoden av The Walking Dead. Timmarna gick, nervositeten och oron blev bara värre hos Zayn, dock verkade de andra vara avslappnade. Zayn suckade och stirrade upp i taket, han började fantisera om en familj tillsammans med Liam. Han föreställde sig deras två barn; den första, Taylor, en son, med svart hår och Liams mörkbruna ögon, det andra barnet, en dotter, Ebriony med mörkbrunt hår och ljusbruna ögon. Tårar samlades i Zayns ögon när han insåg att drömmarna de hade pratat om tillsammans förmodligen aldrig skulle slå in. Även om Liams cancer försvann nu och han blev bättre så fanns det fortfarande en chans att sjukdomen skulle slå tillbaka och hur stor var chansen att han skulle överleva då? Klumpen i halsen växte sig tjockare och tårarna svämmade över, de rann ljudlöst nedför kinderna. Det enda som hördes i rummet var Zayns stötiga snyftande och Nialls mjuka snarkningar. Harry satte sig plötsligt upp och tittade sig yrvaket omkring. Det lockiga håret var rufsigare och lockigare än vanligt, Zayn kände plötsligt en enorm lust att teckna av honom där han satt men han motade bort impulsen. Harry tittade på Zayn, hans ögon blev genast oroliga när han upptäckte tårarna som fortfarande rann längs Zayns kinder. Harry kastade en blick på klockan han hade runt handleden innan han flyttade sig försiktigt ur sängen och satte sig på huk på golvet framför Zayn.

”Hey Z, how are you?” frågade han och log ett försiktigt leende mot Zayn.

Zayn försökte le tillbaka men Harrys snällhet fick honom att känna sig mer sorgsen än tidigare. Han tittade bort från Harrys ansikte ett tag för att samla sig.

”Yeah well... It's not that good actually. I was just thinking about me and Liam and the things we have gone through and our future and I just got really sad”, mumlade Zayn sorgset och tittade in i Harrys gröna ögon.

”Why did you get sad? Shouldn't you be happy when you think about your future together?” Harry strök tröstande över Zayns vänstra knäskål med fingertopparna.

”I just thought that we may not have a future together. That Liam may get sick again and not able to make it again. I'm so worried”, viskade Zayn, det sista kom ut i en hög snyftning och han grävde ner ansiktet i händerna. Harry omfamnade honom och höll honom mjukt mot sitt bröst precis som Liam brukade göra. Zayn började gråta ännu mer när han föreställde sig att det var Liam som höll om honom.

”I miss his laugh, I miss his warmth, I miss his touch, I miss him”, grät Zayn förtvivlat mot Harrys hals, han höll ett krampaktigt tag om Harrys tröja. Harry vyssjade Zayn och strök försiktigt över hans rygg medan snyftningarna for som löpeld genom Zayns kropp.

”It will be okay”, mumlade Harry lugnande gång på gång.

-

Telefonen ringde fem minuter över fyra på morgonen, Dylans röst i andra änden berättade att operationen hade gått bra utan komplikationer och att de kunde besöka Liam om några timmar.

-

Zayn väntade otåligt på att Liam skulle vakna, Liam hade blivit pumpad med en hel del sömnmedel och lugnande under operationen, Dylan hade sagt att det nog skulle dröja ett tag innan han vaknade. Klockan var tolv när Liam slog upp ögonen efter flera timmars sömn. Han tittade tomt framför sig för ett ögonblick innan han vände blicken mot Zayn som suttit vid hans sida sedan halv fem på morgonen samma dag.

”You're finally awake! I'm so happy Liam, I'm so happy you're okay”, kved Zayn lyckligt och omfamnade Liam försiktigt. Zayn kände hur Liams hand klappade honom lätt över axeln, men inte så mycket mer än det. En oroskänsla lade sig över Zayns axlar likt ett molntäcke lägger sig över himlen. Han släppte Liams kropp och betraktade honom. Liams vanligtvis varma ögon var dunkla, som om de var döda. Ansiktet var dystert och kroppshållningen hängande. Något stod inte rätt till.

”Are you okay Liam? You look a little down”, sa Zayn oroat och kramade om Liams hand och kysste hans kind.

Liam tittade på Zayn med sina döda ögon, det fanns inte ett enda spår kvar av den varma Liam i de chokladbruna ögonen.

”I'm very happy to see you Zayn, really I am, though I'm just really tired right now. Do you think you could leave me alone for a moment?” undrade Liam släpigt. Zayn kände en stark längtan efter Liams vanliga mjuka och varma röst. Rösten som fick gåshud att sprida sig över Zayns armar. Rösten som sa att den älskade honom.

”I understand Lee, I'll be back in an hour. Is that okay?” frågade Zayn Liam och kramade hans hand.
Liam nickade och slöt ögonen, Zayn gick snabbt ut ur rummet och bort till de övriga medlemmarna i bandet som väntade i sjukhusets kafeteria. När han kommit dit berättade han hur Liam betett sig men de sa bara att Zayn inte hade något att oroa sig för. Allt skulle bli som vanligt igen och med lite tid skulle Liam bli frisk igen.

- - -

En timma senare...

Zayn skyndade sig igenom sjukhusets korridorer mot rummet där Liam låg. Han hoppades på att Liam kände sig bättre nu när han fått vila sig lite.

***

Han gick igenom korridorerna, klädd i munktröja med luvan dragen över huvudet. Tidigare hade han hört henne berätta om att det var kaos nere på akuten, det var två personer som varit inblandade i ett skottdrama och det han behövde måste finnas där någonstans i kaoset. Han skyndade sig ned för trapporna, han var noga med att undvika att titta på människorna som gick förbi honom. Han skyndade sig in i akutavdelningen och mot de senaste ankomna patienterna, han slank tyst in i ett av rummen en av patienterna precis varit i. Där, på bordet låg den, pistolen, i en plastpåse, slarvigt gömd under ett par blodiga handskar. Han tog ur den ur påsen och stoppade ned den i munkjackans förenade ficka och tog sig tillbaka där han kommit från.

***

Äntligen, där var Liams rum. Rumsnumret var ingraverat i en silvrig platta med svarta nummer, den satt fast på dörrens framsida. Zayn stegade mot dörren, precis när han skulle öppna dörren och gå in i rummet blev han stoppad av Doktor Greg som kom gående i korridoren med stolta steg. Zayn rynkade på näsan, han avskydde den där läkaren mer än någon annan.

”Hello Mr. Malik, how are you today?” frågade Doktor William Greg slemmigt och log mot Zayn.

”I'm doing fine, and you Doctor?” frågade Zayn snabbt, han ville komma in till Liam så fort som möjligt.

”I'm doing just fine. I think I accomplished a very good thing yesterday. I managed to save your boyfriend's life once again. Isn't that great?” sa Greg med ett sliskigt flin och klappade sig själv stolt på bröstet.

”That's really good, I thank you for it”, sa Zayn med ett påklistrat leende. Hur kunde Greg ens tro att han gjort ett bra jobb när han skurit ett hål i Liams mage?!
”Though I really need to visit him now, see you later!” Zayn försvann in i Liams rum och stängde dörren efter sig.

”I'm here now baby and I won't leave you for a while”, sa Zayn leende och kände hur det spritte i kroppen av lycka över att äntligen vara tillsammans med Liam igen. De hade bara varit ifrån varandra en timme men för Zayn kändes det som en evighet. Han skyndade sig fram mot sängen och drog undan skynket, redo att ge Liam en ”hej”-puss. Sängen var tom och Liam var inte där. Skräcken kom som ett blixtnedslag i Zayns kropp, den spred sig genom varje led och förlamade honom. Han for ned på golvet med en duns och kramade lakanen krampaktigt medan hjärnan försökte hitta ett svar till varför Liam inte låg i sängen. När skräcken lagt sig någorlunda lyckades Zayn ta fram sin mobil ur fickan, han knäppte in snabbnumret till Louis och berättade vad som hänt. Killarna var där inom några minuter. Louis greppade tag om Zayns armar och hjälpte honom upp från golvet, de satte sig alla på Liams säng och försökte komma fram till vart Liam hade tagit vägen. De kom överens om att Niall skulle gå till kafeterian, Harry till parkeringen, Louis till akuten och Zayn till taket. De bestämde att de skulle ringa varandra så fort de visste något och gick sedan skilda vägar.

-

Zayn gick upp för de sista trappstegen till taket och kravlade sig igenom den lilla dörren ut till taket. En lång skepnad stod vid kanten av taket och tittade på den rusande trafiken nedanför. Zayn drog häftigt efter andan och skyndade sig mot skepnaden.

”Don't jump!” ropade han och grep tag om skepnadens arm. Han kände igen varje fiber av armen han tagit tag i. Det var Liams arm. Liams arm som varit tonad av muskler för bara några månader sedan men som nu hade magrat av sjukdomen.

”Liam?!” andades Zayn chockat, skräcken grep tag om honom när han såg att Liam höll en pistol mot huvudet. Zayn vände på Liam och tittade i hans ansikte. Det var blekt, alla spår av den Liam som han lärt känna var borta. Ingenting av Liam innan alla operationer var kvar, det enda som fanns kvar var ihålig tomhet. Zayn hörde klicket av pistolen när Liam laddade in en kula i pipan. Tårar föll från Zayns ögon men inga snyftningar kom från honom.

”I'm so sorry Zayn. I love you so much, I wanted to be with you forever. I wanted to be with you for a thousand years”, Liams röst stakade sig och han brast i gråt. Zayn kravlade sig fast vid Liams kropp och höll honom i ett krampaktigt tag, försökte suga i sig hela Liams väsen där de stod tillsammans på taket. Liam lyckades få fram ord genom gråten.
”This, this doesn't quite work out Zayn. I can't... I can't live with you and Louis, Niall and Harry seeing me suffer. I can't live with you guys watching me die slowly here. I don't want you to go through that. That's why I must do this, that's why I need to pull the trigger because this doesn't work out.” Varenda ord, varenda stavelse som Liam uttalade var som knivhugg i Zayns själ.

”B-but Liam, I-I have promised you to never leave you. You remember? After the gig, I told you, I promised you I'd never leave you. And now, now you're leaving me? That's just not fair Liam! I don't know how I'll be able to be without you!” Zayn skrek ut varenda ord mellan hysteriska snyftningar. Liam bara höll honom i sina armar, de sjönk ihop med armarna om varandra mot det hårda stengolvet. Molnen tjocknade och regn började falla över dem.

”And I won't ever leave you, I won't ever leave you Zayn. Never. I'll still be with you, I will still watch over you”, mumlade Liam, fortfarande fast besluten om att ta sitt liv. Zayns grepp om Liam hårdnade och han grävde in ansiktet i Liams varma hals.

”Then let's do it together. Let us die together”, viskade Zayn beslutsamt. Han skulle inte låta Liam dö utan honom, det fanns helt enkelt inte i hans värld.

”No Z, no”, Liam strök lugnande över Zayns rygg, ”You're going to stay here with the lads. You're going to live your life to the fullest, you're going to have your own family, your own life.”

Zayn stirrade chockat på Liam, hur kunde han vara så otroligt självisk?!

”But I don't want to have a family with anyone else! I want to be with you Liam! With you Liam James Payne! I don't want anyone else! I love youl, damn it! I just can't let you die here in front of me! I JUST CAN'T! We have spend so much time together, I DON'T WANT YOU TO DIE ON ME HERE! I DON'T WANT TO BE LEFT ALONE!” vrålade Zayn och brast i gråt igen, tårarna forsade i takt med regnet som flödade ned över dem, regnet piskade och svedde deras hud.

”Zayn, please listen, I don't want you to watch me suffer. That's why I'm doing this. To save you all from the suffering.” Liam strök varsamt över Zayns blöta kind med tummen och kysste hans panna.
”It will be okay Zayn, you will be okay. I love you and I will continue to do that, for more than a thousand years”, viskade Liam, Zayn kände hur Liam flyttade handen från Zayns rygg till sitt bröst, han hörde när Liam tryckte munstycket mot sitt hjärta. Liam tryckte sin handled mot Zayns handled, vargarna på deras handleder gosade med varandra och ljudet av pistolskottet fick kråkorna i närheten att kraxa i förskräckelse och sedan panikartat flyga iväg. Zayn såg på när livet lämnade Liams ögon, regnet fortsatte att piska över dem och Liam var borta.

And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

 

---

Remember me är inte slut än, bara så att ni vet.

 

Vinden blåste i träden och förde med sig en doft av blommor och gräs, det doftade sommar. I träden kvittrade fåglarna och solens varma strålar föll över marken och letade sig in genom fönstren på sjukhuset Hospital Angeles, änglarnas sjukhus, i Mexiko. Niall rynkade på pannan och öppnade sakta ögonen, ljuset hade bländat honom. Han såg sig trött om i det vita rummet, Zayn låg utbredd över sängen invirad i täcket som legat över honom innan Niall hade somnat. Hans svarta hår var rufsigt, ansiktet var blekt och härjat även i sömnen, kläderna låg snyggt hopvikta på stolen bredvid sängen. Han bar endast ett par svarta Calvin Klein kalsonger runt höfterna. Niall sträckte på sig och kollade på klockan som satt på väggen precis ovanför sängen. Visarna visade halv sex på morgonen. Niall suckade, han ställde sig upp och drog på sig sin svarta polotröja och sina blå baggy jeans. Han gick ned till rökrummen och ställde sig i en av dem, fläkten i taket startade automatiskt. Niall tog upp sitt cigarettpaket och tände cigaretten, han drog några bloss och kände hur nikotinet spred sig i kroppen. Det var inte ofta han rökte, egentligen bara under riktigt roliga fester men ibland hände det att han bara måste röka, och ett sådant tillfälle var nu när allt var ett enda stort kaos. Varken sköterskan Dylan eller doktor Greg hade givit ett knyst ifrån sig, det hade gått sju timmar sedan de hade börjat operera Liam. Niall tyckte att det var orättvist att de inte hade sagt något om Liams tillstånd eller hur operationen gick. Han skakade på huvudet, suckade irriterat och drog ett bloss av cigaretten innan han fimpade den på bordet framför sig och gick tillbaka till rummet där Zayn sov. Plötsligt såg han Dylan travande med snabba steg genom korridoren, han sprang genast efter henne med snabba steg.

”Dylan!” ropade han, hon vände sig om och tittade på honom med stressad blick.

”What is it mr. Horan?” frågade hon, hennes fot trummade otåligt mot golvet, det gick inte att läsa av hennes ansiktsuttryck. Det var varken positivt eller negativt. Niall tuggade osäkert på underläppen innan han öppnade munnen för att prata.

”I was just wondering how it's going for Liam?” sa han med tyst röst och rynkad panna. Hon tittade på honom ett slag innan hon nickade för sig själv som att hon bestämde sig för något.

”I was on my way to tell Zayn, but you can of course come with me and I'll tell you both. Maybe you could contact Harry and Louis as well?” pratade hon på medan hon gick med snabba steg mot Zayns rum. Hennes höga skor klackade mot golvet medan hon passerade korridorerna. Niall följde efter så gott han kunde, han var fortfarande rätt trött.

”Nah, I wouldn't want to bother them. Louis is still sick and I think Harry got Louis' sickness, they are resting at the hotel. You know how Harry got his sickness? He are shagging and snogging with Louis you know, just like Liam and Zayn!” svarade Niall utan att riktigt tänka efter, nikotinet hade den påverkan på honom. Dylan brast ut i skratt innan hon snabbt samlade sig när de kom fram till dörren. Hon knackade två gånger innan hon gick tyst in i rummet. Zayn låg fortfarande och sov, men så fort han hörde att dörren öppnades, reste han sig hastigt upp och stirrade på dem i dörröppningen, likt en panter tittar på sitt byte. Niall fick gåshud över hur intensiv Zayns blick var när han tittade på dem.

”Liam?” var det första han sa, ögonen var stora som klot, hans röst var alldeles skrovlig. Dylan klev in i rummet och satte sig på en pall vid sängen och började berätta det hon kommit dit för.

”The surgery has gone well but with some complications”, började Dylan stilla berätta. Niall såg hur varje del av Zayns kropp spändes, ögonen blev smala och munnen bets ihop med en låg smäll.

”We have removed all tumors we could find, but Doctor Greg unfortunately happened to cut a small hole in a part of Liam's belly. The situation is under control but urgent, there is a risk of massive internal bleeding”, fortsatte hon.

Niall var fast av fascination hur fort Zayns kropp reagerade på nyheten. Från att vara spänd som en pinne till att bli avslappnad för någon sekund bara för att bli spänd igen, oerhört spänd. Zayn såg aggressiv ut där han låg i sängen, Niall föreställde sig att Zayn hade en svans där bak som piskade från sida till sida i takt med hans brinnande ilska. Det nervösa skrattet bubblade upp inom honom och övergick i ett gapskratt.

”You look like a panther!” skrattade han hysteriskt, tårarna rann längs kinderna. Benen vek sig under honom av skrattet och han sjönk ned på golvet med en duns. Dylan stirrade på honom en stund, hon skulle precis reagera när Zayn plötsligt kastade sig över Niall och slog honom i ansiktet med knytnävarna. Något krasade i Niall's ansikte och plötsligt skvätte blod upp i Zayns ansikte, han frös plötsligt i sina rörelser och vrålade i ren skräck och försvann bort från blodet. Paniken tog honom i sitt våld, han kröp upp i sängen skakande och gråtande. Dylan reste sig hastigt upp från pallen och hjälpte Niall att få bukt på näsblodet som rann likt ett vattenfall ur näsan. Hon bad Niall sätta sig ned innan hon gick mot Zayn och försökte lugna honom så gott hon kunde.

”Please Zayn, stop, I'm here”, rösten fick hela Zayns värld att stanna upp. Han knuffade bort Dylan och lyckades bryta sig från mörkret i panikens värld och stirrade framför sig. Liam stod i dörröppningen, hans huvud var helt fritt från hår, ansiktet var blekt men inte alls samma ton som förut, han såg litet friskare ut. Läpparna var torra men var en ton rödare och ögonen glittrade lätt i det tunna ljuset i rummet. Det enda som inte stod rätt till var blodet på magen som snabbt spred sig genom tyget på den lätta sjukhusklädnaden. Liam föll ned på knä vid sängen, en kallsvettig hand grep tag om Zayns arm, Liams chokladbruna ögon stirrade in i Zayns. De var fyllda med blandad smärta och beslutsamhet. Zayn förstod inte alls vart han hade kommit från, hade Liam hört honom gråta?

”Zayn, don't cry, I'm here with you. Okay? Stop crying, please” Liam började plötsligt spotta och hosta blod. Det kändes som att allt gick i slowmotion när Liams huvud föll lealöst mot sängen, Dylan som reste sig skrikande upp, Niall som vrålade efter hjälp med en röst som skar sig och Zayn som lyckades fånga Liams kropp innan den föll mot golvet. Liam var död.

- 

Doktor Greg kom springande genom korridoren, han hade upptäckt att något var fel när han varit ute på sin rond och Liam inte hade legat i sängen på intensiven. Den vita sjukhusklädnaden piskade efter honom likt en mantel där han sprang på det beigea, fula plastgolvet. En patients liv stod på spel, en mycket viktig patients liv. Beroende på om Liam skulle överleva eller inte hade mycket påverkan på sjukhuset. Om media fick nys om att en bandmedlem i världens största pojkband hade avlidit skulle sjukhuset tvingas att stängas ned. Flera tusen duktiga läkare och sköterskor skulle bli av med sina jobb och flera tusen patienter skulle tvingas flytta från sjukhus till sjukhus utan att veta om de skulle bli friska eller inte. På änglarnas sjukhus fick de den vård de behövde, därför behövde Doktor William Greg rädda denna patients liv. Han skyndade sig igenom korridorerna, sköterskorna tittade upprört på honom när han knuffade undan dem i sin språngmarsch. Han nickade ursäktande mot dem och klistrade på sitt snyggaste leende innan han fortsatte springa. Rummet 1348 uppenbarade sig framför Dr. Greg, han pustade lättat ut innan han lugnade stegen och for in i rummet. Patientens pojkvän låg gråtande med armarna hårt låsta runt patientens kropp, patienten själv verkade inte vara vid medvetande. Torkat blod låg på golvet vid patientens ben, den tunga metalliska doften fyllde rummet. Sköterskan mrs. Dylan försökte förgäves att få patientens pojkvän att släppa taget om patienten men pojkvännen vägrade. Den blonde bandmedlemmen satt tyst på stolen vid sängen och stirrade på scenen framför honom. Han hade två stora bomullstussar intryckta i näsborrarna, lite blod hade torkat på stället mellan näsan och läpparna. Han var vitare i ansiktet än vanligt, de små händerna skakade där de låg placerade i pojkens knä.

”He is dead, he is dead, he is dead”, viskade den blonda pojken om och om igen.

Doktor Greg klev in i rummet, siktad på patienten liggande på sängen. Mrs. Dylan tittade förstört på honom, han såg hur hon började slänga ur sig ursäkter men ett finger räckte för att tysta henne. Greg slet bort det krampaktiga taget pojkvännen hade runt patientens kropp och lyfte upp patienten i sina bara armar. Patientens ansikte var fritt från någon typ av färg, den enda färgen som fanns var det mörkröda blodet som torkat fast på hakan. Greg skyndade sig ut genom dörren mot intensiven, han ringde efter sina arbetskamrater på sin personsökare. Lisa kom som alltid först, han nästan skrek ut tillståndet hos patienten till henne och vad som hänt i rum 1348. Hon sprang snabbt tillbaka till rum 1348 och tog hand om de chockade människorna därinne. Stephen kom som nummer två, Greg överlämnade patienten till honom och han lade varsamt ner patienten på britsen i rummet. Greg tryckte pekfingret och långfingret mot patientens hals och letade efter en puls, den fanns inte. Han skrek åt Stephen att hämta defibrillatorn medan han själv började med hjärtmassage och mun mot mun metoden, han visste inte hur lång tid patienten hade varit utan syre. Stephen kom med defibrillatorn, hans blonda lugg guppade när han gick. Greg brast nästan ut i skratt åt synen men lyckades hålla det inom sig, det fanns inte tid för skratt. En patients liv stod på spel. Han överlät patienten till Stephen och de började tillsammans att försöka få livet tillbaka i Liam Payne.

-

Ljuset som strålade ner i ögonen bländade honom, han lyfte handen för att skydda sig mot de starka strålarna men något stoppade honom. Det stack till i armen av smärta, han slappnade av i musklerna och smärtan försvann. Han blinkade några gånger, försökte vänja sig vid ljuset men det fortsatte lysa sitt starka ljus. Han slöt ögonen igen, suckade och föll i någon slags sömn. Nästa gång han öppnade ögonen hände precis samma saker, han försökte skydda ögonen mot ljuset men kunde inte. Han somnade och vaknade bara för att allt skulle börja om igen. Det kändes som att det pågick i flera år, tiden bara passerade och samma sak hände om och om igen. Vakna, skydda sig mot ljuset, somna. Vakna, somna, ljuset strålar, aj ont, bländad ,armen gör ont, somna. Efter vad som kändes åratal hörde han röster långt bort som pratade med honom, de pratade om musik, vädret, sommar, solen och livet. Ibland pratade en röst som han tyckte sig känna igen, en röst som hade en speciell dialekt som han lätt kunde urskilja från de andra rösterna. Rösten var mjuk som sammet, då och då kramade en hand längtande om hans arm. Den konstanta smärtan han kände tycktes dämpa varje gång rösten pratade till honom. Han började gilla den där mjuka rösten som nästan alltid pratade om musik och konst, rösten berättade hur toner berörde honom, hur musik fick håren på hans armar att resa sig, hur avslappnad han kände sig när han stod framför ett staffli och målade. Hur färgpigmenten i färgerna han använde när han målade fick honom att rysa. Hur fantastiskt det var att man kunde blanda regnbågens alla färger enbart med hjälp av en pensel och vatten. Rösten berättade också hur mycket han saknade en viss person, en person som var hela hans värld. En person som alltid fick honom att le oavsett hur allt annat stod till, oavsett om himlen var mörk av tunga moln fick denne person honom att le. Hur personen alltid fick allt att verka mycket bättre än vad det egentligen var. Rösten berättade mycket om den personen, det var tydligt att han hyste en väldigt djup kärlek till personen. Rösten sa att oavsett vad som hände med personen så skulle rösten alltid vara där för honom, alltid finnas där som stöd och hjälp. Alltid älska personen, alltid.

Han blev avundsjuk på personen som rösten pratade om, han ville också vara en del av något, han ville också känna kärlek och närhet, han ville också höra hur fantastisk han var och hur han kunde lysa upp en hel värld enbart med sitt leende. Men hur skulle han kunna göra något sådant när han själv inte ens visste vem han var?

-

"He is waking up, please tell me he is waking up", Zayns röst var gäll och skar sig på den sista stavelsen men ingen låtsades om det. De förstod honom. Zayn kved till när Liam äntligen öppnade ögonen för första gången på två veckor. Han hade hamnat i en oförklarlig koma, läkarna hade sagt att det var hans egen kropp som bestämt att den skulle hamna i koma för att självläka. De hade inte vetat hur lång tid det skulle ta innan Liam vaknade men att han hade vaknat endast två veckor efter en sådan omfattande operation och faktiskt haft hjärtstillestånd i två minuter var ett mirakel. Zayn brast ut i gråt när Liams ögon tittade tillbaka mot honom för första gången på vad som kändes som en evighet. Louis, Harry och Niall jublade när de såg att Liam vaknat. De kastade sig lättat i varandras armar innan de överöste Liam med glada ord och kramar. Liam tittade förvirrat men glatt på dem alla, särskilt Zayn. När läkarna förklarat för Liam vad som pågått och hur läget stod till gick dem ut och efter följde Louis, Harry och Niall. De förstod att Zayn och Liam ville vara lite ensamma.

”How are you feeling Liam?” frågade Zayn försiktigt när de andra hade gått. Liam log mjukt mot Zayn.

”Let's talk about you instead. I guess it has been quite hectic these days? How is the tour going? Is it cancelled?” Liam undvek ämnet så gott han kunde. Zayn gillade inte att Liam undvek frågan men det fanns ingenting att göra åt det. Han tog Liams hand i sin och värmde den.

”The tour has been cancelled until you're feeling better and yeah it has been very hectic...” Zayns ansikte blev mörkt, ögonen blev fyllda av tårar. ”Liam... You... You died. You died in my arms”, Zayns röst blev tjock och tårarna rann över. Liam stirrade stumt på Zayn, han visste inte vad han skulle säga. Plötsligt kom han på det, Zayn hade varit rösten som han hade hört medan han låg i koma! Zayn hade sagt alla de där fina sakerna om honom. Liam lade armen om Zayns hals och drog in honom i en kyss. Hans kinder blev blöta av Zayns tårar men han brydde sig inte. De var tillsammans igen och inget fick bryta det, inte ens hans sjukdom.

”Liam?” började Zayn stilla efter en stunds tystnad.

”Yeah Z?” frågade Liam och tittade nyfiket på Zayn.

”Would you like to get a couple tattoo with me? Me and Louis discussed some ideas the other day and we figured two wolves would be perfect for us. Do you agree or do you want something else?”

Liam log stort, leendet fick Zayns insida att smälta. Han hade saknat det där leendet som fick Liams ögon att kisa.

”Of course I want to get a couple tattoo with you, I'd love to!”

De kysstes och höll om varandra länge tills Dylan kom in i rummet. Hon bad Zayn att gå eftersom Liam behövde tid att vila. De gav varandra en lång blick innan de skildes åt.

-

Zayn satte sig ned med en duns på sängen i det tomma hotellrummet några mil ifrån sjukhuset. Han tittade ned på golvet en stund innan han tog upp sitt ritblock från resväskan och började teckna designer till partatueringarna som han och Louis pratat om några veckor tidigare. Han skissade upp två varghuvuden med pannorna mot varandra, han tittade på dem ett tag innan han klippte sönder pappret på mitten. Han tog pappersbitarna och satte ihop dem och funderade på var de skulle kunna sitta på kroppen, till slut bestämde han sig för handlederna. Han ritade upp två handleder runt huvudena och flyttade ihop pappersbitarna, när handlederna var tillsammans lutade vargarna pannorna mot varandra. Zayn nickade och log, han blev väldigt nöjd. Han lade undan skissen och sträckte sig efter sin telefon och ringde Ed Sheeran. Han berättade allt som hänt och sedan att han ville att Ed skulle komma dit och tatuera han och Liam. Ed var emot det först med tanke på infektionsrisken och läkningsprocessen hos Liam men tillslut gav han med sig. Han skulle komma dit dagen därpå och tatuera dem båda. 

Liam vaknade av att Zayns långa fingrar drog över hans kind. Han öppnade sakta ögonen och fladdrade en sekund med ögonfransarna innan han öppnade dem helt. Zayn låg mittemot honom, han flyttade handen till Liams hår och strök igenom det. Några få hårstrån föll av när Zayn drog fingrarna genom Liams hår. Liam log försiktigt åt Zayn, hans armar hade gåshud av Zayns beröring. Zayn log större och lutade sig fram mot Liams ansikte och kysste honom mjukt. Liam grävde in fingrarna i Zayns hår, han brydde sig inte om att det smakade skit i munnen, han brydde sig inte om att Zayn hade Perrie – allt han brydde sig om var att han var här och nu och att Zayns läppar vidrörde hans. De kysstes för några sekunder, den här gången var det Liam som bröt kyssen. Han tittade generat på Zayn och Zayn tittade lika generat tillbaka innan hans blick flyttades ned till Liams hand. Zayn tog Liams hand i sin och smekte över knogarna med fingertopparna. Ännu en rysning löpte längs Liams rygg när Zayn kysste hans panna.
”Good morning”, mumlade Zayn mjukt, han smekte Liams kind med tummen.
”Good morning”, viskade Liam tillbaka och log försiktigt mot Zayn. Plötsligt högg det till i magen, Liam skyndade sig att sträcka sig efter hinken och spydde ljudligt i den. Zayn strök hans rygg medan hans kropp darrade och krökte sig av sjukdomen som for ut ur honom. Tillslut tog det stopp och Liam lade sig trött tillbaka på sin plats i sängen. Ett par mörkbruna ögon mötte honom med ett leende på de röda läpparna. Liam kunde inte mer än att le tillbaka.
”You okay?” frågade Zayn, hans röst var lika mjuk som honung, Liam kunde nästan känna mjukheten av den i munnen.
"Not really no", svarade Liam ärligt. Zayns ögon mörknade och hans mun drogs ihop till ett smalt streck. Varför vägrade Liam fortfarande att berätta vad det var för fel?
"Okay", hans röst var alldeles platt. Liam kunde se oron spela i hans ögon. För att lugna honom slingrade Liams sitt lillfinger runt Zayns pekfinger. Zayns ansiktsdrag blev mjukare och han började tillslut att le igen. Liam bröt upp i ett leende när Zayn log, han lutade sig fram mot Zayns ansikte och eskimåpussade honom.
"So what would you like to do today?", mumlade Zayn efter en liten stund. Deras händer var mjukt sammanlänkande.
”I don’t know. I’m fine with just being here. But I guess we could go out on a walk or something. Maybe we could take a coffee at Starbucks”, föreslog Liam. Zayn nickade, han tyckte att det var en bra idé.

***

”Are you ready to go Liam?” frågade Zayn från tamburen. Han var redan påklädd i sin svarta läderjacka, svarta mockaskor och mörkgrå stuprörsjeans. Han gav sig själv en snabb titt i spegeln, nöjd med sitt utseende och tittade sedan mot sovrummet. Inget svar från Liam.
”Liam?” Zayn tog av sig skorna och gick in i sovrummet, sängen var fortfarande obäddad och Liams kläder var hopvikta över sängen.
”Liam? Where are you?” Paniken började växa i honom. Vart var han?! Varför svarade han inte?! Zayn började andas ytligt när han plötsligt hörde ett plågsamt stön inifrån toaletten.
”Liam? You there?” frågade Zayn med lugnare röst och knackade mjukt på dörren.
”Y-yes I’m here”, svarade Liam med plågad röst.
Zayn rynkade pannan och stampade oroligt till med fötterna. ”Uhm… Could I come in?” frågade han nervöst.
”N-no … Not now.” Toaletten spolade och vattnet forsade ur kranen, efter några sekunder stod Liam framför Zayn. Han var blek i ansiktet, pupillerna var små och munnen var sammanbiten. I pannan glittrade det små svettdroppar.
”Let’s go then”, sa Liam försiktigt och log mot Zayn. Leendet nådde inte ögonen men Zayn sa ingenting, han bestämde sig för att låta det vara för stunden. Liam klädde snabbt på sig och sedan gick de ut tillsammans med sina två livvakter. De åkte bil in till staden och hittade ett Starbucks och satte sig där. Liam beställde en Caramel Coffee och Zayn köpte en Chai latte. Under tiden de fikade pratade de om allt mellan himmel och jord, de pratade om saker de inte pratat om förut. Liam tyckte att han började lära känna Zayn bättre nu än vad han gjort förut, kanske det var för att de hade spenderat den senaste tiden tillsammans. Han log vid minnet från gårdagen medan Zayn berättade om sitt första husdjur. Det var något speciellt som hade hänt igår, något som inte riktigt gick att förklara i ord. Det var speciellt och inte likt något som Liam upplevt förut, han hade inte upplevt något sådant här med Danielle. Zayn blev plötsligt tyst och han tittade fundersamt på Liam. Liam kom på vad han gjorde och log generat mot Zayn.
”Sorry I was just thinking about yesterday”, mumlade Liam ursäktande.
Zayn lutade sig över bordet och fångade Liams hand i sin, hans ögon glittrade i ljuset från lamporna.
”Z, I’m not sure if we should do this in public…”, mumlade Liam osäkert och drog åt sig handen. ”You know, there are paps everywhere and what will Perrie say if she hears about this?”
Glittret i Zayns ögon tynade bort och han lutade sig besviket tillbaka i stolen.
”To hell with Perrie”, muttrade han irriterat, Liam låtsades att han inte hörde det. Han ville inte vara den som blev beskylld för att ha förstört deras relation, dessutom trodde han att Zayn var lycklig med Perrie. Var han inte det?
”Do you want to go home?” frågade Liam efter några pinsamma tysta sekunder.
”Sure”, sa Zayn tyst. Han verkade vara moloken men Liam visste inte riktigt hur han skulle uppmuntra honom. De sa till livvakterna att de ville åka hem vilket de också gjorde.

Niall välkomnade dem när de kom hem med två stora kramar och en påse från Nandos. Han hade inte sett Liam på ett par dagar och var glad över att se honom igen.
”Hey lads!” sa han lyckligt när de kom innanför dörren. ”I bought some Nandos half an hour ago, you can eat if you want to! Josh is here, we’re playing the drums!” babblade Niall medan Zayn och Liam tog av sig ytterkläderna.
”Thank you Niall, that’s kind of you but I think we’re fine”, sa Zayn lugnt till den överaktive irländska killen. Niall nickade flera gånger med ett stort leende på läpparna och nästan hoppade iväg bort till musikrummet. Han hade förmodligen druckit flera energidrinkar. Trumslag började dundra i hela huset och de kunde höra Nialls hjärtliga skratt från övervåningen.

Zayn hängde av sin läderjacka och försvann in i TV-rummet utan att ens se på Liam. Liam tittade förvirrat och lite ledset efter honom men han beslöt sig för att låta Zayn vara, åtminstone till kvällen. Han gick in i köket för att se om Niall köpt något gott från Nandos. Han sneglade ner i påsen, en varm piri kyckling låg där. Den luktade utsökt, Liam petade ner handen i påsen och tog upp kycklingen och åt den med händerna. När han ätit upp tvättade han händerna innan han gick till tvrummet och satte sig i en av fåtöljerna. Harry satt bredvid Zayn och kastade popcorn på Louis som satt på andra sidan soffan. Från början hade de kollat på Breaking Dawn part 1 förstod Liam utifrån att ha sett DVD fodralet liggandes på bordet men det verkade som att koncentrationen hade sinat. Liam tog en näve popcorn och kastade popcornen på både Harry, Louis och Zayn. Harry och Louis tjöt till och skyddade sig med kuddar så att Zayn fick allt på sig. Han tittade argt på Liam och reste sig upp utan att säga något och stegade iväg till sitt rum. Harry tittade förvånat efter Zayn innan han flyttade blicken till Liam.
”What happened?” frågade han förvirrat.
”He’s just in a sensitive mood I guess”, svarade Liam med en axelryckning. Harry nickade, han förstod precis vad Liam menade. Ibland kunde Zayn få stunder där han stängde av alla känslor och bara gick iväg och ville vara för sig själv. Oftast när han var själv satt han och tecknade och då ville han helst inte bli störd. Liam hade stört honom några gånger och det hade slutat med att Zayn skrikit åt honom att han ville bli lämnad ifred.
”I will go up to my room now”, sa Liam tyst till Harry och Louis.
Louis reste sig upp med Harry tätt efter sig, de var som två kugghjul, alltid i samma rörelse och alltid nära varandra. De omfamnade Liam hårt.
”It’s nice to see you again”, mumlade Louis mjukt och Harry nickade och höll med honom.
Liams hjärta svällde i bröstet, han älskade sina bandmedlemmar så mycket. Han omfamnade dem också och slöt ögonen för en stund.
”It’s nice to see you too guys”, mumlade han innan han släppte dem och gick upp på sitt rum.
Han låste dörren efter sig som vanligt och lade sig ned på sängen för att vila ett slag. Värken i magen kom smygande och han kände sig redan spyfärdig. Han reste sig hastigt upp och försvann in på toaletten, det var inte länge piri kycklingen fått stanna i honom. När han var klar och spolat i toaletten sjönk han långsamt ned mot golvet med handen tryckt mot pannan. Svetten rann längs ryggen och armarna knottrade sig. Feber igen. Han tog ett djupt andetag och smärtan i magen spred sig genom hela kroppen i takt med andetaget. Svarta prickar började dansa framför ögonen, han reste sig långsamt upp och tog stöd i handfatet. Han tittade på sig själv i spegeln, död var det enda han såg. Hans hjärta slog ett skrämt slag i bröstet och han hostade till när spyorna vällde upp inom honom. Han kräktes ned i handfatet, när han slutat hulka drack han flera klunkar vatten och baddade ansiktet innan han gick till sängen och lade sig. Så fort han lagt huvudet mot kudden slocknade han.

***

”Hey Liam, do you want to go with us to the bowling hall?” ropade Harry från undervåningen. Liam väcktes med ett ryck ur sin slummer, han satte sig förvirrat upp och kollade på klockan. Den stod på 7 pm. Han hade sovit i fem timmar.
”Liam? You awake?” ropade Harry med en orolig ton i rösten.
”Yeah and uh, no, I don’t want to go to the bowling hall”, svarade Liam sömndrucket.
“Okay, just text us if you wanna come by, Paul will fetch you. And yeah, Zayn is left home too. It’s me, Lou, Niall and Josh who will go bowling”, ropade Harry tillbaka innan dörren på undervåningen stängdes.
Liam lade sig i sängen igen och andades djupa andetag, illamåendet bubblade i magen och han vägrade att kräkas igen. Han hade kräkts tillräckligt idag. Medan han försökte lugna sin mage sträckte han sig mot telefonen som låg på nattbordet. Han gick in på meddelanden och skrev ett sms till Zayn.

Do u wannt to red a story for meeee?

Han läste igenom texten flera gånger innan han skickade iväg det. Han visste att han inte var så bra på att stava, men han samtidigt visste han att Zayn visste om det. Ändå kände han nervositeten fladdra i magen när han skickat iväg det, han var alltid nervös när han skrev någonting. Liam väntade i flera minuter på ett svar men Zayn svarade inte.

Z, are u awake? Pleas answer

Han väntade ytterligare några minuter innan han skickade nästa sms.

Z come one! Dont be so grummpy pleas. Just answer my queston. Are u goin to red a story for me today? Im just wonderign. Wud be nice if you could

Liam suckade, han hade väntat i trettio minuter men fortfarande inte fått något svar. Han övervägde om han skulle gå till Zayns rum och fråga honom i person istället men han visste inte om han vågade göra det. Zayn svarade väl inte för att han var grinig över det som hänt tidigare på Starbucks.
Liam suckade ilsket och grävde ner ansiktet i kudden, varför var Zayn tvungen att vara så komplicerad ibland?! Han förstod väl att Liam inte ville förstöra Zayns relation med Perrie på något sätt? Ändå verkade det som att Zayn inte var kär i henne längre?
Did I do something to make him feel like this? Did I do something that has changed his feelings for Perrie? Sure I kissed him but he was the one that kissed me first, tänkte Liam fundersamt medan han betraktade stjärnorna i taket. Han skulle sakna Zayns kropp bredvid sin inatt.

 Alarmklockans pipande väckte Liam ur sin drömlösa sömn, han slog upp ögonen och gäspade stort när han såg på visarna hur mycket klockan var. Värken i magen var molande men det smärtade inte lika mycket som det hade gjort igår. Han satte sig upp i sängen och gnuggade sömnen ur ögonen innan han reste sig upp och gick in i badrummet. Han satte på kranen och kylde ner ansiktet med det kalla vattnet, han tittade på sig själv medan vattnet strålade ned i handfatet. Ögonen var lysande som alltid men ett tunt, tunt mörker hade börjat lägga sig över glansen. Liam svalde hårt när han såg det, han vände genast blicken ner i handfatet och stängde av vattnet. När han var klar i badrummet gick han ner till köket där alla medlemmarna i One Direction satt och åt frukost.
”Good morning Li! We tried to wake you up but you were sleeping so heavy you didn’t hear our voices!” log Harry mjukt mot honom. Han försökte inte ens besvara leendet. Liam kände allas blickar på sig när han tog sin portion yoghurt och flingor och satte sig bredvid Zayn. Det var bara vid Zayns sida Liam kände sig fullkomligt trygg och säker. Louis lutade sig fram över bordet och tittade försiktigt på Liam.
”There’s something you’re hiding from us Liam. Every one of us are seeing that something’s going on with you, would you please tell us?” Louis röst var mjuk och hans blick var varm när han tittade frågvist på Liam.
”There is nothing guys. I’m tired of this constant question, everyone has been asking me the same thing the latest weeks. Please stop asking me about it, please.” Liams röst var trött, hela han såg trött ut. Han sjönk ihop på stolen med skeden i handen och blicken tomt stirrade ut i intet. Louis tittade sorgset på Liam, han lutade sig tillbaka i stolen med armarna i kors.
”Why are you lying to us Li? It doesn’t make sense”, sa Zayn med spänd röst, han hade sin hand på Liams axel. Liam tittade på honom och såg in i hans mörka speglar till ögon.
”I’m not lying Zayn”, han vände blicken mot de andra, ”Everyone please believe me when I say I’m not lying, okay?”
Niall skruvade på sig i stolen och tittade osäkert på de andra killarna. Harry såg likgiltig ut med händerna knäppta, Louis ansikte var sammanbitet men ögonen var sorgsna och Zayn såg orolig och panikslagen ut, hans mun var formad i ett tunt streck.
”Okay, we will stop asking you Liam”, sa Niall tyst tillslut.
Liam kände hur en våg av lugn sköljde över honom, inget mer frågande, ingen mer stress. De åt sin frukost under tystnad, runt tiotiden kom Lou Teasdale in i huset tillsammans med Lux. Lou berättade att en bil skulle hämta upp dem inom en timme och att de var tvungna att vara stylade till dess. Hon började med Niall och tog in honom i bandets egna stylistrum. Medan Lou stylade Niall satt Liam på en av deras många soffor och slappade. Han zappade från kanal till kanal med Louis, Zayn och Harry vid sin sida. Zayn hade omedvetet armen om honom men Liam tog inte vid sig, han var van vid att killarna hängde på honom. Han var ju trots allt en slags fadersfigur för dem. Zayn lutade sitt huvud mot Liams axel och suckade nöjt. Lux klättrade upp i Zayns knä och de lekte med varandra. Liam slumrade till och sov ända tills någon knackade honom på axeln. Han öppnade ögonen och stängde munnen, han torkade snabbt bort dreglet i mungipan med mudden på tröjan.
”Liam it’s your turn now. You’re last”, mumlade Lous mjuka röst och Liam såg på henne och nickade. Hon flyttade lätt på Zayn som sov med Lux i famnen och hjälpte Liam upp ur soffan.

”You look a little pale today Liam. Maybe it’s your new hair”, log Lou medan hon masserade i lite hårgelé i Liams små korta toppar. Liam kände irritationen flamma upp inom honom när hon nämnde hans hudfärg men han behärskade sig. Han nickade enkelt till svar, Lou vände på stolen så att Liam var vänd mot henne. Hon böjde sig ned framför honom och började sminka honom lätt med puder och rouge så att han skulle få lite färg på kinderna. Efter ungefär tio minuter var Liam klar för showen. Han tackade Lou hjärtligt och stegade in i den väntande bilen utanför, fansen hade redan samlats runt bilen. Liams hjärta flög upp i halsgropen av pressen från fansen när de skrek hans namn. Livvakterna knuffade in dem i bilen innan de skrek åt fansen att flytta på sig så att bilen kunde åka iväg. De gjorde som livvakterna sade åt dem efter några om och men, bilen startade och de körde iväg mot Heathrows flygplats.

***

Andetagen var som knivar i halsen, snart var det hans stycke, hans ton, han måste sätta den annars blir fansen besvikna. Ingen återvändo, allt snurrade, mikrofonen mot munnen, började sjunga ”One way or another”, rösten stakade sig och tonen blev svängig, fel, fel och FEL. Fansen jublade och skrek att de älskar honom, Zayns hand mot hans axel. Liam skakade på huvudet, mumlade snabbt att det blev fel och försvann  bort från scenen. Niall tittade förvirrat på Harry, Louis och Zayn som ryckte på axlarna. Louis tog kommandot, han tog Liams mikrofon.
”Sorry guys, Liam just need to rest a little. We’ll fill in his parts.” Louis började sjunga Liams del och scenen började sprudla av mänsklig energi igen. Showen måste alltid fortsätta.

När showen var slut för kvällen försvann Zayn in till Liams loge, han fann Liam sovandes på sängen med en bok över magen. Små svettdroppar var spridda över hans hud, Zayn lade sin hand på Liams panna. Huden var brännhet mot Zayns hand. Zayn tittade oroat på Liam, han vände runt och gick till badrummet och fixade en blöt handduk och lade den över Liams panna.
Why aren’t you telling me, telling us things like this Liam? If you were, we could’ve helped you, tänkte Zayn besviket medan han baddade Liams panna med handduken. Liam rörde oroligt på sig i sömnen, hans andetag blev ojämna för en sekund vilket fick Zayn att haja till men i nästa sekund var den normal igen. Niall knackade lätt på dörren och klev in med tysta fötter i rummet, han uppfattade situationen snabbt och gick in i badrummet för att gå på toa. Han tjöt till, Zayn kom rusande in i badrummet och tittade skrämt på Niall som stirrade ned i toaletten.
”There is blood here!” sa han med skrämd röst och med blicken fäst på Zayn.
Zayn gick dit och tittade, ja det var blod där, näsblod förmodligen. Big deal. Zayn spolade i toaletten och tvättade händerna.
”Now you can make a visit here”, sa han innan han gick tillbaka till Liam. Niall stängde och låste dörren. Under tiden satt Zayn med den blöta handduken i händerna och baddade Liams panna, han hade fortfarande feber men Zayn tyckte att den gått ned lite sedan han upptäckt den. Han letade efter febernedsättande tabletter i rummet med blicken men utan framgång. Förmodligen låg tabletterna i Liams necessär och Zayn visste inte vart den var. Niall blev klar på toaletten och satte sig på sängkanten bredvid Liam.
”What do you think he is dreaming about?” mumlade han leende medan han tittade på Liam som andades tungt.
”Maybe he is dreaming about us, or his family. Or something that makes him happy. He looks so content right now”, log Zayn och strök sina fingrar genom Liams hår.
“I wonder what happened on stage tonight", undrade Niall medan han tittade på Zayn och sedan på Liam.
“Maybe he was just worried. I don’t think we should ask him tomorrow, he didn’t want us to. Remember?” mumlade Zayn och drog fingertopparna från Liams hår, över hans kind och ned till axeln innan han drog åt sig handen. Niall gav honom en konstig blick innan han svarade.
”Yeah that’s right. Let’s hope he is feeling better tomorrow.”
Zayn nickade, han hoppades på det i alla fall.

Liam stod framför spegeln, hans ögon var glansiga och rödkantade av tårarna som tagit slut för en stund sedan. Håret var lika mörkbrunt som alltid, om än inte lite ljusare av ljuset från badrumslampan. Mörkbrun stubb täckte hans haka och huden under näsan. Läpparna var lika röda som ett körsbär, de nästan lyste i jämförelse mot hans bleka hud. Liam synade sin kropp upp och ned innan han sträckte sig mot skåpet på höger sida om honom. Han öppnade den översta lådan och tog ut den svarta rakapparaten. Han tryckte på ”ON” med tummen innan han förde den surrande rakapparaten mot sitt huvud. Med långsamma, lätta drag drog han rakapparaten sakta över sitt huvud, håret föll som mörkbruna snöflingor längs sidorna av hans huvud. Inom några minuter mötte han sin nya spegelbild, ingenting hade förändrats förutom hans hår som nu nästan var obefintligt med sina korta små strån. Han stängde av rakapparaten och lade tillbaka den på sin plats innan han dammsög håret från golvet med sin minidammsugare, när han var klar gick han ut ur rummet och lade sig på sängen med en suck. Han tittade upp mot de självlysande plaststjärnorna han satt fast i taket för många år sedan. Nicolas ljusa skratt ekade i hans öron när hans mindes hur han suttit på sin pappas axlar och fäst stjärnorna i taket. Nicola hade stått på golvet och sett på. Hon hade skrattat när Liam tappat balansen, fast självklart hade Geoff varit där och hållit fast honom. Liam slöt ögonen och suckade, allt det där var förbi och det fanns ingen anledning till att fortsätta tänka på det.

En mjuk knackning väckte Liam från sin slummer, han gäspade stort innan han gick upp från sängen och öppnade dörren. Hans mamma, Karen stod där utanför med ett oroligt uttryck i ansiktet.
”Ammy?” hon använde hans gamla smeknamn han haft när han var mindre, ”How are you doing love?” frågade hon mjukt och tittade oroligt på honom. Hon log när hon upptäckte att han klippt sig men hon sade ingenting om det. Liam försökte le lugnande så gott han kunde men mörkret som växt inom honom höll redan på att äta upp honom, därför blev leendet mer en grimas.
”Mom.” Hans röst kom ut som en viskning, han harklade sig och såg in i sin mammas oroliga ögon.  Han förstod att hon var orolig, han hade nästan precis kommit hem på semester i några dagar och han hade inte bettet sig som sig själv.
”Mom”, upprepade han med klarare röst, ”I’m fine thank you. How come you’re asking?”
”I’m just a bit worried. You didn’t say hi when you came home and you have been looking so pale. Are you hungry?” Karens pupiller var stora av oro för sin son.
”Mom I’m fine, I promise. I’m just a bit tired, that’s all. I’m not hungry right now, but I’ll let you know when I’m okay?” Lögnen smakade illa i munnen men han ville inte säga sanningen, han ville inte säga hur det egentligen stod till med honom.
”Okay Ammy…” sa Karen tyst till svar och klappade mjukt över Liams kind innan hon vände sig om och gick tillbaka till vardagsrummet.

Liam stängde dörren efter henne och sjönk sakta ned mot golvet med ansiktet begravt i händerna. Han hulkade till när tårarna började falla längs hans kinder. Hur skulle han förmå sig att berätta det han gömde? Hur skulle han kunna yttra de orden som tyngde så djupt inom honom? Hur skulle han kunna berätta för någon av dem?

***

”Oh Liam! You shaved your hair. Nice!” Zayns glada röst var som musik i hans öron. Liam log ett litet leende som svar och satte sig ned på barstolen framför Zayn med en starköl i handen. Semestern var slut för den här gången och snart skulle de ut på sin lilla Europeiska X-factor turné. Ingen vila, ingen ro – det var One Direction i ett nötskal.
”Thank you Z.” Liam drack en klunk från sitt glas och funderade på om han skulle berätta sin hemlighet men beslöt sig för att avstå. Det passade sig inte just nu.
”So how are you doing? Are you good after the breakup with Dan?”
Liam ryckte på axlarna, det fanns inte så mycket att säga om uppbrytningen. Danielle hade gjort det klart och tydligt att hon inte ville ha honom längre och hans kärlek för henne hade tynat bort sedan länge. Det hade inte varit snörvel och hjärtekrossande skrik, bara simpelt kramande och små tysta adjön.
”It’s good, I feel better now.”
”You sure? You look a bit pale… Not to sound rude pal, but the decision with your hair was a bit sudden. Did you speak to Lou about this?” Zayn smuttade på sitt vin och tittade på Liam med mörka ögon som lyste av liv. Liam suckade och bet ihop käken av irritation, han var inget barn! Han kunde styra och ställa med sitt utseende hur han än ville, deras stylist hade egentligen inget att säga till om.
”No, I didn’t speak with her. I felt it was unnecessary since my appearance is something I decide for myself.”
Zayn svarade med en nickning, han ville inte starta upp någon fight på Funky Budda.
”Did you have a good vacation?” undrade han, mest för att byta ämne. ”I saw you tattooed yourself, may I see it?”
Liam nickade och lade armen på bordet och visade upp sin tatuering han gjort några kvällar innan. Den var fortfarande lite svullen och röd men annars såg den väldigt bra ut.
”Everything I wanted but nothing I will never need…” mumlade Zayn när han läste tatueringen på armen. ”What do you mean with that?”
”I mean that I have everything I ever wanted but the one thing I really need is you four boys.” Liam log mjukt mot Zayn som kramade honom snabbt med ett lysande leende på läpparna av glädje.
”You’re such a sweetheart Am!”
”Thanks!” flinade Liam stolt. Han var riktigt nöjd över sin tatuering, den hade verkligen blivit som han tänkt sig.
”Are you looking forward to the X-factor tour?” frågade Zayn efter några klunkar av sitt vin och log mot Liam.
”Yeah sure. It’s going to be fun I think. Do you look forward to it?” Liam drack av sin öl, alkoholen fick hans mage att snöra ihop sig men han brydde sig inte om det.
”Yeah I do, it will be fun to visit Sweden again. The fans are crazy”, sa Zayn med ett skratt och tänkte på när de varit i Sverige första gången då några tjejer hade flashat sina bröst inför dem. Niall hade fått en chock och gömt händerna i ansiktet, de alla hade fått en chock. Han skrattade igen åt minnet och skakade på huvudet. Liam skrattade också en liten stund innan det högg till i magen. Han slutade skratta och sträckte på sig i barstolen för att smärtan skulle minska, vilket den inte gjorde.
”You okay Liam?” Zayn tittade oroligt på honom med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen, hans hand låg plötsligt över Liams axel. Liam nickade och log fejkat för att försäkra Zayn om att det inte var någon fara. Zayns blick blev lugnare när han såg leendet och han släppte taget.
”I think I’ll be going home”, sa Liam när smärtan i magen lugnat sig.
”But we just got here! Are you sure you’re okay Liam?” frågade Zayn oroligt och tittade bekymrat på honom igen.
”I feel a bit sick. See you tomorrow.” Liam vinkade snabbt åt Zayn innan han trängde sig igenom folkmassorna och ignorerade alla fans som kände igen honom. Han orkade inte med dem just nu. Efter minuter av trängsel kom han äntligen ut ur puben. Han drog efter andan när han kände hur spyorna vällde upp inom honom, han böjde sig ned mot marken och kräktes med ljudliga hulkningar. Hans livvakt kom travande efter honom och höll fansen på avstånd medan Liam tömde sin magsäck.
Liam tog ett andetag, världen snurrade framför hans ögon, det surrade i öronen och surrandet blev högre när han rätade på sig. Livvakten skyfflade in honom i bilen och tog hem honom till pojkbandets delade hus.

***

”You already home Liam? Weren’t you and Zayn supposed to go out tonight?” frågade Niall förvånat när han såg Liam komma gående in i vardagsrummet. Harry och Louis sov i soffan med armarna slingrade runt varandra. Liam tittade tomt på Niall en stund innan han öppnade munnen för att svara.
”Yeah I was but I felt sick so I went home”, förklarade han snabbt. Niall gav honom genast en orolig blick. Liam kände hur ilskan grep tag om honom, han hatade att se oro. De hade ingeting att oroa sig över, den enda som hade något att oroa sig över var han själv.
”Stop looking so worried!” morrade han argt åt Niall innan han försvann iväg mot köket för att dricka lite juice. Han hörde hur Niall reste sig från soffan när han tagit ut juicen ur kylen och hällt upp det i ett glas.
”Liam what is going on? Zayn just called me and told me you just left him without even giving him a proper reason!” spottade Niall ur sig, hans vanligtvis bleka kinder var nu röda av irritation.
“I’m fine okay. Just tired! That’s all!” svarade Liam argt innan han försvann iväg uppför trapporna mot sitt rum men Niall stoppade honom innan han ens hunnit ut ur köket.
”Stop running away and tell me what’s going on. Please Liam, everyone is worried. You haven’t been acting like yourself lately. Please tell us.” Nialls blå ögon var vidgade av oro och omsorg. Det syntes att han ville ta hand om sin kompis.
”Nothing is going on Niall. It’s like I told you, I’m just tired and that’s everything you need to know”, svarade Liam trevande. Han försökte låta övertygande men han visste inte om han lyckades. Niall snörpte med munnen och synade Liam en stund innan han gav med sig.
”Okay, I believe you Liam. It’s cool.” Niall gav honom en klapp på axeln innan han gick tillbaka till soffan och fortsatte att äta sina chips.

Liam kastade sig på sängen, han drack några klunkar av äppeljuicen innan han ställde ner glaset på nattduksbordet bredvid sig. Han rotade efter sin iPod, hittade den och pluggade in hörlurarna i öronen innan han lade sig tillrätta på överkastet. Han lät blicken fara runt i rummet innan han fäste den uppe i taket där några av hans barndomsstjärnor satt fast. De sken med ett dunkelt grönt ljus tillbaka mot honom. Han hade tagit ned några av dem från sitt rum hemma i Wolverhampton och tagit dem med sig till sitt hem i London. De gav en känsla av hemma och lugn, han tyckte om att se dem lysa däruppe i taket om nätterna. Han suckade lätt och satte på musiken, så småningom slumrade han till medan det outtalade mörkret inom honom bara växte sig tjockare och större.

Du måste berätta, var det sista han tänkte innan han föll in i drömmarnas värld.