Loubears skriverier

---

Jag hade gjort det igen, ännu en gång hade jag tryckt knivens vassa, blänkande blad mot överarmen och rispat den mjuka huden. Det hade inte börjat blöda och det hade inte gjort speciellt ont men det hade ändå känts när jag dragit det kalla bladet över huden. Smärtan inuti hade pulserat och tryckt inom mig under dagen, tankarna hade dragit sin kalla hand igenom mitt huvud och det enda som fick smärtan att lätta för ett ögonblick var att låsa in sig på toaletten, sjunka ned mot golvet och rispa kniven mot överarmen. Jag hade en hel del ärr över armen nu, små och röda var dem men inte så röda att man kunde se dem direkt med blotta ögat, man var tvungen att kolla lite närmre för att se dem. Jag tog ett djupt andetag och rispade kniven mot huden igen, lättnad sköljde över mig för varje gång jag drog bladet över huden, smärtan inuti liksom drog ihop sig och blev mer uthärdlig för varje drag och tankarna vägde inte lika tungt.

Steg hördes utifrån, de stannade vid dörren och en mjuk knackning efterföljde.
”Är du okej där inne?”
Jag drogs ur min trans och vände snabbt blicken mot dörren, skulle jag svara eller inte? Skulle jag säga som det var? Skulle jag öppna dörren, sträcka ut armen och skrika: ”Det är såhär jag känner men ni förstår det inte!”?
Nej, det skulle jag inte.
”Det är bra, jag är strax klar”, min röst var skrovlig och svag, det var alltför tydligt att jag dolde något för den som stod utanför. Min insida blev kall när jag insåg detta, kanske min långvariga hemlighet skulle bli upptäckt nu?
”Hur är det med dig? Vad håller du på med egentligen?” Rösten lät orolig och otålig, fötterna där ute rörde nervöst på sig.
”Jag rakar mig bara, jag kommer ut alldeles strax.” Jag reste sig upp och stoppade tyst ner kniven i dess hållare innan jag lade den i fickan, jag gick fram till toaletten och spolade bara för att det skulle verka som att jag faktiskt hade haft ett riktigt toalettbesök innan jag låste upp dörren och slöt handen runt handtaget och tryckte ned det.

Jag mötte ett par oroliga ögon och sammanbiten mun, ögonen frågade mig vad jag hade gjort därinne men jag ville inte svara, jag ignorerade frågan och styrde fotstegen mot trappan och försvann in i mitt rum, väl där lade jag mig ned på sängen i det tryckande mörkret med kniven fortfarande kvar i fickan. Jag lade handen på kniven och strök över den sakta med fingertopparna medan jag tittade upp i taket, de oroliga ögonen som mött mig därute hade bränt fast sig framför näthinnan; de stirrade fortfarande på mig, oron i dem lös likt två solar. Jag suckade och stängde ögonen för att få bort den där blicken, den fick oroa sig hur mycket den ville, jag skulle ändå inte berätta om mina problem för det var ändå aldrig ingensom förstod smärtan jag bar inuti och om jag mot förmodan skulle berätta så skulle ändå ingen lyssna på mig, de lade alltid dövörat till hur mycket och hur länge jag än pratade så det var lönlöst att ens försöka.

Jag öppnade ögonen när jag kände hur det tyngde ner i sängen bredvid mig, jag vände mig om, tände sänglampan över mig och tittade på vad det än var för något som lagt sig bredvid mig.
  Ett par grågröna ögon mötte min blick, de påminde om havsbottnen långt borta i karibbien. När jag såg de där ögonen kunde jag nästan känna lukten av havet och den varma sanden mellan tårna.
”Hej?” sa jag osäkert till figuren bredvid mig och granskade dess ansikte med nyfiken blick. ”Vem är du?”
Figurens nätta ansikte med höga kindben, något sneda ögon och busig blick bröt upp i ett stort leende.
”Jag är ingen särskild”, log figuren och lade plötsligt en smal arm om mina skuldror.
”Men jag har aldrig sett dig förut, vart kommer du ifrån?”
Figuren ryckte på axlarna och flätade in sina långa fingrar i mitt lockiga hår.
”Jag kommer från Ingenstans”, svarade han.
  Jag rynkade pannan och granskade hans ansikte igen, på något sätt tyckte jag att jag kände igen det men jag kunde inte sätta fingret på vad. Han tittade på mig med de där havsögonen igen och log ännu en gång, hans vita tänder blixtrade i ljuset av sänglampan, jag upptäckte att han hade en grön liten hatt med en röd fjäder på sidan på huvudet, små spetsiga öron stack fram på sidorna. Jag flyttade handen från byxbenet och upp mot hans öra och tog på det försiktigt, det var mjukt och varmt, han tittade bara på mig med sitt busiga leende på läpparna.
”Har du någonsin velat flyga och bara komma bort härifrån?” frågade han, han hade tagit ett grepp om min arm och tittade på ärren på min överarm, hans små mjuka fingrar rörde vid dem och jag rös till när hans beröring sände vågor av smärta inom mig. Jag drog åt mig armen och tittade forskande på honom för ett ögonblick.
”Ja det har jag väl velat några gånger, hurså?” frågade jag och kände mig obekväm, vem var det här egentligen och vad ville han mig med sin gröna hatt och busiga ögon?
Han fnissade till och reste sig plötsligt upp och svävade i luften bara sådär! Jag drog hårt efter andan och stirrade chockat på honom.
”H-hur gör du det där?!” flög det ur mig, mitt pekfinger flög upp och pekade på honom, han skrattade hjärtligt och satte sig i skräddarsits i luften. Nu upptäckte jag att han hade på sig gröna trikåer och bruna, säckiga små skor.
”Jag tänker på något glatt! Vill du prova?” frågade han med en ännu busigare blick än förut. Jag ställde mig vingligt upp i sängen med huvudet på sned och betraktade denna konstiga varelse.
”Hur då? Är du en människa förresten?” frågade jag medan jag försökte hålla balansen i sängen. Min balans hade aldrig varit sådär super bra, jag var rätt så klumpig egentligen. Mina kinder hettade till när jag tänkte på hur vinglig och ful jag förmodligen såg ut där jag stod i sängen klädd i min Nalle Puh pyjamas.
”Ja jag är en människa, jag blev övergiven som barn men vill inte gå in på det.” Han reste sig upp och flög ett varv i rummet innan han sjönk ned i sängen framför mig med händerna hårt kramande om mina axlar.
”Snälla, följ med mig?” bad han, hans ögon lös av hopp.
  Jag rynkade på pannan och tittade mot dörren, min familj var där ute, vad skulle jag säga till dem?
”Jag vet ju inte ens vad du heter!” sa jag, ett bubblande skratt flög upp genom halsen och jag skrattade till, såhär lustigt glad hade jag inte känt mig på väldigt länge.
Han log lyckligt, små skrattrynkor formades vid slutet på hans ögon, han flyttade händerna från axlarna, över mina ärr och ner mot mina händer, där slöt han sina mjuka händer om mina och såg djupt in i mina ögon. Jag rodnade och hörde pulsen rusa i öronen, vad höll jag på med egentligen? Vad höll vi på med?
”Jag kallas för Peter Pan men mitt riktiga namn är egentligen Louis, snälla följ med mig till Landet Ingenstans och träffa mina förlorade pojkar!” bad han och studsade upp och ned på sängen med sina lätta små fötter.
”Förlorade pojkar? Vadå förlorade pojkar?” frågade jag och log stort mot honom, det kändes lockande att följa med honom.
”Ja, mina små förlorade pojkar! De är mitt gäng, mina kompisar! De heter Niall, Zayn, Liam, Josh och Ed! Tillsammans slåss vi mot Kapten Krok och hans hemska piratgäng!” förklarade Louis eller Peter Pan för mig och jag kände hur hopp blommade i mig, det lät riktigt spännande!
”Niall, Zayn, Liam, Josh och Ed? Kan du inte förklara hur de är och hur de ser ut?” frågade jag spänt och tittade på honom med stora ögon medan jag kände mer och mer hur jag ville följa med den här lustige lilla figuren. Jag hade aldrig haft några riktiga vänner, de hade alltid lämnat mig när jag mått som mest dåligt.
”Jag förklarar när vi är på väg, snälla följ med mig! Jag ber dig! Jag behöver en ny till mitt gäng och du verkar vara den som vi behöver!” Han studsade högre och högre i sängen så att hans gröna lilla hatt nuddade taket.

Jag skrattade högt åt honom så att jag sjönk ned på sängen med armarna låsta runt magen, den smärtade av skratt. Jag hade inte skrattat såhär mycket på flera månader.
”Jag ser att du har det roligt, det kommer bara hjälpa dig ännu mer när du ska flyga sen! Snälla följ med! Jag ber dig!” log Louis mot mig och drog upp mina händer mot honom i luften, hans blick glödde av förväntning.
”Men hur ska jag kunna flyga? Hur gör man? Jag har aldrig flugit förut! Dessutom vet du ju inte ens vad jag heter!” log jag och lipade åt honom medan jag höll om hans händer hårt. Louis betraktade mig medan jag pratade, han drog sina fingrar över mina knogar.
”Jorå, jag vet vad du heter. Du heter Harry Styles och bor i Holmes Chapel, Cheshire. Du har gått på Holmes Chapel Comprehensive School och du har varit sångare för bandet White Eskimo. Din största passion här i livet är att sjunga men ingen har tagit sig tid till att lyssna, men!” Han nästan skrek det sista ordet,”Om du följer med mig så kommer det bli ändring på det! Niall, Zayn, Liam, Ed och Josh älskar också att sjunga och jag med! Josh är jätte duktig på trummor och Zayn, Liam, Niall och Ed är jätte duktiga på att sjunga. Vi alla kommer att lyssna på dig när du sjunger för oss!” Louis släppte mina händer och flög runt i en cirkel runt taklampan innan han hoppade ned bredvid mig ännu en gång.

Jag tittade förvånat på honom medan jag tuggade på underläppen, det var ännu en dålig vana jag hade.
”Hur kan du veta allt om mig? Hur kan du veta allt det här?” frågade jag misstänksamt med ett höjt ögonbryn medan jag tittade på honom.
”Jag har följt dig då och då men det är inte förrän nu jag har kunnat fråga dig om du vill följa med, snälla följ med! Jag har berättat om dig för mina pojkar och de vill så gärna träffa dig!” Louis knöt sina händer och föll ned på knä framför mig, hans ögon glimrade, han putade med läpparna och påminde om en ledsen hundvalp.
Jag rynkade pannan och övervägde tanken, att följa med honom till något land som hette Ingenstans och träffa några pojkar som ville träffa mig och sedan slåss mot en kapten som hette Krok – det lät riktigt spännande men jag behövde bli ännu mer övertygad. Jag tittade busigt på den lille människan på knä framför mig, jag böjde med ned så att vi var i jämnhöjd och hans ansikte lyste upp av leendet som formats på hans läppar av min plötsliga närhet.
”Övertyga mig”, log jag och hoppades på att min blick berättade vad jag ville, mitt hjärta slog volter i bröstet när han plötsligt lutade sig framåt – hans läppar nuddade mina och jag slöt ögonen när han gav mig en lätt kyss på munnen. Jag drog in luft i lungorna och njöt av att känna hans sidenmjuka läppar mot mina, han grävde in handen i mitt bakhuvud och kysste mig hårdare för en sekund innan han drog sig tillbaka.
”Följ med, snälla. Det kommer bli den bästa tiden i ditt liv och du behöver inte oroa dig för någonting…” viskade han vädjande och jag nickade med ett tänt bloss inuti.
”Jag följer med.”

Louis kastade sig upp i luften och snurrade lyckligt några varv runt taklampan innan han visslade tyst efter något, ett plötsligt guldigt ljus flög in från det halvt öppna fönstret. Louis grep tag om det lilla ljuset och jag tyckte att jag hörde ett pipande från det. 
”Vad är det där?” frågade jag och pekade på ljuset.
Louis flög mot mig med handen framsträckt, mellan hans fingrar var det en liten minimänniska, en tjej för att vara exakt. Hon hade långt, böljande, guldigt lockigt hår och blå ögon, hon var klädd i en grön åtsmitande klänning med fransar på slutet.
”Det här är Tingeling, fast hon heter egentligen Taylor. Hon är en fe och med hjälp av hennes guldstoft så kommer du att kunna flyga, eller hur Taylor?” log Louis mot den lilla fen han hade mellan fingrarna och hon putade bara ilsket med läpparna och försökte slita sig loss från hans grepp.
”Sluta vara så motvillig nu Tay! Harry vill följa med oss och du måste hjälpa honom då, okej?” bad Louis åt den motstridiga lilla fen, hon lyckades slita sig loss ur hans grepp och var på väg att flyga ut ur fönstret igen om inte Louis hade fångat henne.
”Kom igen nu Tay, sluta upp med att vara så löjlig!” försökte Louis, jag tittade bara på medan han försökte få henne att låna sitt guldstoft till mig, hon verkade vara ilsken för att jag skulle med – nästan som att hon var avundsjuk. Jag höjde på ögonbrynen och väntade spänt på att Louis skulle lyckas övertala henne.
”Om du ska vara såhär så skaffar jag en ny fe!” morrade Louis irriterat åt det lilla ljuset och jag fnissade, det var tydligt att han inte menade det han sa men Taylor verkade uppfatta det som sanning, hon lät sig bli infångad av Louis och han skakade henne som ett saltkar över mig. Små skinande guldkorn föll över mig likt snö och jag kände hur jag sakta men säkert lyfte över marken när det fungerade för mig.

Jag tjoade högt när mitt huvud nuddade taket, Louis skrattade åt mig och flög runt mig för en stund, vinden fladdrade i hans hår.
”Det är enkelt, eller hur?” skrattade han och tog tag om mina händer. Jag nickade glatt men plötsligt tänkte jag på hur mina föräldrar skulle reagera när de inte skulle hitta mig i sängen morgonen därpå och jag föll pladask ner på sängen med en hög duns. Louis tittade förvånat och oroligt på mig och flög genast ned till mig.
”Hur gick det?” frågade han och strök undan en hårlock som fastnat i mitt öga. Jag tittade oroligt på honom och kände hur det stack i ögonen av tårar.
”Jag är rädd, tänk vad ledsna mina föräldrar kommer bli imorgon när de upptäcker att jag inte ligger här i sängen!” snyftade jag plötsligt, jag skämdes för att jag inte kunde kontrollera mina känslor.
Louis tittade osäkert på mig och vände sig mot Taylor för att få hjälp men hon bara ryckte på axlarna och slängde lite med håret.
”Det kommer bli bra Harry, jag lovar! Tiden är lite annorlunda i Ingenstans, de kommer inte ens märka att du varit borta! Jag lovar!” viskade Louis uppmuntrande till mig och jag tittade på honom genom mina tårar med sammanbiten mun.
”Säkert?” frågade jag oroligt och han nickade och kysste min kind.
”Säkert”, log han mjukt och jag trodde på honom, jag litade helt och fullt på honom.
”Vi kommer ha det jätte roligt”, viskade han och höll om mina händer, ”Och jag kommer kunna övertyga dig fler gånger.” Louis log ett busigt leende, hela han var busig och jag kunde inte undgå att skratta åt honom.
”Jag tror dig Lou, jag vill åka nu”, sa jag bestämt och hans grepp om mina händer hårdnande.
”Bra, då åker vi iväg då”, sa han glatt, ”men först måste vi ta bort den här”, sa han, han snirklade in handen i min byxficka  och tog ur kniven och lade den på nattduksbordet.
”Den där behöver du inte längre”, log han och lyfte upp i luften, jag tittade på kniven ett ögonblick innan jag bestämde mig för att lita på honom, jag kanske inte skulle behöva den längre.
Jag släppte kniven med blicken, slöt ögonen och försökte flyga igen men jag lyfte inte som förra gången.
”Jag kan inte flyga! Hur gör man? Du förklarade inte det förut!” sa jag stressat när Louis flöt iväg i luften bort från mig.
”Du måste tänka på något glatt, något som gjort dig riktigt glad!” förklarade han enkelt och simmade runt i luften som om han simmade i en swimmingpool. Taylor fladdrade glatt efter honom och satte sig på hans gröna hatt.

Jag försökte desperat att tänka på något som gjort mig riktigt glad men jag kunde inte komma på något! Stressen grep tag om mig och jag fick svårt att andas. Kanske han skulle lämna mig om jag inte skyndade mig tillräckligt?
”Jag kommer inte på något!” tjöt jag.
Louis flög ned från taket och landade framför mig.
”Säkert?” mumlade han, hans ögon glittrade när han lutade sig fram och kysste mig en gång till, mina ögon föll ihop och jag kände hur jag på något magiskt sätt lyfte från marken och började sväva när han kysste mig. Han drog sig tillbaka med ett busigt leende på läpparna med ett tag om mina händer.
”Du ser, du kan flyga. Du behöver bara bli övertygad”, fnissade han och drog lätt i min arm för att jag skulle följa efter honom.
Jag lutade mig framåt i liggande ställning och flaxade med ena armen likt en fågel, tänk om jag störtade ner igen?! Nej! Jag fokuserade mina tankegångar på när han kysst mig och med ens försvann min rädsla. Louis glada skratt nådde mina öron och jag öppnade ögonen och såg på honom, han såg så lycklig ut där han svävade med ena handen om fönstret.
”Då flyger vi”, log han och jag nickade och följde efter honom, ut genom fönstret och tillsammans flög vi över Holmes Chapel gator och upp i luften mot ett äventyr jag sent skulle glömma.