Loubears skriverier

Doktor Greg torkade av ultraljudspinnen och tittade bistert på Liam och Zayn innan han vände runt på stolen och reste sig upp för att stoppa tillbaka ultraljudsapparaten i ställning. Han hade använt ultraljud för att undersöka Liams mage. När han stoppat undan apparaten med ett skrammel vände han sig mot paret och tittade allvarligt på dem båda.

”I don't really understand how you were thinking Liam as you have grade three gastric cancer. You're on the brink to death and you're still performing in the world's biggest boyband and being on a world tour?! I'm amazed you're even standing! You should've been tucked in bed for a long time ago, pumped with chemotherapy!” Doktorn stirrade ilsket på dem, små arga blixtrar flög ur de blåa ögonen. Liam sjönk ihop på sängen bredvid Zayn och stirrade på en svart fläck på golvet. Han mindes såväl när han berättat om sin sjukdom för Zayn bara för några dagar sedan. Han mindes hur Zayns vanligtvis mjuka mun hade blivit ett hårt streck, ögonen hade blivit mörka och en ensam tår hade runnit ned längs hans kind. Zayns kropp hade spänts och knogarna hade vitnat, det hade inte funnits ett spår kvar av den avslappnade, ”efter-sex” Zayn. Liam hade väntat sig en smäll, ett skrik, ett hysteriskt utbrott men istället hade han bara fått tystnad. Tom, kall, hård tystnad, det var mycket värre än att få en käft smäll. Zayn hade gett honom en tom blick innan han sakta hade kravlat sig upp ur sängen, tagit på sig sina kläder och försvunnit in till Louis' och Harrys hotellrum. Liam hade spenderat resten av natten hopkurad under täcket med sorg som ätit upp honom inifrån. Sorgen hade förvandlats till rädsla, rädsla för att förtvina, rädsla för att Zayn skulle lämna honom efter det han berättat, rädsla för att inte finnas mer.

”Why haven't any of your boybander pals forced you to the hospital? Have they not seen what a bad condition you're in?!” Doktorn fortsatte att trakassera dem båda, till slut blev det för mycket för Liam. Han brast i gråt med ansiktet nedgrävt i händerna. Zayn lade genast en beskyddande arm över Liams axlar och tittade giftigt på doktorn.

”Are you realizing what you're saying you stupid fuck? How can you even tell us like we don't know that Liam have been feeling bad? We have been worried out of our guts! But we didn't call the doctors nor did we force him to do it out of respect for him! We have noticed that he have been very sick, but since he refused to talk about his sickness with us, we just thought we should wait until he was ready to tell us!” Zayn hade rest sig upp i ilska och stod nu mitt framför doktorn med näven höjd, redo att ge doktorn en ordentlig käftsmäll.

Doktorn stirrade fortfarande lika ilsket in i Zayns ögon utan att ta notis om Zayns spända näve som var på vippen till att slå hans käke ur led. ”I don't really care what you say, we need to put him into that bed now if we are going to save his life!” fräste doktorn minst lika ilsket tillbaka. En svettig hand greppade tag om Zayns arm, Zayn vände genast på huvudet och såg Liam titta tillbaka på honom. Han var askgrå i ansiktet, de röda läpparna lyste i kontrast till den grå färgen i ansiktet, ögonen var svarta och hade inget liv över huvudtaget.

”Zayn”, gurglade han tafatt innan han föll bakåt på sängen, medvetslös med blod rinnande ut genom munnen. Zayns kropp stelnade och musklerna värkte när han drogs med av Liams tyngd, han hamnade ovanför Liams medvetslösa kropp. Den metalliska lukten av blod fläktade över Zayns ansikte när mer blod trycktes ut genom Liams mun. Några få droppar skvätte på Zayns kinder och ett högt skrik for ut ur Zayns mun. En stark hand grep tag om hans läderjacka och drog undan honom från Liam.

”Get out of here, I will talk to you when it's possible”, sade Doktor Greg innan han knuffade Zayn, som skakade, ut ur rummet och tvingade ner honom på en stol. Ett alarm började tjuta inifrån rummet och flera sjuksköterskor kom springande genom den vita korridoren. Zayn skakade oavbrutet på stolen han satt på, han torkade bort Liams blod med darrande fingrar och tittade skrämt på det. Ännu en sköterska kom springande, men istället för att gå in i Liams rum satte hon sig på knä framför Zayn och tittade lugnt in i hans ögon.

”Zayn, do you have anyone you could call?” frågade sköterskan med lugnande röst. Zayn förstod inte varför han kom och tänka på det, men han var så otroligt glad att doktor Greg och denne sköterska hade behandlat dem som vanliga människor och inte som medlemmar av världens största pojkband. Zayn tittade på sköterskans namnskylt som satt på vänstra sidan av bröstet, "Dylan" stod det med snirkliga bokstäver.
Tack Dylan för att jag är en människa, tänkte Zayn tacksamt innan han svarade på Dylans fråga.

”Yeah, my bandmates and my family, Liams family. Whatever you find most useful”, Zayn blev förvånad över att han kunde svara ett sådant lugnt svar. På insidan var det en förargad storm som virvlade, en storm som snart skulle bryta sig loss i ett kakofoni av hysteriskt gråtande och skrikande. Han kände att det var nära, dock inte tillräckligt nära. Han kände sig tvungen till att vara stark, när killarna kom förbi kunde han släppa stormen lös. De skulle vara där, de skulle vara hans lugnande piller i stormens öga.

”I think you should call your bandmates first, we will call Liam's family when we know how Liam's condition is after the operation. Is that okay for you?” Dylans mörkbruna ögon påminde så mycket om Liams ögon, det värkte i hjärtat, Zayn drog ett häftigt andetag och förde handen till hjärtat som för att dämpa smärtan. Oro glittrade i sköterskans ögon och hon lade en försiktig hand över Zayns ben.

”Are you okay Zayn? Do you need to get some air?”

Zayn försökte samla sig men smärtan i bröstet blev bara värre, han började andas ytligt, världen omkring honom snurrade och det sista han hörde innan han svimmade var Niall som svor på irländska.

***

”Do you think he will wake up soon?”

”Is he all right? I mean, I have never seen him this pale before!”

”Can someone just please wake him up?”

Zayn slog upp ögonen och tittade förvirrat omkring sig. Himlen var mörkblå utanför fönstret, träden stod som skuggor därute, ingen måne syntes. En lampa med gult ljus lös matt i rummet.
Zayn vände blicken från fönstret och tittade istället framför sig. Niall, Louis och Harry stod runt honom. Deras ögon var stora av både oro och glädje, Niall log mot Zayn och petade på hans näsa med pekfingret.

”You feelin' all right now man?” frågade han och log snällt mot Zayn.

Zayn satte sig spikrakt upp och suckade besvärat, han avskydde att känna sig svag, speciellt inför sina bandmedlemmar.

”I'm all right, what the hell happened and where am I?” frågade han förvirrat, han kände inte alls igen de plastigt vita väggarna och lukten som osade i rummet. Plötsligt kom alla minnen tillbaka, doktor Gregs spydiga kommentarer, Liams askgrå ansikte, blodet som rann längs Liams mungipa, blodet på Zayns fingrar, Dylans ögon. Zayn stängde ögonen och försökte lugna ner sin andhämtning som redan var för snabb. Hade han fått en panikångest attack?

”You're in the hospital, you have been here for a couple of hours. Dylan here,” började Harry och nickade mot Dylan som stod i hörnet av rummet. Sköterskan vinkade lätt med fingrarna åt Zayn, ”... told us you got a panic attack and fainted from it.”

”I saw when you dropped to the floor”, sa Niall med en ton av undangömt skratt i rösten, Zayn försökte att inte bli irriterad på honom. Han visste hur Niall blev i allvarliga situationer han inte kunde hantera, bubblig och nervös. När han blev det började han skratta helt enkelt. ”I have never seen you that pale before.” Skrattet bubblade upp i Niall och han var tvungen att gå ut för att inte bli nedslagen av de övriga medlemmarna i bandet på grund av sin respektlöshet.

Louis lade sin hand tröstande över Zayns ben och klämde mjukt runt knäskålen. ”I understand that you fainted, I would have done that too if the same thing happened to me.”

”How are Liam?” frågade Zayn plötsligt, han ignorerade det Louis precis sagt och tittade krävande på Louis och Harry. ”Tell me please”, hans röst blev svag och tårar brände i ögonen. Han bet frustrerat ihop käken och intalade sig själv att inte börja gråta nu. Det fanns inte tid till det.

”We don't know yet”, sa Harry tyst. ”They are still operating him and no doctor has come out to tell us anything new.”

Zayns kropp blev tyngre i och med att han slappnade av att höra senaste nytt om Liam. Louis' hand fortsatte att stryka Zayns knä medan han tittade ut genom fönstret. Han hoppades innerligt på att Liam skulle klara operationen utan problem, han ville verkligen tro på det men den där lilla rösten i bakhuvudet fanns där och viskade saker som Zayn inte ens ville tänka på. Dylan satte sig på en pall på andra sidan av sjukhussängen och tittade lugnt på Zayn.

”Liam has a strong body, I'm sure he will be fine”, sa han försäkrande, de mörkbruna ögonen glittrade i ljuset från den gula lampan. De påminde så mycket om Liam, Zayn ville bara storma in till operationsrummet och vara där med honom. Finnas där för honom och viska lovord i hans öra när han vaknade.

”Zayn do you hear me?” Dylans röst skar genom Zayns öron och han tittade genast på sköterskan, Harry och Louis som tittade på honom med oroade blickar. ”Harry just asked you if you wanted something from the cafeteria?”
Zayn nickade sakta utan att tänka på vad han gjorde.
”I will just buy you something”, sa Harry och försvann ut ur rummet. Louis satt kvar på stolen bredvid Zayn med ett lätt leende på läpparna. Han såg så bekymmerslös ut där han satt med de svarta mjukisbyxbeklädda-benen i skräddarställning, en lila beanie dragen över huvudet och ett vitt linne. Den tatuerade hjorten Louis hade på axeln tittade lugnt tillbaka på Zayn där den blickade ut över världen. Zayn sträckte ut handen och rörde den försiktigt med fingertopparna.

”I really like this one Lou, I think it is one of my fave tattoos on you. It really suits you since your love for Harry is indeed unconditional. Also, you really heal each other in a way. I'm so happy for you”, mumlade Zayn med ett tvingat leende bara för att prata och tänka på något annat än Liam för stunden. Louis log nöjt mot honom och klappade stolt över sin tatuering.

”Thank you Z, I'm really pleased with how it came out.”

”You should be”, log Zayn.

”Have you and Liam been thinking of making any matching tattoos?” frågade Louis nyfiket efter en stunds tystnad. Zayn betraktade sin vän innan han skakade på huvudet.

”No, we haven't. We haven't even talked about it. Though I would love to make one with him, I just don't know what kind of motive we could have”, sa Zayn fundersamt medan han tuggade på underläppen. Trycket i bröstet började lätta lite nu när han fokuserade på något annat än Liams operation.

”Do you know any tattoos that stands for eternal love?” frågade Zayn när han hade tänkt ett tag på tatueringsmotiv. Louis försvann bort i sina tankar för ett tag.

”The only thing I can think of right now is an infinity sign. Or maybe a wolf tattoo? Wolf tattos represents, among others, family, loyalty and love. I think a couple with two wolves would suit you two very well. You're devoted to each other, and in love”, Louis leende värmde Zayn i magen likt solen. Det var något speciellt med sättet Louis log på, det fanns ingen annan i Zayns närhet som kunde lysa upp världen så med bara ett leende.

”Thank you Louis, I really appreciate your ideas. I will ask Liam as soon as he is back”, Zayn fick något dystert i ögonen, ”If he comes back”, mumlade han sorgset.

Louis' hand klämde genast tröstande runt Zayns knäskål. ”He will be okay. I promise babe”, lovade Louis lugnande. Zayn tog in orden, fångade dem i ett fjärilsnät och hoppades på att de sköra fjärilarna inte skulle dö i hans fångenskap.