Loubears skriverier

Day one

I have never written a diary before so this will be my first diary post ever. I'm using a grammar checker right now. You're probably asking yourself “how can u use a grammar checker when you're writing traditionally” well, let's just say I'm looking into the book every time I write a new word. So, yeah, no worries with that. Since this is a diary, I'm going to try to keep it as hidden as I can but as you're probably reading this, you've stolen this from me or something. Not nice Niall! :) I'm at home right now in Wolverhampton, it's so nice being home once in a while. I have longed for mum and dad and my sisters. I hope you lads are enjoying your days off as well. :)

Anyway... I'm going to the doctor's today and you guys doesn't know anything about it. You see, I've been having some problem with my stomach lately, I have had a lot of heartburns and my stomach had been irritated a lot. Like when I eat or drink something I just want to throw it up. Also, I've had some loss of appetite, especially when it comes to meat. It sucks, since I love eating meat! Hopefully it will be nothing! I'll write you back when I'm home again. See ya! X

Hi Diary... I'm home again... You know what the doctors said? … That I have stomach cancer... As soon as I described my symptoms for them, they wanted to check my stomach via a gastroscopic exam.. They inserted a fiber optic camera into my stomach to visualize it. I really can't believe I'm having stomach cancer, they gave me a bottle of pills with chemos and later on they're going to operate me. I don't want to go into surgery, I'm scared and what if my kidney shuts down again? I'm so scared... I don't want to go through all of that all over again. I guess I'll just try to keep this as a secret, at least as long as I can...

Zayn stängde munnen när han hade läst sista sidan under noteringen “dag ett”, hans händer skakade när han lade ned dagboken i knäet och tittade ut över Niall, Harry och Louis som satt mitt emot honom. Tårar rullade nedför Zayns kinder, han lutade sig tillbaka i soffan med en duns och tittade tomt framför sig medan tårarna strömmade. Det hade gått en månad sedan Liams död och en vecka sedan Liams begravningar. Den första begravningen hade varit endast för Liams nära och kära, inkluderat Harry, Zayn, Louis och Niall. Den hade ägt rum i en kyrka som låg i området där Liam växt upp. Den andra begravningen hade också hållits i Wolverhampton, det hade varit en utomhusbegravning som var tillför alla fans som ville och kunde komma. Över hundratusen fans hade kommit och besökt begravningen. Killarna hade varit klädda i vita kostymer, var och en med en röd ros nedstoppad i bröstfickan. Zayn hade haft på sig en vit blomkrona, det var på kommando av Karen. Några dagar innan utomhusbegravningen hade Karen och Geoff bett Zayn komma över, vilket han självklart gjort. De hade undrat om han och Liam haft något tillsammans då de sett flera gånger i tidningar och nyhetsartiklar att många spekulerat att ”Ziam” var på riktigt och att Zayn och Liam ständigt antydde till varandra på scen att de var mer än vänner. Zayn hade inte kunnat ljugit och berättade sanningen för dem, att ja, de hade varit tillsammans, de hade skaffat en partatuering och ja, de hade diskuterat om att förlova sig så fort Liam blivit friskare. Båda föräldrarna Payne hade brustit ut i gråt och ursäktat sig innan de gått iväg en stund. Minuterna hade gått och tillslut hade de kommit tillbaka med en blomkrans. De hade lagt ned den på soffbordet och Geoff hade berättat att Liam flätat blomkransen själv en sommar när han var mindre. Blommorna i kransen hade vissnat sedan länge, men de hade behållit själva stommen och de berättade att de gärna ville att Zayn skulle bära den under utomhusbegravningen, som ett tecken på att Liam fortfarande fanns hos dem. Zayn hade självklart tackat ja och tagit emot stommen med blandade känslor. Han hade sovit över en natt hos familjen Payne innan han tagit sig hemåt till Bradford och blivit väl omhändertagen av sin familj. Trisha hade hjälpt honom med att hitta både kläder att ha på sig till begravningen och vilka blommor han skulle välja till blomkransen. Geoff och Karen hade varit noga med klädval eftersom Liam någon gång sagt att om han dog i förtid så ville han att alla gäster skulle ha vitt på sig med något rött till kläderna. Efter en dags shopping hade de kommit hem med allt vad de behövde till begravningen. De hade köpt tio vita rosor som Zayn skulle bära runt huvudet tillsammans med Liams krans. Nu låg kransen på Zayns nattduksbord, kvar hemma i Bradford. Rosorna hade torkat och dött, precis som Zayns inre. Några dagar efter Liams död hade sjukhuspersonalen bett Liams familj att leta efter potentiella värdesaker i rummet Liam legat i. De hade hittat en dagbok längst ned i Liams ryggsäck och läst igenom den i lugn och ro hemma. När de läst ut den hade de ringt till Zayn och frågat om han ville läsa den tillsammans med de övriga killarna i bandet. De hade tackat ja och just nu hade de precis läst igenom första inlägget i dagboken. Bandet hade fortfarande inte kommit fram till hur de skulle göra med sin framtid, fansen förväntade sig att det skulle splittras eftersom det inte var fem killar längre, utan fyra. Utan Liam, inget One Direction sade de. Killarna själva var dock osäkra, vad hade Liam velat? Det var ingen som visste så just nu var killarna på några månaders semester för att bearbeta sorgsen och komma fram till bandets framtid. De bodde tillsammans i sitt delade hus de köpt för ett antal år sedan.

Niall flyttade sig från den andra soffan till soffan Zayn satt i, han lade armen om Zayns axlar och strök toppen av axeln med tummen.

”We don't have to read more today Zayn, or ever. If you can't take it, it's totally fine”, sa Niall lugnt till Zayn.

Zayn drog snörvlande efter andan och greppade tag om Liams dagbok innan han ilsket knuffade bort Niall.

”Don't touch me!”, skrek han upprört och reste sig upp ur soffan, ”I don't want to hear your stupid words! You will never be able to heal me! You will never be able to make me forget what I saw that night! Just leave me the hell alone!”, skrek Zayn och stampade iväg in på sitt rum. Han stängde dörren efter sig med en smäll. Efter några få minuter kunde man höra hans hjärtskärande gråtande. Det förekom oftare och oftare för varje dag som passerade. Niall stirrade skamset mot bordet, hans öron var röda av skamsenhet. Harry och Louis hoppade upp på vardera sida av Niall och lade armarna om honom.

”Just give him some time, we all need to”, sa Harry lugnande och log uppmuntrande mot Niall.

Niall nickade sakta.

”I just wanted him to know that he doesn't have to read the diary ...”

”I know Niall, I'm sure he knows that you mean well”, försäkrade Harry lugnt. Niall försökte tro på dem men han var den enda som kunde göra Zayn så otroligt upprörd. Han hade blivit nedslagen av Zayn på sjukhuset när han inte kunde hantera situationen, han hade blivit utskälld otaligt många gånger av just Zayn bara för att han är som han är.

”I'm going to my room”, sa Niall ihåligt och försvann iväg till sitt rum, dörren stängdes med ett klick.

 Harry och Louis tittade på varandra och suckade, vad skulle de göra åt sina vänners häftiga humör?

-

Knackandet på dörren väckte Zayn ur sin tunga sömn, han gäspade, blinkade några gånger innan han öppnade ögonen och tittade mot dörren. 

Liam, var hans första tanke, hans ansikte lös upp i ett stort leende när han insåg att Liam snart skulle komma igenom dörren men några sekunder senare slocknade leendet när han mindes att Liam inte fanns mer. Liam var borta. Död. Begraven under flera kilo jord. Rysningar spred sig över hans hud och tårar trängde fram ur ögonen när han mindes hur Liams blick slocknat framför Zayns näthinna. Livet hade lämnat Liam bara sådär, det som Zayn hållit i sina armar var bara ett tomt skal. Liam var inte kvar. Zayn sjönk ihop i en hög på sängen, han greppade tag om täcket och lät mörkret från det äta upp honom. Han slöt ögonen och skulle precis somna om när ännu en knackning på dörren fick honom att haja till.

”Who's there?” morrade han irriterat och grävde ned ansiktet i kudden när ljuset från taklampan plötsligt slogs på.

”It's just me Zayn, no need to be so angry”, sa Harrys lugna röst, Zayn hörde hur stolen skrapade när Harry flyttade den från skrivbordet till sidan av sängen. ”Niall ordered some food from Nandos some minutes ago, we're still waiting for it and I was just wondering if you're hungry?” undrade Harry mjukt. Zayn kände när Harry lade sin hand på hans revben.

”I'm not hungry”, sa Zayn snabbt och ruskade bort Harrys hand från översidan av täcket.

Harry tittade sårat på honom.

”Zayn, seriously, you haven't eaten anything since yesterday morning. You've got to eat something!” krävde Harry allvarligt, han lade sin hand på Zayns revben igen och klämde på dem vilket fick Zayn att vrida sig häftigt under Harrys hand. Det kittlades men Zayn kvävde det hysteriska skrattet som bubblade upp inom honom. Han slängde av sig täcket, vände sig mot Harrys håll och stirrade giftigt på honom.

”I don't want to eat!” fräste han. ”And stop tickling me!”

Harry höjde upp händerna ursäktande och reste sig upp. ”Just come out whenever you're hungry. Okay? We're here for you Zayn”, sa Harry tyst innan han lämnade rummet.

Zayn tittade tomt efter honom medan hålet han hade i hjärtat som Liam lämnat efter sig växte sig större.