Loubears skriverier

”Harry, du ska inte hänga med ikväll då? Det blir roligt! Som gamla tider!” sa Niall uppfodrande på andra sidan telefonlinjen. Det hade gått två månader sedan Louis död och begravning och Harry hade knappt varit utomhus under de två månaderna som gått. Han bodde fortfarande kvar i deras lägenhet och alla Louis saker var fortfarande kvar, han hade inte orkat packat ihop något än även fast det gått två månader, Paul hade flyttat därifrån och om Harry förstått det rätt så jobbade han med någon annan. Under de två månader som passerat hade Niall hört av sig mer och mer till Harry, han hade försökt med allt för att få Harry gå ut och umgås, han hade lockat med resor, mat, utflykter, bio och upplevelser men Harry hade tackat nej till allt. Det fanns ingenting han ville göra längre, ingenting alls. Han gick som i en dimma som bara blev tjockare och tjockare för varje dag som gick. Det enda han gjorde efter Louis död var att ligga i sängen med Louis gamla kläder tryckt mot näsan medan han sjöng låten han skrivit till Louis om och om igen tills dagen blev mörk och natten tog över dagen. När natten kom började Harry skrika av sorg tills hans röst sprack, när hans röst spruckit grät han sig alltid till sömns och sov långt in på nästa dag, och allt började om. Han åt inte och drack bara ibland. Liam hade även ringt till honom och frågat om han inte ville komma över på middag eller hitta på saker men Harry hade tackat nej till alla förslag och inbjudningar. Hans fågel hade flugit bort och skulle aldrig kunna hittas igen.

”Nej jag vill inte med ikväll. Hejdå.” Harry lade på luren och kastade iväg telefonen, den gled över sängen och ner på golvet. Harry kramade hårdare om Louis lila tröja och började sjunga låten på repeat tills mörkret lade sig i rummet, då började han gallskrika och slå runt sig tills rösten blev så hes så att den inte hördes längre, han började gråta och somnade med en sprängande huvudvärk och ett öppet hål i bröstet, ett hål som aldrig skulle läkas.

Han vaknade nästa morgon med solen stickande i ögonen och en ny tanke som formats i huvudet.
Sup skallen av dig, det är det enda du är värd, talade tanken till honom och Harry nickade. Jag är bara en spillra och spillror är inte värda mycket utan en helhet.

Han reste sig upp ur sängen med Louis tröja fortfarande tryckt mot bröstet och gick med skakande steg ut ur sovrummet, solen bländade honom när han kom ut ur rummet, han hade inte lämnat det på några dagar, han kände stanken som kom från honom själv men han brydde sig inte om det. Han stapplade in i badrummet för att gå på toa och möttes av någon han inte kände igen i, det var en skäggig, långhårig utmärglad och ful man som stirrade tillbaka på honom i spegeln. Han vinkade till mannen och försökte le men leendet såg bara ut som ett elakt flin från ett fyllo, han slog till spegeln hårt med knogen, glaset splittrades i tusen bitar och några flisor åkte in i huden, blod sipprade ut ur de små skadorna och Harry tittade på den röda vätskan, det var det första i färg han sett på ett långt tag. Han kände knappt smärtan som bultade i handen, den var ingenting jämfört smärtan han kände i själen. Han vände blicken mot mannen som tittade på honom genom spillrorna.
Nu är du också en spillra precis som jag, din fuling, tänkte han och hånlog åt sig själv innan han uträttade sina behov, han gick tillbaka till sovrummet med Louis tröja hängande på axeln och drog på sig ett par jeans och en svart tröja, båda klädesplaggen var alldeles för stora för honom, han såg förmodligen ut som en säck men han brydde sig inte om det. Han tittade på sin fortfarande blödande hand och flinade åt glassplittret som var inkilat i knogarna.
Du förtjänar det här, du kunde inte rädda honom, mumlade en elak röst åt honom och han nickade, höll med rösten. Han förtjänade all skit, han hade inte kunnat rädda Louis så det var rätt åt honom att det var som det var nu.

Harry släpade sig ut i köket och tittade på klockan som satt ovanför spisen, den visade fem på eftermiddagen.
Bra, då kan jag supa skallen av mig, tänkte han gillande och hoppades innerligt på att spriten skulle dämpa hans smärta. Han bestämde sig för att gå till närmsta pub för att inte riskera att möta Niall på The Burned Goose.

-

”Tack, behåll växeln”, sa Harry med trög röst till bartendern även fast han betalat med kort, han var så full att han knappt kunde betala ordentligt, han fumlade med bankkortet och knäckte nästan av det när han tryckte in det i kortläsaren. Bartendern tittade oroligt på honom medan han väntade på att Harry skulle knappa in koden, när betalningen var genomförd reste sig Harry från barstolen bara för att ramla ner igen på golvet, hela världen snurrade och illamåendet steg sig i halsen. Han reste sig vingligt upp och raglade ut ur puben med allas blickar på sig. Han stapplade ut på trottoaren och såg sig om, han såg en suddig, blond kalufs som kom emot honom men kunde inte minnas vem den tillhörde och inte brydde han sig. Han knuffade sig fram genom hopen av rökande människor och famlade ut på gatan, det sista han hörde innan han blev påkörd av en bil var Nialls skrikande röst.

-

”Harry, kommer du? Det är dags.” Louis log kärleksfullt mot Harry där han satt i sin rullstol, klädd i sin gråa beanie, lila åtsmitande tröja och gråa mjukisbyxor, hans ringprydda han var utsträckt. Harry log lyckligt åt honom och tog hans hand.
”Jag är redo”, sa han leende och kysste Louis’ kind kärleksfullt innan han greppade tag om rullstolens handtag och började köra Louis ut ur lägenheten och ut på Londons gator. Solen strålade på himlen och fåglarna flög lyckligt runt i luften, som ett rent välkomnande att våren äntligen kommit.
Harry sprang med Louis längs Oxford Street och bort mot Hyde Park och Kensington Gardens, de stannade vid Serpentine Bridge, Harry lyfte ur Louis ur rullstolen och lade ner honom i det mjuka gräset, de rullade runt som små barn innan de stannade upp, skrattandes och ansträngda bredvid varandra med blickarna fästa vid varandras ögon. Harry slöt sin hand om Louis och log strålande mot honom och Louis log minst lika strålande tillbaka.
”Det är vår Louis!” skrattade Harry glatt och lade sig över Louis och gav hans läppar en snabb puss. Louis skrattade hjärtligt och nickade, hans blå ögon glittrade likt havet i soljuset.
”Det är vår Harry!” härmade han och Harry brast ut i gapskratt innan han gosade in sig i Louis hals och hälsade på fågeln, sedan kittlade han Louis hals med ögonfransarna tills Louis knappt kunde andas av allt skratt.
”Ger du dig?” skrattade Harry lyckligt och Louis tjöt ett stojigt ”ja!”, Harry rullade av honom och lade sig bredvid honom istället. Louis vände ansiktet mot honom och log så stort så att skrattrynkorna formades vid hans ögon. Harry rörde dem med fingertopparna.
”Jag älskar det där leendet, det är så vackert. Jag älskar dina skrattrynkor”, viskade han kärleksfullt och tog Louis hand och kysste alla hans fingrar ömt. Louis ögon glittrade av lycka, han lös upp ännu mer och grabbade tag om Harrys lockar och kysste honom djupt.
”Och jag älskar dig!”

Harry fnissade likt en kär tonårstjej och attackerade Louis hals med sina tänder vilket fick Louis att tjuta i skratt och förvåning, hans skratt smittade av sig, till slut låg Harry med ansiktet begravt i gräset intill Louis hals, fortfarande skrattande. Louis skrattade fortfarande han också tills han fick ont i magen.
”Du gör mig så lycklig Harry”, sa Louis andlöst och tittade in i Harrys gröna skogar till ögon, Harry log tillbaka och tittade in i Louis hav, han strök undan en hårlock och kysste Louis nästipp.
”Och du gör mig så lycklig Louis.”

Louis log glädjestrålande, hans vita tänder glittrade i solljuset och hans ögon glimrade som stjärnor, han hade aldrig sett så levande ut som han gjorde nu. Plötsligt fick han något mörkt i blicken.
”Du lämnar mig väl aldrig?” frågade han allvarligt med rynkad panna och seriös blick.
Harry skrattade till och skakade sedan bestämt på huvudet.
”Jag lämnar dig aldrig Louis. Du är hela min värld, du är luften jag andas, du är mitt hjärtas slag, du är min energi, min eld, min stjärnhimmel, min måne till min sol och mitt tak. Jag lämnar dig aldrig.” Harry strök sina fingrar över hans kindben och gav honom en kyss fylld av kärlek och löften.
”Och du är precis allt det, du är hela mitt universum”, log Louis efter kyssen och Harry drog in honom intill sig i en hård kram, han tänkte aldrig någonsin släppa taget om honom igen.

------

Nialls perspektiv

Det har gått ett år nu Harry, 365 dagar för att vara exakt. Vår, sommar, höst och vinter har passerat, fåglarna har flyttat från sina bon till varmare ställen, men du har fortfarande inte vaknat Harry. Jag har suttit vid din sida varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund och väntat på att du ska vakna. Jag har väntat och väntat, jag har pratat med dina föräldrar och släkt, jag har pratat med Paul, Liam och Louis familj, de har varit här och träffat dig, pratat med dig och rört vid dig, de har berättat saker om Louis jag inte visste, de har berättat hur du hjälpte Louis när han hade det som svårast och hur lyckliga ni var tillsammans. Den sidan av er såg jag aldrig och jag är så ledsen att jag inte kunde uppleva det tillsammans med dig, ni passade verkligen så bra ihop och jag är ledsen att jag betedde mig som jag gjorde. Förlåt mig Harry, jag hoppas du kan förlåta mig.

När Louis mamma Johanna var här så trodde jag att du skulle vakna, hon höll din hand så mjukt och pratade om när Louis var liten och alla hans upptåg han hade haft. Hon berättade om att han hade haft en ”Grease” pjäs på skolan och hur stolt hon hade varit när hon hade sett honom agera på scenen. Jag kunde se hennes stolthet lysa i hennes ögon, jag kunde se hennes kärlek för Louis, det var nästan så att jag kunde ta på den. När hon pratade om Louis så började du röra dig försiktigt och en av dina läkare såg på din hjärnaktivitet att du var otroligt nära uppvakning, men sedan var det något som stoppade dig från att vakna. Vad vet jag inte, men det verkar hålla kvar dig, det verkar hålla dig i ett järngrepp som du inte vill slita dig ifrån. Det kanske bara är jag som tycker att det är så, men jag tror nog inte det. Liam var här bara för någon dag sedan, han satt vid din sida och strök ditt hår försiktigt och berättade för mig hur du hade reagerat när Louis var borta och mitt hjärta brast när han berättade hur du skrikit. Jag har aldrig upplevt sådan sorg förut så jag kan inte föreställa mig hur det måste ha känt för dig när du kände din älskades stela kropp bredvid dig. Jag är så ledsen att du behövde uppleva det Harry, om jag hade varit starkare och en bättre person och vän hade jag kommit till dig på en gång, jag hoppas att du vet det. Men för att komma tillbaka till det jag skulle säga; jag tror inte att jag är den enda som tror att det är något i ditt inre som håller kvar dig i koma, jag tror att Liam också tror det, jag såg det i hans ögon. Han log mot mig innan han gick, det var liksom ett sorglöst leende och han ögon glittrade på ett visst sätt som berättade att han trodde att du var lyckligare där du är nu än vad du skulle vara om du vaknade upp. Jag berättade det för din läkare i morse och han sa att det nog skulle kunna vara så, i vissa fall när man gått igenom en hemsk händelse så stänger hjärnan liksom av helt och tar den sjuke till en plats där allt är mycket bättre än i den riktiga världen. I ditt fall så stängde din hjärna av delvis för att du blev så skadad i bilolyckan och sedan för att du gått igenom en så svår händelse när olyckan inträffade.

Du vet Harry, jag försökte verkligen få dig att hitta på saker med mig eftersom jag ville att du skulle tillfriskna, men det är som så många sagt till mig tidigare att den sjuke måste vilja ha hjälp för att kunna ta emot hjälp och jag tror inte du ville bli hjälpt. Jag tror att du ville ha det som du hade det för att du sörjde, du sörjde så djupt och innerligt och du visste inte vad du skulle göra av sorgen. Jag kunde nästan ta på den när vi pratade i telefon, det var så tungt att höra dig så ledsen. Jag ville verkligen hjälpa dig igenom det, det ville vi allihop men i slutändan så tror jag nog bara att Louis kunde hjälpa dig genom att komma tillbaka. Du kanske är hos honom nu? Det kanske är det som håller dig kvar i ditt inre, en illusion om att du är med Louis och det är ju fint och bra på sitt sätt, men vi saknar dig här Harry, vi saknar dig i här, i det riktiga livet men det verkar inte som att du kommer att komma tillbaka till oss. Din läkare kom in för en stund sedan och lämnade ett besked till mig, ett besked som kommer ändra hela ditt liv. Beskedet var att jag, din mamma och dina systrar, Liam och Paul ska använda sig av passiv dödshjälp vilket menas med att vi ska dra ur kontakten till din respirator så att du ska kunna somna in. Eftersom det har gått så lång tid och eftersom du inte svarat på någon av undersökningarna som gjorts så har din familj beslutat att låta dig få somna in.

Det känns tungt givetvis, men jag kan inte hindra mig från att känna att du förmodligen kommer att få det bättre nu när vi drar ur sladden, då kanske du kommer att hamna hos Louis på riktigt, var ni nu kommer att hamna. Jag kommer att sakna dig Harry och jag är så glad för de åren vi hade tillsammans, men det är dags att säga hejdå nu. Jag älskar dig Harry och förlåt mig, förlåt för allt jag gjort fel. Hoppas du får det bättre nu.

-          Niall

”Jag kan inte se genom mitt högra öga Harry”, viskade Louis.  Harry stannade upp i det han gjorde och vände sig mot Louis, det kändes som att allt gick i slowmotion.

”Synen försvann för en halvtimme sedan.” Louis röst darrade lätt på tonen.

Harry bara nickade, han visste att det här skulle hända förr eller senare. Det hade gått lite mer än en månad sedan de förlovat sig och de hade varit igång med att diskutera bröllopsplaner men Louis tillstånd hade bara blivit sämre så de hade inte kunnat påbörja något som hade med bröllopet att göra. Harry var rädd för att bröllopet inte skulle bli av men det gjorde egentligen ingenting, de hade ju åtminstone förlovat sig men samtidigt tyckte Harry att det var tråkigt. Han ville ju gifta sig med Louis och han var säker på att Louis kände likadant.

”Vill du att Paul ska ta dig till sjukhuset så att du kan bli undersökt?” frågade Harry, han hade hukat sig ned framför Louis som satt i rullstolen och höll hans händer i ett mjukt grepp. Louis skakade bestämt på huvudet.

”Nej, det vill jag inte. Då kommer de lägga in mig där tills jag är borta och det vill jag inte. Du kan väl ringa Liam istället?” Louis röst var förvånansvärd stadig, Harry fascinerades mer och mer av honom för varje dag som passerade.

”Då gör jag det.” Harry tvingade fram ett leende, vände sig om och gick stelt till hallen där telefonen låg på sin plats. Han knappade in det privata mobilnumret till Doktor Liam, Harry trummade otåligt med foten medan signalerna gick fram. Liam svarade och Harry förklarade situationen snabbt. Liam sa att han skulle komma på en gång, Harry tyckte att han hade hört oro i Liams röst.

Harry lade telefonen på sin plats, han drog ett djupt andetag och försökte samla sig för ett ögonblick. Han kunde inte, fick inte splittras sönder inför Louis, det var han tvungen att vänta med tills senare när han var ensam. Han gick tillbaka till Louis i köket och flyttade på en av stolarna vid bordet, ställde den mittemot Louis och satte sig på den, han tog tag om Louis händer och höll dem hårt.

”Vad sa Liam?” frågade Louis med darrande röst, det var tydligt att han var rädd. Harry lutade sig fram och drog honom intill sig och strök hans huvud mjukt.

”Han sa att han skulle komma så fort han kunde”, mumlade Harry till svar, några tårar rann längs hans kinder. Det här var början på slutet.

Louis nickade, hans smala hand släppte Harrys ena hand och tog ett hårt grepp om Harrys axel istället, han lutade sig bakåt så att han var ansikte mot ansikte med Harry.

”Jag är rädd”, mumlade han lågt. Harry såg hur en liten tår samlades i hörnet av Louis vänstra öga, han följde den med blicken när den åkte sin väg nedför Louis kind. Harry fångade upp den med sitt pekfinger och torkade bort den på sitt byxben, sedan lindade han armarna runt Louis bröstkorg, lade sitt huvud över hans axel och kramade honom hårt. Han kände hur Louis klumpigt kramade lika hårt tillbaka.

”Du behöver inte vara rädd, jag är här hos dig hela tiden. Jag kommer aldrig att lämna din sida”, mumlade Harry mjukt medan sorgen byggdes upp inom honom. Hur skulle han överleva Louis bortgång?

Louis nickade bara till svar, han fortsatte att gråta små lätta snyftningar medan Harry höll honom i sin famn och mumlade lugnande ord till honom. Dörren öppnades och Liam steg in i lägenheten, han hade sina vanliga kläder han alltid haft på sig, den vita rocken med bläckpennan i bröstfickan, stetoskopet kring halsen och den bruna väskan. Han sparkade av sig sina svarta skor och gick med bestämda steg in i köket och ställde sig vid sidan av Louis och Harry.

Harry släppte Louis motvilligt och vände huvudet mot Liam som log lika sorgfritt som vanligt men hans ögon avslöjade honom, de lös av oro.
”Hur mås det här då?” frågade han medan han rotade runt i sin bruna väska efter något.

”Sluta spela ett spel Liam. Katten sitter på klippan.” Louis stirrade på Liam och Harry i chock som stirrade chockerat tillbaka.

”Vattnet är kallt!” sa Louis högt, hans ögon spärrade upp sig av fasa.

”Afasi”, svarade Liam snabbt och tog Louis’ blodtryck. Det var högt, hans puls rusade och han hade feber.

”Vad är det? Vad är afasi?” frågade Harry oförstående medan han försökte hålla sig lugn genom att stryka Louis händer försiktigt. Du måste hålla dig lugn för Louis.

Liam lade ner blodtrycksmätaren väskan och började leta efter något annat i sin väska. ”Afasi är en språklig skada som uppstår efter en hjärnskada, den orsakas oftast av en stroke men kan även drabba patienter med hjärntumörer. Han tänker ut det han ska säga men något annat kommer ut”, förklarade Liam snabbt, han hittade det han ville ha i väskan och undersökte Louis’ ögon, pupillerna var olika stora, Harry såg det också.

Liam klappade lätt på Louis huvud när han var klar med ögonundersökningen och vände sig sedan mot Harry. ”Enrum, nu.”

Harry tittade på Louis, hans ansikte var vitt, hans ögon var uppspärrade av skräck och hans mun var halvöppen, han stirrade på Harry med ett vanligt öga och ett vitt öga, lämna mig inte sa hans skräckslagna blick.

”Jag kan inte lämna honom, kan du inte säga vad du har att säga här?” frågade Harry desperat till Liam, han höll Louis’ händer i ett hårt grepp, deras ringar gned sig mot varandra. En oroad rynka formade sig mellan Liams ögonbryn och han tittade sorgset på dem båda.

”Nej, jag vill säga det i enrum med dig Harry. Louis vi kommer snart, okej?” Liam log försäkrande mot Louis som tittade tomt tillbaka med en lätt nickning. Harry kramade om Louis’ händer och kysste hans kind innan Liam lade sin hand på Harrys rygg och tog honom till sovrummet, han stängde dörren efter dem.

”Sätt dig ned Harry”, sa Liam lättsamt och Harry satte sig ned på kanten av sängen, han tittade på Liam med forskande ögon och försökte komma på vad han skulle säga men Liam såg likadan ut som alltid med sina snälla, chokladbruna ögon. Han påminde lite om en hundvalp.

Liam satte sig på den lilla pallen som alltid stod vid sidan av sängen medan han höll Harrys blick. Han öppnade munnen för att tala.

”Louis har bara några dagar kvar, han kan leva högst tills på fredag men det är osäkert, han kan försvinna närsomhelst”, sa Liam tyst, hela hans vanliga doktorfasad krackelerade och nu återstod det bara en vanlig människa med sorg målad i ansiktet. Harry stirrade på honom medan han kämpade med att få fram något att säga, det var tisdag idag och Louis, Louis skulle vara borta på fredag, död, försvunnen, finito. Liam såg på hur Harrys käke spände sig och hur han öppnade munnen för att säga något medan hans ögon blev fyllda med tårar.

”Det är okej Harry, du behöver inte säga något. Men cancern har kommit så långt, den är nästan i hela kroppen nu, tumören har spridit sig från hjärnstammen och upp i hjärnan och den har inte svarat på varken strålbehandlingen eller cellgifterna. Hans kropp är slut, han är slut. Han har kämpat så otroligt länge med väldigt få bra resultat. De enda resultaten som varit bra är när han har varit med dig men inte ens de kan rädda honom.” Liams röst skar sig på de sista orden, han gömde sitt ansikte i sina händer. ”Jag har kämpat med honom i de här två åren som varit och jag har sett hur han bara blivit sämre och sämre men ändå fortsatt vara sitt sorglösa, skämtsamma jag. Jag har sett hur han blivit förälskad för första gången och hur lycklig han har varit med dig under de här snart två månaderna ni har varit tillsammans, jag har sett hur han har hittat det som gör honom hel, det som gör honom den lyckligaste och gladaste människan i världen och det är du. Han har hittat dig, sin själsfrände och ändå kan jag inte rädda honom, jag kan inte rädda honom”, viskade Liam förfärat, Harry kunde höra hur doktorn var nära till gråt.

”Jag är så ledsen Harry, så ledsen att jag inte kan rädda honom ur det här.” Liam började gråta med små, korta snyftningar.

Harry satt bara still på sängen och försökte samla in allt som Liam sa och göra det till något som hade mening, göra det till något som hans redan panikslagna hjärna kunde förstå men det var svårt, så svårt. Han visste att den här dagen skulle komma någon gång, men inte nu, inte nu när de höll på att planera inför bröllopet, inte nu när de precis lärt känna varandra lite bättre, inte nu när de pratat om hur de kanske ska flytta ur lägenheten till ett större hus närmare Louis familj, inte nu när de har så mycket planerat, inte nu när de till och med pratat om barn, Louis hade varit sugen på att adoptera men han hade sagt att han förmodligen inte skulle ha överlevt tills de blev godkända att adoptera men att han ville genomföra en adoption ändå. Inte nu, det passar sig inte… Harry hade hoppats på aldrig, men aldrig fanns inte i Louis värld, det fanns bara antingen eller.

Harry vidrörde sin fågeltatuering på bröstet, han hade tatuerat in två stycken blåsångare som var vända mot varandra, den ena var mindre och den representerade Louis medan den andra var större och representerade Harry själv.
Fågeln har flugit sin sista resa, tänkte han sorgset medan han drog fingertopparna över tatueringen.

”Jag kan inte leva utan min fågel”, tänkte Harry högt, Liam vände sig mot honom och tittade på honom med frågande rödgråtna ögon. ”Vad sa du?” hans röst var hes och skrovlig.
”Att jag inte kan leva utan min fågel. Om han ska dö så ska jag också göra det. Du måste döda mig, ge mig en överdos av morfin, cellgifter eller vad som helst, jag kan inte leva utan min fågel!” sa Harry hetsigt, han hade rest sig upp och stirrade nu på Liam med panikslagen blick.

”Nej Harry, jag kan inte göra något sådant, det måste du förstå! Jag vill inte döda dig, dessutom kan jag bli anmäld för mord”, utbrast Liam chockat, dock förstod han att Harry kände så som han gjorde. Han ställde sig upp från pallen, gick fram till Harry och lade sina händer om Harrys skakande axlar och tittade snällt in i hans skrämda ögon, han påminde om ett skrämt rådjur i skenet av en bils strålkastare. Harry bet i sin läpp så hårt att den började blöda.

”Jag kan inte, k-kan inte leva utan honom, det går inte, det fungerar inte, jag kan inte, jag kan inte! Han är mitt allt. Jag kan inte leva utan honom!” Harry skrek det sista, tårarna sprutade ur hans ögon.

Liam tryckte ner honom bestämt på sängen, han höll fortfarande blicken fäst i Harrys ögon.
”Försök att lugna ner dig Harry, det lönar sig inte att bli hysterisk. Jag vet hur hemskt det här är och jag känner precis samma som dig men det finns inte så mycket vi kan göra. Som jag sa tidigare så är Louis helt slut och du måste vara det bästa du kan vara under de få dagarna han har kvar, vi kan sörja efteråt. Okej?” mumlade Liam lugnande medan han såg på hur Harry slappnade av för varje ord han yttrade. Tårar rann fortfarande ner längs Harrys kinder när han till slut lugnat ner sig.

”Men Payne, jag kan inte leva utan honom… Jag kan inte leva utan min fågel… Han är mitt allt… Vi ska ju gifta oss och adoptera barn och leva hela livet ut, jag kan inte leva utan honom, så enkelt är det. Jag kan inte finnas utan honom…” mumlade Harry förkrossat.

Liam satte sig ned bredvid honom med armen om hans skuldror. ”Jag vet Harry, jag vet. Det är förfärligt och hemskt och jag vet hur svårt det kommer att vara för dig när han är borta, jag kan inte säga att jag kommer att känna likadant som dig men det är hemskt att det här ens kommer att inträffa men jag kommer att finnas där närhelst du behöver mig, okej?” Liam strök Harrys rygg lätt medan han tittade på honom med sina lugna chokladbruna ögon.

Harry nickade stelt till svar, han hade blicken fäst på sina fötter medan han repeterade samma mantra om och om igen i sitt huvud.
Du måste vara det bästa du kan vara under de få dagarna han har kvar, du måste vara det bästa du kan vara under de här dagarna du har kvar…

Jag ska vara stark för dig Louis, jag måste vara stark för dig, det måste jag, tänkte han och samlade ihop sitt krossade inre, han pusslade ihop bit för bit och lade tillbaka sitt sorgepussel i dess låda och stoppade in lådan någonstans lång inuti sig själv innan han vände blicken upp mot Liam.

”Jag är redo”, mumlade han och Liam förstod precis vad han menade. Harry sträckte sig mot nattduksbordet och öppnade första lådan och torkade ögonen för att ta bort alla spår av gråt, Liam gjorde det samma. När de var klara ställde de sig upp och gav varandra beslutsamma blickar innan de gick ut ur sovrummet och till köket där Louis fortfarande satt stel som en pinne och såg fortfarande lika rädd ut.

”Hazza?” frågade han med tunn röst och såg förvirrat upp mot dem, han sträckte ut ena handen som om han försökte känna om Harry var där.

”Det är jag Louis, det är jag”, mumlade Harry ömt medan gråten samlades i halsen, han lutade sig ner mot Louis och höll honom hårt i sin famn, han grävde in fingrarna i Louis’ hår och tryckte sin kind mot hans medan han höll om honom.

”Jag älskar dig Louis, jag älskar dig så mycket”, viskade han och kände hur några tårar trängde sig ut ur hans ögon.

”Jag älskar dig också Harry, så mycket”, mumlade Louis tillbaka, hans röst var lugnare nu när Harry höll om honom.

”Ska vi lägga oss i sängen?” mumlade Harry medan han strök Louis huvud ömt och såg på honom. Hans pupiller var fortfarande olika stora och hans högra öga hade redan blivit täckt av en vit dimma.

”Ja gärna, jag har så ont i ryggen”, mumlade Louis trött, det verkade som att afasin hade försvunnit för stunden.

Harry släppte honom och rullade in honom i sovrummet och hjälpte honom till sängen med Liam efter sig. Han tog av Louis kläderna tills han bara var klädd i kalsonger och han tog även av sina egna kläder och lade sig sedan bredvid Louis, han lade täcket över dem båda. Louis lade sig på sidan och kurade ihop sig nära Harrys bröst, han tittade fascinerat på fågeltatueringen och rörde den lätt med fingertopparna.

”Det är dags för din medicin Louis”, mumlade Liam bakom dem, Louis vände sig runt mot Liam och tittade mjukt på honom.

”Jag behöver inte ta mer mediciner Liam, jag vet redan vad som väntar”, svarade Louis lättsamt och vände sig om mot Harry igen och gosade sig nära.

Liam mötte Harrys blick och nickade, ”han vet” sa hans blick och Harry nickade sakta, han lade armen runt Louis överkropp.

”Kommer det inte göra fruktansvärt ont utan medicinerna?” frågade Harry tyst medan han tittade först på Louis som slutit ögonen och sedan på Liam.

”Jo men jag blir så trött av dem och jag vill uppleva mina sista dagar tillsammans med dig Harry utan att ligga nedsövd i sängen, jag bryr mig inte om det gör ont, det betyder ingenting längre”, mumlade Louis medan han strök sina mjuka fingrar över tatueringen på Harrys bröst.

”Jag förstår”, mumlade Harry till svar och kastade en orolig blick mot Liams håll, han rös av Louis beröring.

”Om det är hans önskan måste jag följa den”, mimade Liam till svar åt Harrys frågande ögon innan han gestikulerade att han skulle gå ut ur rummet för att lämna dem ifred vilket han också gjorde. När dörren hade stängts flyttade sig Louis ifrån Harrys bröst och istället lade han sig mitt emot Harry med ansikte mot ansikte och tittade upp på honom med tårögda ögon.

”Jag kommer att sakna dig”, viskade han förtvivlat medan han drog sina fingrar över Harrys kind och ner över hans hals tills de stannade vid Harrys nyckelben, han smekte benet mjukt med sina fingertoppar och Harry rös över hela kroppen.

”Jag kommer att sakna dig med” mumlade Harry, han strök över Louis rygg och tittade in i hans ögon, ”Jag kommer aldrig att glömma tiden vi haft tillsammans. Det har varit den bästa tiden i mitt liv”, log Harry tårögt, Louis tittade på honom med sitt blå öga, en ensam tår föll ner på lakanet och följdes av ett tiotal till.

Harry hulkade till när han såg att Louis grät, han begravde ansiktet i Louis hals medan han höll ett krampaktigt tag om honom.

”Jag önskar att jag kunde följa med dig, jag vill inte bli lämnad ensam”, snyftade Harry medan han kramade Louis hårt, Louis snyftade bara till svar och darrade i hela kroppen av sorg. De grät tills det inte fanns några tårar kvar, bara tomhet. Harry strök undan en lock från peruken som fastnat i Louis öga och såg kärleksfullt på honom med ett svagt leende på läpparna.

”Du är så vacker…” log Harry medan han tittade på Louis med fascinerade ögon. Louis ögon var svullna och rödgråtna, hans kinder glänste likt en stjärnhimmel av tårar, Harry tyckte att han såg ut som en ängel.
Snart får ängeln sina vingar, tänkte Harry och lade sina händer på Louis kinder och kysste honom med hela sin kärlek, en kyss han hoppades skulle lämna avtryck på något sätt.

”Du är mitt liv”, log Harry kärleksfullt mot Louis när han brutit kyssen.

”Och du är mitt.” Louis log så stort så att skrattlinjerna kom fram vid ögonen. Harry kände hur en miljon känslor bubblade i hans inre när han såg det där leendet, det var hans favorit leende och det var så otroligt vackert, det lyste upp hans värld. Han skulle sakna det.

”Om jag kunde skulle jag halvera min livstid och ge halvan till dig”, viskade Harry ömt och såg djupt in i Louis ögon medan han strök hans kinder med tummarna.

Louis ansikte sprack upp i ett ännu större leende och en fnissning flög ur honom.

”Det där minns jag så väl. Jag blev så lycklig när jag läste den kommentaren för första gången, du fick verkligen mitt hjärta att le”, viskade Louis, hans ögon glittrade likt pärlor. Harry log tillbaka och kysste honom ännu en gång.

”Harry, kan du inte sjunga något för mig?” mumlade Louis när de brutit kyssen, Harry hörde att han var trött och att han hade väldigt ont.

”Självklart, vad vill du att jag ska sjunga?”, undrade Harry dock kände han ett visst vemod. Han hade inte sjungit på flera år och han undrade om han verkligen hade kvar sina toner.

”Hade inte du skrivit en låt för ett tag sedan? Jag minns att du berättade någon gång att du skrivit en låt?” sa Louis trevande och tittade på Harry med ett trött öga.

Harry rodnade lätt, han trodde inte att Louis skulle komma ihåg att han skrivit en låt, speciellt inte den låten. Den var inte färdig än, han hade börjat skriva på den när han precis börjat pratat med Louis, han hade tänkt skriva klart den till deras bröllop men när han anade att det inte skulle bli av så struntade han att skriva klart den.

”Jo det stämmer, jag började faktiskt skriva på den när vi precis börjat prata. Jag hade tänkt framföra den på vårt bröllop. Det är en låt till dig”, sa Harry leende när han tänkte tillbaka på hur han hade kämpat med att få fram de rätta orden.

Louis tittade storögt och nyfiket på honom.
”Till mig? Åh…” sa han förvånat, ”Snälla sjung för mig” bad han sedan och Harry nickade, harklade sig och tog ton.

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du få ro
Jag finns vid din sida

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
Låt mig få bära dig när du är svag
För du betyder allt för mig
Var inte rädd, jag går bredvid dig

Harry slutade sjunga och tittade mjukt på Louis som log likt en sol trots all smärta som syntes i hans öga.

”Jag har inga ord Harry, det är den finaste text jag någonsin hört… Den passar oss så bra. Wow… Du är så fantastisk och du sjunger så vackert”, viskade Louis andlöst genom sina tårar av lycka, han kramade om Harry och Harry borrade in sina fingrar i Louis bakhuvud medan han slingrade sin lediga arm om Louis och höll honom tätare intill sig.

”Jag älskar dig så”, mumlade Harry gång på gång och Louis svarade likadant om och om igen tills de till slut somnade till ljudet av varandras andetag.

-

Harry slog upp ögonen, det kändes som att andan gått ur honom. Månens ljus lös in genom fönstret och badade rummet i silvertoner, klockan kunde inte vara mer än fem på morgonen. Han gäspade stort mot Louis svala hals, han smackade lätt med läpparna och skulle precis somna om när han upptäckte att fågeln innanför Louis hals inte svarade honom med dess snabba vingslag, det fanns ingen puls. Harry hörde sin egen puls rusa i öronen och han kände hur obotlig sorg flammade upp i hans inre när han vände på Louis stelna kropp som legat med ryggen mot honom. Han flyttade undan perukens hår som dolde Louis ansikte med fingrarna och tittade på Louis ansikte. Han såg fridfull ut, mer fridfull än vad han någonsin gjort när han sovit, hans läppar var avslappnade och ögonlocken låg över ögonen. Den Louis som Harry höll i nu var bara ett skal, inget mer. Iskall kyla grep tag om Harrys hjärta och krossade det i miljoner bitar samtidigt som sorgen sprang ikapp honom. Ett skrik rusade upp i halsen och han skrek rakt ut.

”LOUIS NEJ! NEJ NEJ NEJ! LOUIS SNÄLLA! VAKNA!” vrålade han hysteriskt och skakade Louis axlar lätt för att få honom att vakna. Han måste vakna, han fick inte ha somnat in redan, han måste öppna sina ögon och le mot Harry med sitt vackra leende, han måste få höra Louis vackra röst igen.
Men Louis vaknade inte, han låg stilla med kroppen stel och tung, det var Louis kropp men Louis väsen fanns inte kvar längre. Harry kollapsade över Louis kropp och grät förfärat mot hans bröst medan han bankade förtvivlat i Louis bröstkorg.

”Du får inte lämna mig, du kan inte lämna mig, vi hör ihop du och jag, förstår du inte det? Vi är tillsammans! Vi ska spendera hela livet tillsammans! Jag ska sjunga låtar för dig tills du somnar, jag ska sjunga tills min röst spricker och du ska le mot mig och säga hur vackert det låter och hur fin jag är och jag ska kyssa dina läppar och viska hur mycket jag älskar dig när du sover och du ska röra lite på dig i sömnen och gnälla tyst som du alltid gör när jag pratar med dig när du sover och när du vaknar ska jag välkomna dig med en puss och du ska skratta ditt underbara skratt och le mot mig, le som en sol som du alltid gör när du ser mig. När jag kommer hem från jobbet så ska du sitta i köket med en tekopp i din lilla hand och du ska le ditt solleende mot mig och skratta och fråga ”har du haft det bra på jobbet idag Hazza?” och jag ska nicka och säga ”ja det var helt okej” och sen ska jag berätta hur Alice har klantat sig som vanligt och hur Niall har undvikit mig och du ska titta sorgset på mig och säga ”förlåt” för att du tror att det är ditt fel att Niall undviker mig fast det inte alls är det och jag ska gå fram till dig och sätta mig på huk framför dig och lägga mina armar om dig, dra dig intill mitt bröst och viska ”det är inte ditt fel” sen ska jag kyssa dig och du kysser tillbaka och så frågar jag vad du vill göra och du ska svara och så ska vi spendera resten av dagen med det du vill göra och på kvällen så kommer Liam hem till oss som vanligt och ger dig din kvällsmedicin och du ska bli sådär gulligt trött du alltid blir, sådär trött så att dina ögonlock faller ihop och jag ska ta dig till sängen, klä av dig och lägga mig bredvid dig och hålla om dig och prata med dig tills du somnar! Du KAN INTE LÄMNA MIG LOUIS! DET GÅR INTE! Jag går sönder utan dig!” grät Harry förkrossat utan stopp medan all tid med Louis blixtrade framför hans näthinna.

Dörren slets upp, Liam kom inspringande och drog hårt efter andan när han kände av stämningen, han stegade fram till Harry och tog honom i sina armar men Harry slet sig loss och höll Louis hårt i sina armar, han vägrade att släppa taget och han bara grät och grät, Paul kom in i rummet och lirkade Louis ur Harrys armar samtidigt som Liam tog ett stadigt tag om Harry och slet de två pusselbitarna isär, en var borta och en skulle aldrig hitta sin tillhörande del igen.

-

Louis begravning var välbesökt vilket inte förvånade Harry, många hade älskat Louis både som person, bloggare och musiker. Begravningen ägde rum vid sjön där de hade tänkt ha sitt bröllop och Harry tillsammans med Louis familj och Paul hade smyckat begravningsplatsen precis som Louis velat ha bröllopet, med ett valv gjort av hopflätade vita blommor över kistan, med en gång upp till kistan som var smyckad med vita blommor och med vita bänkar vända mot valvet och kistan. Många höll tal för Louis och berättade hur fin han varit på alla sätt, men ingen visste om den Louis som Harry lärt känna och blivit kär i, ingen visste om alla hans solstråleskimrande sidor som bara Harry upplevt.

Harry berättade för de sörjande att tiden med Louis hade varit den bästa i hans liv, och att han var hedrad att ha fått lära känna honom och vara med honom under de tre månaderna de spenderat tillsammans. Han berättade att de tre månaderna han hade haft med Louis hade varit som en låt, i början när han och Louis precis hade börjat prata hade det varit första versen, sedan när de träffats första gången och kysst varandra hade låten övergått till andra versen och när de förlovat sig kom de till refrängen och nu i efterhand hade de kommit till slutet av låten, de tre månaderna hade varit månader av musik. När han avslutat sitt tal gick han fram till kistan och strök dess yta lätt med handen en sista gång innan han blev omhändertagen av Johanna som stod vid sidan av, gråtandes. När alla gäster åkt och kistan låg i graven åkte de hem till Doncaster och Louis barndomshem i tystnad, Liam hade sagt innan de åkte att Harry skulle höra av sig så fort han kände att han orkade men Harry visste inte om han någonsin skulle orka något igen. Hans livs pusselbit var borta och han var nu ensam på livets stormande hav.

Harry slog upp ögonen, hela hans armar var täckta av gåshud och han huttrade lätt. Han såg sig om i rummet och förväntade sig att se Louis men musikern låg inte bredvid honom. Harry drabbades av panik och drog hårt efter andan när han insåg att Louis var borta.

"Louis?" skrek Harry så högt så att det kändes som att hans lungor skulle sprängas, när han inte fick något svar insåg han plötsligt att han inte var i Louis lägenhet, han var hemma hos sig och Louis var hos sig, plötsligt mindes han allt som hänt dagen innan.

Harry sjönk skakigt ned på sängen, han drog händerna över ansiktet och suckade tungt. Han hade blivit så rädd, så otroligt rädd att Louis var borta och att han inte hunnit sagt hejdå.

Plötsligt åkte dörren upp och en yrvaken Josh med rufsigt hår stod i dörröppningen.

"Harry? Hur är det?" frågade han andlöst, han slank in i rummet och satte sig på sängen med armen om Harry.

Sorg vällde upp inom honom och kvävde honom, utan att tänka låste han sina långa armar om Joshs kropp och grät förfärat mot Joshs hals.

"J-jag... Louis... Borta..." hulkade han förskräckligt, Josh strök Harrys rygg försiktigt medan han tittade oroligt på honom.

"Louis vad?" frågade Josh trevande medan han försökte lugna Harry så gott som det gick.

"Jag vaknade och", Harry drog ett skälvande andetag, "trodde att Louis var borta och att jag inte hunnit säga hejdå till honom..."

Josh höll om Harry hårdare och viskade lugnande ord.

"Det är okej Harry, Louis är inte borta än, eller hur? Det är ju bara att du ringer honom nu och frågar om allt är okej”, föreslog Josh mjukt medan han strök över Harrys axel.

"Jag vet inte om jag vågar ringa honom redan, tänk om det är Paul som svarar?", sa Harry skrämt, "Jag är säker på att han förbjudit mig att bo där mer." Harry tittade sorgligt på Josh.

Josh bet ihop käken och funderade en stund.

"Men Louis har väl en egen vilja? Han måste ju ha pratat med Paul så fort han fått reda på vad som hänt, eller?", undrade Josh med rynkad panna.

"Jo kanske det men jag vet inte om han vet om det än, jag vet inte ens hur han mår", mumlade Harry, allt kändes hopplöst

"Prova att ringa, det skulle jag ha gjort. Han är ju din pojkvän för fan, inte kan väl någon livvakt eller vad den där snubben nu är komma mellan er?", sa Josh bestämt, han gav Harry en uppfordrande klapp på axeln innan han försvann in i musikrummet.

-

Harry sjönk ned på sängen med sin iPhone hållandes i båda händerna. Han tittade på den svarta skärmen och tuggade osäkert på läpparna, han drog en skälvande suck och klickade på hemknappen, skärmen lyste upp och han petade på den gröna telefonikonen. Han bläddrade ned till Louis namn och tryckte på ”ring”. Signalerna gick fram och efter tio signaler svarade en tyst röst.

”Louis?”

Harrys hjärta slog trippelslag och han blev torr i munnen, Louis lät så otroligt svag.

”Hej Louis, det är Harry”, mumlade Harry tyst till svar, svett bröt fram ur porerna på hans händer.

”Hazza? Åh Hazza, snälla kom hit.” Louis vädjande röst var så otroligt svag, Harry fick tårar i ögonen av att höra honom så svag.

”Men P-Paul, han slängde ut mig. Vad ska jag göra? Kommer han inte att bli arg? Hur är det med dig?” viskade Harry oroligt.

”Jag har pratat med honom, snälla kom hit”, vädjade Louis nästan desperat.

Harry svalde hårt och undrade vad som hade hänt, om Louis blivit så dålig så att han kanske inte ens skulle överleva fram till jul…
Nej, jag får inte tänka så, tänkte Harry bestämt.

”Jag kommer så fort jag kan, vi ses snart”, viskade Harry, ”Puss.”

”Puss.” Louis lade på.

Harry torkade av den nu svettiga telefonen på sina byxor och lade ned den i bakfickan, han skyndade sig in i duschen, duschade och bytte kläder innan han gick till hallen och tog på sig ytterkläder. Han skrev en slarvig lapp till Josh om vad som hänt, sedan gick han ut mot stan för att hämta ringarna och sedan mot tunnelbanan.

-

Harry knackade nervöst på dörren till Louis’ lägenhet, tunga steg hördes innanför och Paul kom och öppnade dörren. Harry tittade skrämt på honom med Pauls ögon var mjuka och han log mjukt mot Harry innan han flyttade sig ur vägen.

”Sir Tomlinson ligger i sitt sovrum”, sa Paul innan han satte sig på sin vanliga plats i köket.

Harry slank in i Louis rum och synen som han såg därinne fick honom nästan att börja gråta. Louis såg ut som ett litet barn i sängen, på bara en dag hade han blivit flera kilo smalare, hans hud var nästan genomskinlig och hans ögon hade förlorat sin glöd. Han hade en ännu tjockare syrgastub instoppad i näsan och en till apparat hade kopplats till honom.

”Var inte rädd”, mumlade Louis svaga röst när han såg Harrys bleka, oroliga ansikte, ”Lägg dig här bredvid mig, snälla”, vädjade Louis och Harrys hjärta smärtade i bröstet. Klart han skulle lägga sig bredvid Louis, åsynen skrämde honom inte men han blev utom sig av oro över att se Louis så liten och tunn. Det var som att sjukdomen tagit ett ordentligt tag om honom.

Harry gick med lätta steg till sängen och kravlade upp bredvid Louis och slingrade sina armar om hans smala kropp, han grävde in ansiktet i Louis nacke och njöt av värmen.

”Hur är det med dig Louis?” frågade han mjukt men ändå oroligt, han suckade nöjt åt känslan att ha Louis så nära intill sig igen, han hade längtat så otroligt mycket efter honom.

”Det är inte så bra, jag vet inte vad som hände men jag minns knappt någonting från kvällen innan du blev utkastad och det senaste jag egentligen minns är när Liam väckte mig och berättade hur läget var. Jag har fått en till tumör, i hjärnstammen, det var därför jag fick sådan hög feber.” Louis kropp stelnade till när han sa det sista.

Harrys hjärta stannade nästan, tumör i hjärnstammen, tumör i hjärnstammen.

”M-men… Hur? När måste du iväg till sjukhuset?” hasplade Harry ur sig och höll honom hårdare mot sig, han försökte kväva den växande paniken inom sig.

”Jag ska dit tjugotredje december för strålning, checkning och för att få nya mediciner”, mumlade Louis till svar, han lade sin hand över Harrys hand och höll den hårt.

”Vill du att jag följer med? Jag följer gärna med”, frågade Harry.

”Det skulle vara bra, men jag kommer inte orka förbereda något innan jul. Vi ska ju stå för julfirningen i år, vi ska ju laga mat och allt det där men jag … Jag orkar inte”, mumlade Louis med gråten i halsen.

Harry höll Louis hårdare intill sig, han placerade några mjuka pussar över Louis’ hals.

”Jag fixar det, om du vill. Paul kan följa med dig så är jag kvar här och städar och fixar allt”, föreslog Harry, Louis huvud nickade.

”Det låter bra, tack så mycket Hazza, det betyder så mycket”, mumlade Louis trött, det lät som att han inte hade sovit på flera dagar.

”Har du berättat för dina föräldrar om det här nya?” frågade Harry efter en stunds lyssnade på Louis andetag.

”Ja, jag ringde till dem igår och berättade, mamma började gråta”, svarade Louis frånvarande, han sov nästan.

”Åh, okej, men bra att du berättade i alla fall. Det ska bli kul att träffa dem på julafton och din födelsedag”, mumlade Harry, han strök sina fingrar ömt över Louis kind.

Louis svarade bara med en suck, han somnade strax därefter.

-

Dagarna gick och det blev dagen innan julafton. Louis hade varit sängliggande under hela tiden och han hade spenderat tiden genom att sova mest, medan Louis legat i sängen och sovit så hade Harry varit halva dagen på jobbet och halva dagen i lägenheten, han hade städat alla rum, alla fönster och alla lådor. Lägenheten var skinande ren och Harry var nöjd med hans arbete, han hade till och med varit och köpt en julgran och några extra julklappar till både Liam och Paul, dock visste han inte om Liam skulle komma över någonting under jul men han hade köpt en julklapp ändå utifall om han skulle dyka upp.

”Vill du vara med och pynta granen eller ska jag göra det själv?” viskade Harry mjukt där han satt intill Louis sida på deras dubbelsäng.

Louis rynkade pannan och smackade med läpparna innan han öppnade ögonen och tittade trött på Harry med dimmiga ögon. Liam hade varit förbi två dagar sedan och ökat dosen på Louis cellgifter och smärtstillande så numera var han alltid minimalt drogad.

”Vad sa du?” mumlade Louis trött som svar, ögonen föll ihop igen och han sjönk djupare ner i sängen när han somnade.

Harry ruskade om honom mjukt medan han desperat försökte kväva sorgen som vällde upp inom honom. Den livliga, skämtsamma och påhittiga Louis var inte kvar längre, han hade ersatts av en trött och tystlåten Louis utan stjärnögon.

Louis ryckte till och tittade förvirrat omkring sig, hans grumliga, blå ögon mötte Harrys klara, gröna och Harry såg ren och skär djurisk skräck i Louis’ ögon.

”Jag undrar om du vill hjälpa mig att pynta granen eller om du vill ligga kvar här?” frågade Harry ömt, hans insida hade spruckit och hans hjärta blödde förtvivlat.

En orolig rynka formades mellan Louis’ ögonbryn och han spände käkarna.

”Vem är du?” frågade han skrämt och förvirrat.

Harry svalde hårt och tog Louis händer försiktigt i sina, Liam hade varnat honom om att Louis skulle kunna få små minnesförluster då och då på grund av tumören i hjärnan i kombination med medicinerna.

”Det är jag, Harry, din pojkvän”, log Harry försiktigt medan tårar samlades i hans ögon. Han visste inte om han kunde fortsätta att se Louis bli sjukare och sjukare.

Louis panna rynkades ännu mer och han bara tittade förundrat på Harry innan han sjönk djupare ner i sängen med en gäspning, så fort hans huvud hade landat på kudden sov han.

Harry svalde hårt och drog handen frustererat genom håret medan några tårar läckte ut ur hans ögon.
Hur ska jag klara det här? Tänkte han innan han gick ut ur rummet och upp på vinden för att hämta julgranspyntet.

-

Harry gick ned från stegen och tittade på den ståtliga granen som nu stod och lyste vackert i hörnet av det stora köket. Han borstade nöjt av händerna och fotograferade granen snabbt med sin telefon innan han bestämde sig för att börja förbereda maten som han och Louis skulle stå för, han kände sig väldigt trött eftersom han städat hela dagen och pyntat granen men å andra sidan hade han inte förberett såhär inför julen på flera år så det gjorde ingenting att han var trött. Louis mamma Johanna hade ringt på morgonen och berättat att de skulle ta med sig mat och att Harry och Louis inte behövde laga något men Harry hade protesterat och till slut hade de kommit fram till att de skulle laga hälften var.

Harry log när han tänkte tillbaka på deras samtal och han tänkte på hur nervös han hade varit när han såg det okända numret på skärmen, det var första gången de hade pratat med varandra någonsin men så fort Harry hade hört Johannas röst så kändes det som att de känt varandra i flera år. Han gillade henne redan, fast han undrade när Louis hade berättat om deras förhållande, nåja det var inget att oroa sig över nu. Johanna hade verkat så glad trots omständigheterna så Harry tänkte inte låta något förstöra hans humör heller även fast han varit nära på att brista förut.

Harry lagade klart maten och ställde in den i kylen, han gick till badrummet och duschade av sig matoset, därefter tassade han in i sovrummet. Han lindade upp handduken som var virad runt hans höft och drog på sig ett par kalsonger innan han sjönk ner bredvid Louis. Louis vaknade inte ens till som han alltid brukade göra när Harry lade sig bredvid honom.
Han är förmodligen så medicinerad så att han inte känner av att jag är här, tänkte Harry dystert medan han försiktigt lindade sina armar om Louis överkropp och gosade in ansiktet i Louis hals, fågeln därinne hälsade honom välkommen med sina snabba vingslag.
Sluta aldrig flyga, snälla,viskade Harry tyst innan grät sig själv till sömns.

-

”Grattis på födelsedagen älskling!” sa Harry lyckligt och kysste Louis kind så fort han slog upp ögonen nästa morgon.

Louis blinkade några gånger innan han öppnade ögonen och tittade på Harry, för första gången på några dagar var hans ögon inte grumliga utan nu lyste dem faktiskt och Harry kände hur obeskrivlig lycka bubblade upp inuti.

”Tack Hazza”, sa han leende och såg uppspelt ut. ”Jag fyller år! Kan knappt tro det!”, tillade han lyckligt och klappade händerna. Han var som ett uppspelt barn.

Harry greppade tag om hans händer och kysste dem innan han fångade Louis läppar i sina och kysste honom passionerat.

”Jag har saknat dig”, mumlade Harry mjukt mot Louis läppar när han brutit kyssen.

”Jag har ju varit här hela tiden”, log Louis och pussade Harrys mun lätt.

”Jag vet, men det har inte varit riktigt du, jag har saknat den uppspelta, glada och leende Louis”, viskade Harry ömt, ”Den Louis som du är nu”, tillade han leende och drog Louis intill sig i en kärleksfull kram.

”Medicinerna”, sa Louis lätt med en axelryckning och log busigt mot Harry.
”Har du någon present till mig?” frågade han sedan med stjärnor i ögonen och Harry kände för att skratta lyckligt när han såg hur Louis ögon gnistrade.

”Självklart har jag det älskling men du får nog vänta lite med att få den tills senare ikväll, om det är okej för dig?” frågade Harry mjukt medan han tittade djupt in i Louis ögon.

Louis sken upp i ett större leende och nickade.

”Ja, jag väntar gärna! Det får mig bara att bli mer förväntansfull! Jag älskar överraskningar!” Louis strålade likt en sol och Harry hade nog aldrig känt sig lyckligare än nu.

”Bra älskling, nu tycker jag att vi går upp och fixar frukost och att vi sedan gör oss iordning för besöket ikväll, god jul förresten”, flinade Harry glatt, Louis nickade och Harry kysste honom innan han hjälpte Louis upp ur sängen och mot köket.

De åt en strålande frukost Paul hade föreberett åt dem, Louis åt med stor aptit och Harry likaså, den här dagen hade verkligen startat perfekt och den kunde bara bli bättre. Harry hoppades på att det skulle hålla i sig hela dagen. När de hade ätit klart så gick de in i badrummet och gjorde sig iordning för kvällen. Harry klädde på sig en svart kavaj med en vit skjorta under, svarta byxor och en vit prickig fluga, Louis klädde sig i ett par röda byxor, vit tröja med ljusblå ränder och röda hängslen. De tittade lyckligt på varandra när de var färdigklädda.

”Vad vacker du är”, log Harry kärleksfullt mot Louis, han höll sin hand på Louis axel och Louis grabbade mjukt tag om den.

”Du är minst lika vacker du”, viskade Louis lyckligt till svar.

Harry lutade sig ned mot Louis och kysste honom kärleksfullt.

-

”Hejdå, det var jätte trevligt att träffas! Vi får ses snart igen! God jul och grattis igen älskade Louis!” strålade Johanna lyckligt åt Harry och Louis och kramade om dem båda innan Harry stängde dörren efter henne och Louis systrar.

Klockan var halv elva på kvällen, gästerna hade kommit vid fem och de hade haft en underbar kväll. Harry hade lärt känna Louis familj mer än väl och han älskade varenda en av dem, de alla hade verkligen klickat och Harry kunde knappt vänta tills de skulle träffas igen.

”Vilken trevlig familj du har Louis”, sa Harry lyckligt när de vinkat hejdå till Louis’ familj genom fönstret som vette ut mot gatan.

”Jag är glad att du gillar dem”, mumlade Louis sömnigt, han höll Harrys hand i ett löst grepp där de satt, fortfarande finklädda, på sängen.

Harry hade hämtat in några ljus och tänt dem, de spred ett mysigt ljus runt i rummet, julmusik spelade från en liten högtalare Paul installerat in i rummet.

”De är helt underbara, vi kan väl träffa dem snart igen?” frågade Harry mjukt och kysste Louis båda kinder innan han försiktigt lade huvudet på Louis axel.

”Det kan vi göra”, gäspade Louis och lutade sitt huvud mot Harrys huvud, Harry hörde hur han nästan sov så fort han lutat huvudet mot Harry. Paul hade varit inne för någon minut sedan och gett Louis sin kvällsmedicin.
Om du ska fria ikväll så gör det illa kvickt innan han somnar för natten, morrade Harrys undermedvetna åt honom.
Jaja, jag ska.

”Louis skulle du vilja ha din present nu?” frågade Harry mjukt och tittade frågande på Louis som hade slutit ögonen, hans ögon rörde sig sakta under ögonlocken innan han till slut motvilligt öppnade dem.

”Ja gärna, jag har väntat hela kvällen”, mumlade han dödstrött och kvävde en gäspning.

Harrys hjärta slog ett extra slag i bröstet, ”Ja, vänta lite så ska jag hämta den, somna inte snälla”, log Harry busigt åt honom och hjälpte honom att få av sig kläderna och lägga sig ned i sängen innan han gick iväg till sin jacka för att hämta ringarna som var väl förvarade i mörkblå små askar.

Han kom tillbaka efter några minuter och såg hur Louis kämpade mot tröttheten och medicinerna. Han satte sig på knä framför Louis i sängen och kramade en av askarna i handen i fickan innan han försiktigt tog fram den och tittade mjukt på Louis.

Louis tittade storögt på honom och hans mun formades till ett litet o.

”Louis William Tomlinson, vill du förlova dig med mig?” frågade Harry och ryste över hela kroppen av ordens innebörd. Han kunde knappt förstå att han friade till någon han träffat för första gången för tre veckor sedan.

Louis stirrade bara på den vackra glimrande guldringen med ett diamanthjärta i mitten, han kunde inte få fram ett ord. Harry betraktade honom med glödande ögon och väntade nervöst på ett svar.

”J-ja. Ja. Ja, det vill jag. Ja!” tjöt Louis plötsligt och kastade sig mot Harry och Harry fångade honom och höll honom hårt mot sitt bröst.

”Jag är så lycklig Harry, tack åh tack åh tack, det här är världens bästa present någonsin. Tack, åh.” Louis utstötte en hög snyftning, några sekunder efteråt började han gråta lyckligt och Harry grät med honom, gråten övergick till bubblande skratt och Harry trädde ringen över Louis ringfinger innan han trädde den över sitt egna.

Harry kurade hop sig bredvid Louis under täcket och lade armen om honom, de slöt ihop sina händer och tittade på ringarna de delade.

”Det här är det vackraste jag någonsin fått och jag älskar texten inuti, tack så jätte mycket Harry. Jag är så lycklig”, log Louis strålande likt en sol och kysste Harrys kind.

”Jag är så lycklig att du är lycklig, jag är så glad att du vill förlova dig med mig. Jag trodde inte det eftersom vi nästan precis har träffats men jag har känt sedan vi kysstes första gången att jag vill dela hela mitt liv med dig och jag tänkte att du förmodligen kände likadant så jag tog ett ’leap of faith’ eller hur man ska uttrycka sig”, mumlade Harry nästan generat medan han tittade lyckligt på Louis.

”Du har så rätt Harry, jag känner precis samma som dig, att jag vill dela hela mitt liv med dig. Du är det bästa som har hänt mig”, viskade Louis ömt och såg på Harry med kärlek i sina ögon.

Harry log lyckligt, det kändes som att han skulle sprängas av alla känslor och lyckan som han kände.

”Jag älskar dig Louis, jag älskar dig så mycket”, mumlade han intill Louis öra innan han kysste honom med hela sin kärlek som han kände inför den här mannen. Kyssen var så intensiv så att Louis började gråta och Harry grät med honom medan de kysstes långsamt och kärleksfullt. Harry lindade in sina fingrar i Louis peruk och fortsatte kyssa honom medan tårar av lycka strömmade ner längs deras kinder.

”Jag älskar dig också Harry”, viskade Louis andfått när de brutit kyssen på grund av att de behövde luft.

Harrys insida exploderade i ljus och stjärnor när han hörde Louis uttrycka de tre magiska orden och hans ansikte bröt upp i det lyckligaste leende hans ansikte någonsin burit. Han slöt sina händer om Louis och kysste honom ännu en gång och de fortsatte att kyssas och viska kärleksord till varandra tills solens strålar strilade in genom persiennerna.

“Hazza?” mumlade Louis plötsligt där han satt i sin rullstol i mitten av köket och tittade på medan Harry lagade lunch. Det var den nittonde december och Harry hade fått ett sms om att ringarna hade kommit till smyckesaffären och att han kunde hämta ut dem senast den trettionde december. Han hade planerat att hämta ut dem senare på dagen när Louis tog sin eftermiddagstupplur. Harry rörde runt i pannan, han lagade kycklingwok med nudlar.

“Ja Louis?” frågade han mjukt medan han tog tid på nudlarna, de skulle snart ut ur vattnet, han böjde sig ned mot hörnskåpet och tog ut det vita durkslaget och ställde det i diskhon. Han tog tag om handtaget till kastrullen och hällde ut innehållet i durkslaget därefter tog han tag om handtaget till durkslaget och skakade det så att vattnet om nudlarna försvann, sedan hällde han tillbaka nudlarna i kastrullen.

“Jag skulle vilja gå ut idag”, sa Louis tyst och tittade fascinerat på Harry medan han höll på och blanda kycklingwoken med nudlarna. Harry vände sig mot honom med förvånad blick.

“Gå ut i naturen eller gå ut på en pub?” frågade Harry leende, han drog ur en av lådorna med foten och tog upp en grytlapp med tårna. Han flippade upp den med foten och den hamnade galant på bordet. Louis klappade händerna förtjust och rullade till kanten av bordet.

“Både och men i det här sammanhanget menar jag att jag vill gå ut på en pub, det skulle vara mysigt”, sa Louis mjukt medan han tittade på när Harry lade upp lite mat åt honom. Louis åt fortfarande väldigt lite, Harry hade noterat att det blev mindre och mindre för varje dag som gick men han blundade för det, om något drastiskt hände så visste han att Payne och Paul skulle vara där vid Louis sida och hjälpa honom.

“Men du får väl inte dricka för Payne? Eller?” sa Harry förvirrat, han satte sig ned på sin stol och började äta av woken. Den smakade kryddigt men var väldigt god, han kände sig nöjd med sina matlagningsinsatser idag.

“Nej klart jag inte får dricka, jag dricker bara alkoholfritt nu för tiden men det jag menar är att det skulle vara mysigt att gå ut på pub med dig, jag har inte varit ute i stan på kvällen på väldigt länge nu.” Louis log lite blygt mot Harry.

“Det skulle vara jätte roligt att gå ut med dig Louis så länge du orkar det”, svarade Harry ömt och såg mjukt på sin älskade, han tog Louis hand i sin och drog fingertopparna över Louis knogar.

“Jag säger till om jag inte orkar, det vet du. Börja inte bli som Paul.” Louis röst var ilsken men hans ögon glittrade roat. Han drog plötsligt naglarna ned längs Harrys handled och Harry drog förvånat efter andan och tittade lystet på Louis.

Louis flinade och lutade sig över bordet och kysste Harrys läppar mjukt. Harry grep tag om Louis huvud och grävde in fingrarna i peruken, han råkade riva ned sitt glas med mjölk men han brydde sig inte. När han kysste Louis var det som om allt i hans värld rasade sönder och blev till ett i Louis, Louis var det som gjorde honom hel, Louis var hans saknade pusselbit, Louis var Harry precis som Harry var Louis. De kompletterade varandra.

Louis stönade lågt i kyssen när Harry fört in sin tunga i Louis mun, deras tungor slogs om dominans och Harry var den som vann efter en minuts stridande, han sög tag i Louis tunga och bet försiktigt på den medan han smekte Louis kinder med tummarna. De kysstes tills luften i deras lungor tog slut. Harry drog sig bakåt och ställde upp glaset innan han gick och hämtade disktrasan och torkade upp den spillda mjölken. Under tiden satt Louis och tittade på honom med blossande kinder, det var tydligt vad han ville men Harry tänkte inte låta sig lockas, han ville inte trötta ut Louis mer än vanligt och dessutom var det snart dags för hans sovstund.

Louis tittade längtande på Harry, hans svullna underläpp såg väldigt inbjudande ut. Harry slickade sig om läpparna, han kände hur begäret flammade upp inom honom men han tänkte inte bejaka det. Han reste sig upp från stolen och plockade av bordet, ställde disken in i diskmaskinen och diskade kastrullen och stekpannan innan han tog in Louis i sovrummet. Han släckte stjärnan och ljusslingan i fönstret och bäddade upp sängen och puffade till kuddarna. Louis tittade nu trött på honom men Harry kunde fortfarande ana en gnutta lust i hans ögon, han slickade sig om läpparna igen men ignorerade hettan inom sig och hjälpte Louis från rullstolen till sängen. Han tog av Louis tröja och bäddade sedan ned honom i sängen under det mjuka täcket.

“Vill du ta av dig peruken?” frågade Harry mjukt och tittade ned på Louis. Han hade fortfarande inte sett Louis utan peruk, han längtade tills han fick se Louis bara huvud och röra vid det. Louis skakade på huvudet och mimade ett “nej”. 

Harry suckade lite besviket,

“Varför inte? Kliar den inte? Du har alltid på den”, undrade Harry, han tog upp sin telefon ur fickan och slog snabbnumret till Paul.

På senaste tiden hade Paul äntligen låtit Harry få börja hjälpa Louis men han vägrade fortfarande låta Harry ge Louis sin medicin.

Paul kom in i rummet och log mot de båda männen, han gick till Louis sida och gav honom medicinen genom droppet i armen. Louis ögonlock blev genast tunga så fort medicinen kom in i blodet, han gäspade stort. Harry tyckte att han påminde om en trött liten kattunge.

“Den kliar inte Hazza”, mumlade Louis trött, han var nära till drömmarnas land nu.

Paul log kärleksfullt mot Louis innan han nickade åt Harry och gick ut ur rummet.

“Lägg dig här bredvid mig”, mumlade Louis med trött röst.

“Mer än gärna”, svarade Harry ömt och kravlade upp sig bredvid Louis och slingrade sina armar om honom likt en orm slingrar sig om sitt byte.

“Kan vi inte gå på någon pub ikväll? Du hade väl en favoritpub eller? ‘The Burned Rooster’ eller något va?” muttrade Louis, hans röst var bara en tyst viskning.

Harry skrattade mjukt. “’The Burned Goose’ och ja, gärna. Sov nu älskling, jag kommer vara här så fort du vaknar”, mumlade Harry mjukt nära Louis’ öra och placerade en fjäderlätt kyss på hans kind.

Louis gäspade igen och nickade, nöjd med Harrys svar. Bara någon sekund efter han gäspat så sov han redan djupt.

Harry kurade ihop sig närmre Louis sovande kropp, han lade hakan på Louis axel och njöt av att vara så nära Louis. Värme strålade från Louis kind och Harry njöt av att känna den. Louis var alltid några grader varmare än Harry och Harry tyckte att det var jätte mysigt.

Louis bröstkorg hävde sig sakta upp och ner, Harry lade handen på Louis vänstra sida över revbenen och brände in den här stunden han hade med sovande Louis i sin hjärna, han brände in hur Louis bröstkorg rörde sig när han drog efter andan och han brände in hur Louis lät när han andades, han ville komma ihåg precis allt när Louis inte fanns mer.

Harry flätade in sina fingrar i Louis hand som han lagt på mitten av sitt bröst och gosade in sig i Louis hals, han kunde känna Louis puls slå likt ett fågelhjärta mot sin kind. Harry tittade mjukt på Louis ansikte.

Jag ska fråga dig om din favoritfågel när du vaknar och sedan ska jag tatuera in den över mitt hjärta, för du är min lilla fågel, tänkte Harry längtande medan han strök sitt pekfinger över Louis kindben.

“Jag älskar dig”, viskade han om och om igen intill Louis öra, han hoppades på att hans ord skulle nå igenom Louis’ medicinavtrubbade sinne.

-

Louis slog upp ögonen och han möttes av en leende Harry som tittade tillbaka på honom.

”Hej där”, mumlade Harry mjukt, hans tumme strök ömt över Louis kind.

Louis blinkade några gånger innan han såg Harry klart framför sig.

”Har du sovit gott?” frågade Harry leende och placerade en puss på Louis panna.

”Mm det har jag, hur länge har jag sovit?” frågade Louis, han kliade sig på huvudet och det såg ut som att han ville ta av sig peruken.

”En timme ungefär, vill du ta av dig peruken?” frågade Harry när han såg att Louis hade börjat bli lite rödflammig på pannan.

”Nej det vill jag inte”, svarade Louis och satte sig lite skakigt upp medan han kliade sig.

”Varför inte? Du är röd älskling, jag kan ta av den om du vill”, försökte Harry mjukt, han tittade på Louis medan han strök hans kind försiktigt med ovansidan av hans fingrar.

Louis ögon mörknade av ilska. ”Nej Harry”, fräste han ilsket och slog bort Harrys hand.

Harry tittade förvånat på honom och lade huvudet på sned. ”Vad är det? Sa jag något tokigt?” frågade Harry oroligt när han såg hur Louis händer hade börjat skaka. Harry slöt sina händer runt Louis’ för att få dem att sluta skaka. Tårar droppade ned på täcket, Harrys hjärta knep ihop av smärta över att se Louis gråta.

”Louis? Älskling? Vad är det? Prata med mig”, viskade Harry oroligt och drog Louis’ lilla kropp intill sitt bröst.

Louis svarade inte, han fortsatte bara gråta tills tårarna tog slut, hans kropp blev tung i Harrys famn. Harry drog undan håret som skymde Louis ansikte; Louis slutna ögon var lite svullna och rödkantade, våta ränder prydde hans kinder. Han såg ut som en sörjande ängel.

Harry vände på honom och lade ned honom på kuddarna igen så att han skulle ligga bekvämt, när han lagt honom tillrätta lade sig Harry bredvid honom med armarna lindade om hans överkropp. Tankar virvlade oroligt runt i Harrys huvud, han var orolig över att han hade sagt något som fått Louis att gråta.

Fan i helvetet, tänkte Harry oroligt och skakade på huvudet medan han smekte Louis peruk.

Louis huvud var väldigt varmt, han kändes faktiskt varmare än vanligt och Harry funderade på om han hade feber. Panik spred sig likt en löpeld i Harrys inre, han reste sig hastigt upp men ändå försiktigt för att inte väcka Louis. Han steg ur sängen och gick ut ur sovrummet mot köket för att hitta Paul.

Paul satt vid köksbordet med en kopp te i handen, han läste tidningen och åt lite kex. Han höjde blicken och tittade forskande på Harry medan han tuggade på ett kex.

”Louis han...”, Harry svalde, han var rädd inför hur Paul skulle reagera, ”- han började gråta efter att han vaknade och nu somnade han igen och jag tror att han har feber”, sa Harry med andan i halsen och tittade skräckslaget på Paul.

Paul reste sig så snabbt så att man kunde tro att han hade satt sig på ett bi, han stormade från sin plats och in i sovrummet i loppet av två sekunder, Harry hörde hur han låste sovrumsdörren med ett klick.

Harry sjönk ner på golvet med ben gjorda av sladdrig spaghetti, han begravde ansiktet i händerna och kände hur oro översköljde honom likt en tsunami. Tårar trängde ut ur hans ögon, han började gråta tyst och osammanhängande, det kändes som att hans lungor skulle sprängas av all panik och oro som stormade inuti honom.

Ytterdörren öppnades plötsligt, Harry höjde på huvudet och tittade rödgråtet mot dörren. Dr. Payne sparkade av sig skorna, hans ansikte var sammanbitet. Han gav Harry en tom blick innan han gick in i sovrummet, Harry förstod det som att Paul hade låst upp dörren åt Payne. När Payne gått innanför dörren kom Paul ut, hans ögon var mörka.

”Mr. Styles, jag vill att ni går nu”, sa han sammanbitet men strängt medan hans ögon stirrade dödligt in i Harrys ögon.

Harry ryckte till av den plötsliga avskyn som lyste i Pauls ögon. Han reste sig genast upp från golvet och gick till tamburen och klädde på sig sina ytterkläder.

”Jag vill att ni tar med er den här”, sa Paul kallt, han räckte fram en flyttlåda med alla Harrys saker.

”Va? V-varför?” stammade Harry fram och stirrade panikslaget på lådan och Paul.

Pauls ögon blev ännu mörkare.

”För att jag säger det. Det enda du har gjort sedan du kom in i Sir Tomlinsons liv är att få honom att må sämre, du har smutsat ner honom”, väste Paul giftigt med stark betoning på det sistnämnda.

Harry kände hur hela hans insida skrumpnade ihop, hur hans själ ruttnade av Pauls ord, av det som höll på att hända. Hela Harrys värld gick i tusen bitar, tårar strömmade längs hans kinder när han tog lådan i sina skakande händer och gick med stapplande steg ut ur lägenheten. Paul stängde dörren efter honom med en smäll och Harry kunde inte förmå sig att gå ordentligt. Han sjönk ned på golvet med lådan i sina händer och grät förkrossat tills tårarna tog slut.

Harry reste sig upp efter vad som kände en evighet och gick darrigt ned för trapporna och ut ur lägenheten. Oron för Louis gnagde sår i honom och han kände sig så otroligt förvirrad över allt som hänt, samtidigt kände han sig dödstrött. Han satte sig på tunnelbanan hemåt, under vägen hem funderade han på vad som skulle kunna ha hänt med Louis och varför Paul hade varit så elak, varför Paul hade kastat ut honom på det här sättet. Han hade även bestämt sig för att vänta med att hämta ringarna tills han fått en förklaring över situationen.

Harry steg av tåget med lådan i händerna och började gå den korta vägen hem, när han drog upp nyckeln ur fickan mindes han att han hade hyrt ut lägenheten till en trummis som hette Josh Devine, han hörde hur Josh spelade där inne.

Fan, tänkte Harry frustrerat och drog stressat handen genom sitt hår. Han suckade tungt och knackade försiktigt på dörren, det tog ett tag innan trummandet slutade. Josh öppnade dörren och tittade förvånat på Harry.

”Tja”, sa han med ett osäkert leende, Harry antog att han såg ut som ett vrak.

”Hej Josh, ursäkta för att jag bara kommer förbi såhär men det har hänt lite grejer och jag behöver bara sova här några dagar”, förklarade Harry ursäktande.

Josh nickade förstående och log snällt mot Harry. ”Självklart, det är din lägenhet. Jag ska bara städa upp lite”, sa Josh och försvann in i lägenheten, Harry hörde hur han höll på och grejade med dammsugaren. Några minuter senare kom Josh tillbaka och släppte in Harry.

”Jag har bytt lakan i sängen så du kan ju sova där om du vill, jag tar soffan”, sa Josh snällt och Harry nickade tacksamt.

”Tack Josh, jätte snällt av dig. Jag lovar att jag inte kommer stanna så länge och jag skulle ha ringt dig men det hände så mycket grejer så jag hade inte det i tankarna”, förklarade Harry skamset. Josh skakade på huvudet.

”Det är hel lugnt Harry, oroa dig inte.” Josh log mot honom och snurrade ett varv på sina trumpinnar han hade mellan fingrarna, ”Får man fråga vad som hänt?” tillade Josh efter en liten stund när Harry satt sig i soffan med händerna fortfarande på lådans sidor.

”Min pojkvän fick plötsligt feber och hans livvakt eller väktare eller vad han nu är slängde ut mig”, förklarade Harry kort och rös vid minnet av Pauls kalla blick. Han ville inte gå in på detaljer.

”Slängde han ut dig på grund av att din pojkvän fick feber?” frågade Josh med höjda ögonbryn.

Harrys öron blev röda av skam, han hade inte tänkt på hur han formulerat sig.

”Ja, alltså min pojkvän har cancer och på något sätt tyckte livvakten att det var mitt fel att han fått feber”, mumlade Harry medan han stirrade tomt på lådan.

Josh stelnade till och tittade sorgset på Harry.

”Jag är ledsen”, sa han och menade cancern.

Harry ryckte på axlarna.

”Jag visste att han hade det när vi blev tillsammans”, mumlade Harry tyst, Josh lade sin hand på Harrys axel.

”Lugn bara, det kommer säkert att ordna sig”, tröstade han.

Harry tänkte sig inte för när han lade sin hand på Joshs, han var bara så glad över att få tröst och närhet, hans ögon tårades.

”Tack Josh”, mumlade han kvävt och Josh smekte hans axel vänskapligt.

”Vänta några dagar så får du se att han hör av sig så fort han mår bättre”, sa Josh lugnt och Harry nickade men han trodde inte på Joshs ord, allt kunde bara gå mot det sämre nu hur mycket han än inte ville det.

Josh flyttade bort sin hand från Harrys axel och försvann bort till gästrummet som han gjort om till ett musikrum. Trumslag hördes från rummet och Harry sjönk ihop likt en gammal man över lådan med sina saker i. Han tog upp sin favorittröja, den som det stod ’Hipsta Please’ på och tryckte den mot näsan, den luktade Louis. Hans ögon tårades igen och oro smärtade i hans inre, han kände hur hans strupe snärjdes när alla hans sinnen tog in Louis doft. Hans hjärta slog smärtsamt i bröstet och en låg grymtning av sorg blandat med smärta kom ut ur hans mun. Tårar strömmade än en gång längs hans kinder och han undrade hur länge han skulle kunna utstå smärtan han kände över att inte veta hur Louis mådde eller ens veta om han fortfarande levde.

Harry tänkte plötsligt på en dålig tanke, en tanke han inte vidrört sedan han varit i tonåren.

Nej, jag slutade för fem år sedan, jag får inte börja igen, tänkte han bistert och slog ihop tänderna.

Jag måste vara stark för Louis, jag kan inte falla ned i den skiten igen, tänkte han bestämt och rörde vid ärren på sina handleder, de var nästan osynliga nu och han tänkte inte skapa nya. Han reste sig med ny styrka och tog med lådan till sitt sovrum, han ställde lådan ned på skrivbordet, tog av sig kläderna och la sig ner i sängen under täcket. Det kändes ensamt och kallt utan Louis bredvid honom men han somnade med förhoppningen att han skulle få ligga bredvid honom imorgon kväll och med löftet av att han inte skulle packa upp lådan förrän Paul hört av sig.

Första månaden

En vecka hade gått sedan Harry senast varit hos Louis och han hade inte hört ett knyst från honom sedan dess, inte heller hade han uppdaterat sin blogg eller skickat mejl. Harry fruktade det värsta; att Louis gått bort och varje gång Harry försökte sätta sig i att han kanske var borta började hans kropp skaka och en stor klump av sorg samlades i hans hals.

Harry skakade på huvudet och försökte intala sig själv att Louis inte var borta än, men det oroade honom att han inte hört av sig. Hans tillstånd hade ju varit så dåligt senaste gången de träffats och det oroade honom att han inte fått titta till honom för Paul innan han åkt hem.

Harry suckade tungt och drog händerna över ansiktet, allt kändes så tungt – Louis var missing in action och Niall hade han inte hört från på över en vecka. Han rörde lite vid sin ficka och funderade på om han skulle ta upp mobilen och ringa ett samtal till Niall och fråga om de kunde hänga ikväll och supa skallen av sig och bara glömma allt som hade med Louis att göra för tillfället men han visste innerst inne att det inte var en bra idé. Dock höll han på att bli galen av längtan efter Louis och om han blev full och träffade Niall så visste han att det inte skulle sluta på ett bra sätt… men samtidigt ville han träffa någon och få mänsklig kontakt. Han kände sig beroende av det, han behövde känna en annan människas närhet för utan det mådde han inte bra.

Mänsklig kontakt var inget han hade brytt sig om förut innan kvällen han hade haft med Niall, när han hade vaknat nästa morgon så upptäckte han att något inom honom hade öppnats, något som hade varit stängt väldigt länge. När han träffade Louis så hade det där lilla skalet inom honom öppnats ännu mer till den punkten att det inte skulle stängas igen och han behövde närhet, han behövde Louis närhet mer än något annat just nu.

Jag kan smsa honom… tänkte han och slog på datorn innan han tog upp telefonen ur fickan. Han sökte på ”Louis Tomlinson” i sökfältet på hitta.se men han hittade inte numret, det verkade som att det var privat. Harry suckade ilsket och slog ner näven i bordet av frustration. Han höll på att bli galen av oro och frustration över att inte ha hört något från Louis på sju dagar.

Kanske jag kan få tag på Pauls nummer… tänkte han hoppfullt och skrev in ”Paul Higgins” i sökrutan istället men inget kom upp.

Harry morrade och slog ilsket ner skärmen till datorn, det enda han kunde göra nu var att hoppas på Louis själv skulle höra av sig eller uppdatera sin blogg. Han reste sig upp från sängen och bestämde sig för att gå en promenad genom Hyde park för att lugna ned sig.

-

Harry sjönk ned i soffan med datorn i knät efter han kommit tillbaka från promenaden, han knäppte på TV:n innan han öppnade skärmen till datorn och surfade in på Louis blogg, han hade inte uppdaterat sedan senaste gången Harry läst och orosmonstret vred sig runt i hans mage.

Harry lade handen på sin mage för att oroa monstret där inne men det fortsatte bara att vrida sig och Harry kände hur ett plötsligt illamående stegrade sig i halsen, han sprang från tv-rummet och in i toaletten och hukade sig framför toan för att vänta på spyorna inga spyor kom upp. Harry sjönk flämtande och svettig ned på golvet vid toaletten och kurade ihop sig till en boll med armarna hårt lindade runt magen.

Louis... Jag behöver dig… tänkte han uppgivet innan han svimmade.

-

”Harry? Harry vakna!”  

Harry slog upp ögonen och stirrade in i ett par oroliga mörkblå ögon, en varm hand strök mjukt över Harrys vänstra kind.

”Åh Harry, hej, hur är det med dig?” frågade Niall oroligt och hjälpte Harry upp på benen, Harry vinglade till och Niall hjälpte honom att sätta sig ned på badkarskanten. Niall satte sig på huk framför Harry, hans fingrar strök över Harrys händer och hans ögon tittade oroligt på Harry.

”Harry svara, hur är det? Jag hade vägarna förbi så jag tänkte bara kolla till dig, har ju inte hört från dig på ett tag nu så jag tänkte att jag skulle titta in och då såg jag dig ligga här på golvet”, mumlade Niall oroligt medan han strök Harrys händer mjukt.

Harry tittade förvirrat på Niall, han kunde inte minnas vad som hade hänt.

”Jag mådde bara illa och sen måste jag ha tuppat av”, muttrade Harry till svar, han rynkade pannan och kliade sig i bakhuvudet. Louis… tänkte han oroligt.

Niall lade en hand på Harrys panna. ”Du är lite varm, vill du åka till sjukhuset?” frågade Niall, hans fingrar lindade in sig i Harrys lockar.

Harry skakade på huvudet, han kände verkligen inte för att åka till sjukhuset just nu, han ville kura ner sig under täcket och gråta i en evighet.

”Okej, vill du lägga dig i sängen då?” frågade Niall, han greppade tag om Harrys hand och drog lite i den.

”Ja, det vill jag”, mumlade Harry trött, han kände inte igen sin egen röst – den var hes och skrovlig.

”Kom då”, sa Niall mjukt och hjälpte Harry till sovrummet, väl där bäddade han ner Harry under täcket.

”Vill du ha någonting? Någon mat eller te eller något?” frågade Niall ömt, han satt vid sidan av sängen på en stol han burit in från köket.

Harry skakade på huvudet, helst av allt ville han att Niall bara skulle dra för han orkade inte med honom just nu. Den enda han ville ha hos sig var Louis och han visste inte ens om Louis fortfarande levde.

”Okej, försök sova, jag kommer vara här hela tiden och se till så att inget händer”, försäkrade Niall glatt, han höll fortfarande Harrys ena hand i sin och strök den mjukt med sina fingertoppar.

Harry önskade bara att Niall kunde försvinna därifrån, han drog åt sig handen och vände ryggen mot honom och drog täcket över huvudet som ett litet barn. Han hörde hur Niall drog en besviken suck men han brydde sig faktiskt inte.

”Niall kan du inte bara åka hem?” frågade Harry med sur röst, han hade vänt sig om och tittade nu på Niall med sina gröna ögon.

Niall höjde på ögonbrynen och lade huvudet på sned. ”Varför då?” frågade han besviket.

”För att jag vill vara ensam”, svarade Harry ärligt.

Niall höjde på ögonbrynen, hans tunga slickade över läpparna innan han svarade.

”Varför då Harry? Du mår ju dåligt och jag hittade dig avsvimmad. Jag vill helst inte lämna dig ensam.” Niall tittade bestämt på honom med armarna i kors.

Harry suckade irriterat inombords.

”Jag mår bättre nu, kan du inte bara åka?” bad Harry.

Niall fnös ilsket.

”Varför är du så otrevlig Harry? Varför har du inte hört av dig?” frågade han nu, klart irriterad.

”För att jag inte vill ha dig här! Jag vill vara ensam!” morrade Harry ilsket utan att tänka vad han sa. ”Och jag har inte hört av mig för att jag har varit med min pojkvän”, tillade Harry stolt med ett flin på läpparna. Han brydde sig inte om att han och Louis kanske inte var tillsammans, men de dejtade åtminstone.

Niall tittade chockat på honom.

”Pojkvän? Vem då?” fnös han, det var tydligt att han redan var avundsjuk och Harry älskade det, han njöt av att se Nialls ögon mörkna av avundsjuka.

”Louis Tomlinson, den cancersjuke bloggaren.” svarade Harry med ett ännu större flin.

Nialls ögonbryn höjde sig ännu mer och hans ögon blev större.

”Va? Är du seriös? Du lever i en fantasi Harry. Ni är inte tillsammans! Du ljuger bara!” morrade Niall ilsket och reste sig hetsigt upp. Hela hans kropp var spänd.

Harry skrattade nästan åt Nialls reaktion.

”Varför skulle jag ljuga för?” fräste Harry ilsket och Niall stampade med foten i golvet av ilska.

”För att du lever i en fantasi! Louis och du är inte tillsammans!” morrade Niall som svar, han höjde armen som om han gjorde sig beredd på att slå till Harry.

”Haha! Det är vi visst! Jag var hemma hos honom för en vecka sedan och vi gick en vända på stan! Vi dejtade Niall! Såg du inte artikeln i tidningen! Vad är det som är så svårt att förstå?” morrade Harry ilsket, nu satt han spikrakt upp med kroppen spänd han också.

”I tidningen? Varför var ni med i tidningen?” fräste Niall ilsket, han spände armen ännu mer och Harry gjorde sig beredd på ett slag.

”För att fans började hopa sig runt oss och Louis fick en panikattack, dessutom var den Louis Tomlinson ute vilket han inte varit på ett halvår och dessutom hade han mig med sig, sin pojkvän!” Harrys leende hade förvandlas från ett flin till ett elakt varggrin.

Nialls ögon mörknade, plötsligt kände Harry en brinnande smärta på kinden där Niall slagit honom, en varm rand av blod sipprade ner längs kinden.

Harry stirrade ilsket med blandad förvåning på Niall, han visste att när Niall blev arg så blev han lite våldsammare än vanligt men även fast Niall hade spänt musklerna så trodde inte Harry att han någonsin skulle våga slå honom, speciellt när han var sjuk.

”Ut. Ur. Min. Lägenhet”, morrade Harry med stark betoning på varje ord, Niall vände på klacken utan ett ord och försvann ut ur lägenheten med en smäll.

Harry drog en lättnadens suck och kravlade sig upp ur sängen för att sätta på ett plåster över såret. När han var klar sjönk han tillbaka ned i sängen med täcket över sig och telefonen i handen. Han knappade in numret till nummerupplysningen och efter en timmes letande fick han tag på Louis nummer. Han bestämde sig för att smsa eftersom han inte vågade ringa.

Hej Louis. Hur är det med dig? Det var ett tag sedan jag hörde från dig. Jag hoppas att jag inte gjort något fel så att vi inte kan träffas… Snälla hör av dig så fort du får det här. Det tog en timma att få tag på ditt nummer. – Harry

Efter några minuters väntande vibrerade mobilen muntert till och Harry såg att han hade fått ett svar, hans hjärta hoppade lyckligt till i bröstet.

Hej Harry. Det är Paul som skriver. Jag har läst upp ditt meddelande för Mr. Tomlinson och han skulle vilja att du kommer över redan nu. Han sade att jag skulle hämta upp dig. Går detta bra?

Hej Paul. Självklart går det bra. Här är min adress. Harry skrev adressen och Paul svarade att han skulle vara där inom ett par minuter.

Harry skyndade sig upp ur sängen och försvann in på badrummet för att ta en snabb dusch, när han var klar gick han tillbaka till sitt sovrum och klädde på sig kläder. Någon minut efter han klätt på sig hörde han en lätt knackning på dörren. Han skyndade sig med att klä på sig ytterkläder och skor och öppnade dörren. Paul stod i dörröppningen och log mot honom.

”Följ mig Mr. Styles så åker vi till Mr. Tomlinson”, sa Paul formellt och Harry följde efter honom och ut till bilen.

-

Harry tog av sig ytterkläderna och följde med Paul till Louis rum, vid Louis sida satt en lång, ganska ung man, kanske ett år äldre än Harry med brunt snaggat hår och mörkbruna ögon iklädd i en vit rock och ett stetoskop runt halsen. Harry lyfte på ögonbrynen och kände ett sting av avundsjuka, vem fan var det där?

”Hej Hazza, hur är det?” frågade Louis med svag röst, han såg mycket blekare ut än vad han gjort för en vecka sedan och han hade tunga påsar under ögonen. Syrgasslangen var instoppad i näsan. ”Slå dig ned”, tillade Louis och gestikulerade mot stolen som stod bredvid den vitklädde mannen. Harry satte sig ned och tittade på mannen och sedan på Louis.

Mannen sträckte fram en hand och log strålande mot Harry.

”Hej Mr. Styles, mitt namn är Dr. Liam Payne och jag är Louis privata doktor”, sa Dr. Liam Payne med ett strålande leende och skakade Harrys hand mjukt.

Harry drog ett lättat andetag, det var bara hans doktor.

”Hej Mr. Payne, jag heter Harry”, svarade Harry leende, han vände sedan blicken mot Louis.

”Snälla Mr. Styles, kalla mig Liam”, insisterade Liam mjukt, Harry tyckte redan om honom.

En mjuk hand slöt sig om Harrys.

”Hur är det?” frågade Louis ömt, han drog sina fingertoppar över Harrys knogar, rysningar ilade ned längs Harrys rygg av beröringen. Han hade längtat så efter Louis.

”Jodå det är bra, hur är det själv? Jag har varit jätte orolig”, hasplade Harry ur sig, hans kinder hettade lätt när Louis ansikte lystes upp.

”Det är helt okej med mig, jag är ledsen för det som hände senaste gången vi sågs. Jag klarar inte av stora folkmassor och det blev helt enkelt för mycket för mig. Mitt tillstånd försämrades och Paul anlitade Liam här som ska vara här och ta hand om mig om jag behöver det, på så sätt slipper jag hamna på sjukhuset”, förklarade Louis, hans röst var som honung i Harrys öron. ”Vad har hänt där?” frågade Louis oroligt när han upptäckte det stora blåmärket på Harrys kind.

”Jag… ramlade”, ljög Harry.

”Klant”, flinade Louis glatt, han förde Harrys fingrar till sin mun och kysste hans pekfinger.

Harry höll på att dö av alla känslor han kände, han ville bara hångla upp Louis mot sängkarmen NU men han vågade inte nu när både Liam och Paul var i samma rum.

Louis tittade på Liam och Paul. ”Ni kan gå ut nu, jag plingar om jag behöver något”, sa Louis, de båda männen nickade och försvann ut ur rummet.

Louis vände sig mot Harry och ett ljuvt leende formades på hans läppar.

”Kyss mig Hazza”, mumlade han ömt, hans mun var halvt öppen och Harry kände hur det blev trångt i byxorna. Allt med Louis drev honom till vansinne.

Harry lutade sig fram mot Louis ansikte och placerade sina läppar om Louis’ läppar, han tryckte försiktigt in tungan i Louis redan öppnade mun och smakade långsamt på honom medan han slingrade sin hand om Louis nacke. Åh vad han hade längtat efter att få kyssa Louis, det kändes som en evighet han gjort det senast. Louis gnällde lågt när Harry lagt sin hand på hans lår, Louis spred på sina ben för att Harry skulle ha bättre åtkomst och Harry flyttade sig långsamt över till sängen med kyssen fortfarande låst emellan dem. Han lade sig försiktigt över Louis varma kropp med armarna som stöd, han ville inte lägga hela sin tyngd över Louis kropp. Värmen som strålade från Louis kropp kändes som solljus. Louis var Harrys solljus; tanken fick det att tåras i Harrys ögon. De fortsatte att kyssas långsamt och kärleksfullt, Harry hade lindat in sina fingrar i Louis’ peruks hår, han smekte de plastiga lockarna mjukt medan hans andra hand sakta började knäppa upp knapparna på Louis skjorta.

Louis gnällde lågt när hans knappar var uppknäppta, Harry bröt kyssen för att kunna kolla på Louis kropp. Det var den vackraste kropp Harry någonsin sett trots alla operationsärr Louis hade, det Harry gillade mest med Louis kropp var hans något utstickande mage, han smekte den lätt med sin hand som nästan tog över hela magen. Louis tittade längtande på honom.

”Hazza… Jag tycker om dig så mycket…” mumlade Louis medan han tittade på Harry.

Harry log strålande mot honom och kysste hans nästipp.

”Jag tycker om dig så mycket med. Jag har saknat dig så himla mycket. Jag trodde aldrig att vi skulle ses igen…” mumlade Harry ärligt, han ritade linjer över Louis bröstkorg.

”Varför trodde du det?” frågade Louis lite oroligt, Harry kunde känna hur hans hand började knäppa upp Harrys skjorta, det fick honom att le för att Louis ville det här minst lika mycket som honom.

”För att du inte har hört av dig och jag trodde att något hänt dig”, mumlade Harry och hjälpte Louis med den sista knappen, han kastade ned både sin egen skjorta och Louis på golvet. Nu låg de hud mot hud och Harry älskade det, han älskade att känna Louis hettande hud mot sin, känna hur hans hjärta slog snabbt likt en fågels vingar inne i bröstkorgen.

”Jag är ledsen att jag inte har hört av mig Hazza, men jag har mått så dåligt bara. Det ska inte hända igen” mumlade Louis ursäktande, han slöt sina händer om Harrys nacke och drog honom närmre sitt ansikte, Harry kunde känna hans varma andetag mot sitt ansikte.

”Det är okej Louis, vi är tillsammans nu och allt är bra”, viskade Harry och fångade Louis läppar med sina igen och kysste honom så ömt som han kunde. Louis kysste minst lika ömt tillbaka medan han tryckte sig lite hårdare mot Harrys kropp, det var som om han var beroende av att känna Harrys kropp mot sin precis som Harry kände.

Ett ord flög igenom Harrys dimmiga sinne. Själsfrände.

Harry djupnade kyssen medan han drog sina fingrar långsamt ner över Louis hals, han stannade vid Louis nyckelben och drog en cirkel runt det hårda benet innan han fortsatte ned mot Louis navel och utför låret.

Louis gnällde lågt när Harry vidrörde hans jeansbeklädda lår och tryckte sig ännu lite hårdare mot Harry och Harry förstod precis vad han ville men han tänkte att de kanske skulle vänta med det. Han ville få svar på sina frågor först och han ville vara bättre förberedd.

Harry flyttade handen uppåt igen och smekte med fingret i Louis halsgrop medan han kysste honom längtande. Louis masserade Harrys nacke en stund innan han flyttade på sina fingrar och rörde Harrys rygg med sina mjuka fingrar. Harry fick gåshud över hela kroppen, han fortsatte kyssa Louis till deras läppar började ömma och de var tvungna att bryta kyssen.

Louis log mjukt mot honom, hans ögon lyste likt stjärnor igen och Harry kände hur lycka strilade inom honom av att se Louis så pigg.

”Louis, jag har två frågor”, mumlade Harry för att bryta tystnaden.

”Fråga på Hazza”, svarade Louis mjukt, hans hand var in borrad i Harrys lockar.

”Dejtar vi eller är vi tillsammans nu är första frågan”, sa Harry och lade sig bredvid Louis med handen på Louis mage.

”Eh… Jag tycker vi är tillsammans”, sa Louis med ett varmt leende och Harry hade lust att skrika av lycka.

”Okej”, log Harry lyckligt. ”Min andra fråga är… Skulle du vilja att jag flyttar in hos dig tills vidare eller så länge som du vill att jag ska bo hos dig? Jag har tänkt att jag kan hyra ut min lägenhet under tiden jag bor hos dig och jag har en som är intresserad. Känn ingen press”, log Harry skämtsamt och tittade nästan bedjande på Louis som såg mållös ut.

”J-ja… Jag skulle älska det Hazza, det skulle vara underbart!” sa Louis lyckligt efter några sekunder, han höll Harrys händer hårt. ”Då kan min familj komma hit istället och vi kan fira min fö…” han blev tyst.

Harry tittade på honom. ”Födelsedag? När fyller du år?” frågade Harry leende och kysste Louis kind. Han var så lycklig att Louis ville att han skulle bo här, han var så lycklig att de skulle bo tillsammans!

”Jag fyller år samma dag som julafton”, svarade Louis mjukt och log lite blygt.

”Då måste vi fira dig och Jesus då”, skrattade Harry och Louis skrattade, Harry älskade det skrattet. Det var så otroligt gulligt.

”Ja”, log Louis lyckligt, ”Men då pratar jag med mamma och mina systrar imorgon och bjuder dem hit istället. Paul kan hjälpa oss med julmaten och så”, tillade han och Harry nickade.

”Och jag, jag hjälper gärna till.”

 ”Vi kan väl julpynta och så imorgon? Jag har inte hunnit göra det än”, föreslog Louis medan han tittade på Harry med sina stjärnögon.

”Självklart, det fixar vi”, log Harry och kysste Louis ömt.

Den här dagen hade blivit bra trots allt som hänt.

Första månaden

Snö hade börjat falla över gatorna; det var den sjunde december och Harry var på väg till affären för att handla lite mat till kvällen. Han skulle spendera kvällen hemma hos Louis och han hade aldrig längtat efter något mer förut, de hade börjat dejta på riktigt nu och Harry funderade på om han skulle flytta in tillfälligt hos Louis och hyra ut sin lägenhet under tiden. 
Jag frågar honom när jag kommer dit, tänkte Harry glatt när han gick in genom dörrarna.
-
”Nu är jag här”, ropade Harry glatt och sparkade bort snön från fötterna, han gick in i köket där Louis satt med en kopp te i sina små händer vid köksbordet. Paul stod i hörnet av köket strax bakom Louis och vakade över honom med lugn blick. Harry gick till kylskåpet och la in den alkoholfria äppelcidern han köpt innan han ställde sig bakom Louis och la armarna om honom.
”Hej…”, mumlade Harry mjukt nära Louis öra och kysste hans kind.
”Hej”, log Louis tillbaka och sneglade bak mot honom med ett leende på läpparna.
”Jag har köpt lite färdiggrillad kyckling och så tänkte jag koka ris till middag, låter det bra?” frågade Harry kärleksfullt medan han kramade honom mjukt.
”Åh det låter jätte gott”, svarade Louis och vände på rullstolen, han lutade ansiktet mot Harrys och Harry förstod genast vad han ville.

Harry lutade sig ner mot Louis ansikte och kysste honom ömt, han grävde in handen i Louis hår och kysste honom djupare utan att bry sig om att Paul stod och såg på. Louis la sina smala armar om Harrys hals och drog honom neråt, ville att Harry skulle sätta sig i hans knä. Harry rynkade oroligt på pannan och bröt kyssen försiktigt.
”Jag är för tung för dig min ängel”, mumlade Harry ljuvt och strök Louis hår.
Louis putade missnöjt med läppen men nickade.
”Okej då”, sa han mjukt och tog Harrys hand.
Harry log mjukt mot honom och kysste hans panna innan han kollade på sin armbandsklocka.
”Ska jag börja med maten?” frågade Harry.
"Ja det låter bra. Jag är hungrig", sa Louis leende, han höll fortfarande Harrys hand i ett hårt grepp medan han tittade mjukt på honom.
”Om jag ska kunna börja laga maten så måste du släppa mig", skrattade Harry mjukt, Louis tittade generat på honom och släppte hans hand motvilligt.
"Förlåt", ursäktade han sig generat men Harry skakade mjukt på huvudet och kysste hans panna.
"Du har inget att ursäkta dig för", viskade han ömt innan han gick mot kylen och tog fram grejerna och började laga ris med kyckling.

Bara någon vecka efter Harry varit hos Louis för första gången hade Louis börjat kunna äta vanlig mat igen, det var som om Harrys närvaro hjälpte Louis att bli friskare, men innerst inne visste Harry att det inte var så, det hade bara varit en tillfällighet att just det hade hänt i samband med att han kommit in i Louis liv. Det hade förmodligen hänt i vilket fall som helst.

Harry blev klar med maten, han dukade bordet medan han visslade glatt och snurrade Louis ett varv i rullstolen innan han placerade honom bredvid sig vid matbordet. Han lade upp en bit kyckling och en halv slev ris till Louis och Louis började äta försiktigt med små tuggor. Under måltiden skrattade de och pratade om olika saker, bland annat vad de skulle göra till jul.

"Ska du fira jul med din familj eller?" undrade Louis med frågande blå ögon.
Harry skakade på huvudet, hans blick mörknade innan han svarade.
"Nej, jag har inte firat jul med min familj på ganska många år. Familjefejder", svarade Harry med en axelryckning, han tog upp en bit av kycklingen med gaffeln och åt.
"Jag förstår”, svarade Louis med en nickning. Han höll blicken på Harry en stund innan han öppnade munnen igen.
"Skulle du vilja fira jul med mig, min mamma och mina systrar borta i Doncaster?" Louis såg nästan bedjande på Harry och Harry kunde inte tänka sig att säga nej även om han skulle bli erbjuden alla pengar i världen, han hade hoppats på det här och ville inget hellre än att fira jul med Louis och hans familj.
"Självklart vill jag det Louis, det är en ära att du frågar", svarade Harry lyckligt och tog Louis lilla hand som låg avslappnad på bordet bredvid tallriken.
"Åh vad glad jag blir!" Louis strålade likt en sol, Harrys hjärta stack till av glädje över att se Louis så lycklig. Han lutade sig över bordet och kysste Louis ömt.
Louis kysste ömt tillbaka, han hade blivit mycket bättre på att kyssas sedan de hade träffats förra gången. Harry placerade sin hand bakom Louis huvud och kysste honom hårdare en stund innan han bröt kyssen och pussade lätt på Louis nästipp med ett fånigt leende på läpparna.
”Ät nu”, sa han mjukt och lutade sig tillbaka i stolen för att fortsätta äta. Louis började äta igen, efter några minuter var de båda klara.
”Vad skulle du vilja göra nu?” frågade Harry medan han höll sin stora hand runt om Louis mindre.
Louis såg funderade för ett ögonblick, han ryckte på axlarna medan hans ansikte lös av glädje.
”Vad som helst, så länge jag är med dig”, log han mjukt som svar och kysste Harrys fingrar.
Harry lutade sig över bordet och strök Louis mjuka kind med ovansidan av sina fingrar.
”Vi kan göra precis vad du vill Louis, precis vad du vill”, mumlade Harry kärleksfullt.
Louis funderade ett ögonblick innan han kom på vad han ville.
”Kan vi inte kolla julskyltningen i stan och sen köpa brända mandlar? Jag har inte ätit brända mandlar eller sett julskyltning på typ ett år nu!” föreslog Louis, hans ögon lös av glädje.
”Självklart kan vi göra det!” log Harry glatt och tog Louis till tamburen och började ta på sig ytterkläder. Paul kom gående strax bakom honom och stannade framför Louis och sjönk ned på huk.
”Sir, du måste vara hemma senast halv sju och ta din medicin, dessutom måste du klä dig varmt. Det är kallt idag”, sa Paul strängt likt en pappa.
Harry tittade på dem med ett höjt ögonbryn och undrade vad Paul hade för relation till Louis egentligen, han skapade en kom ihåg notering i hjärnan till senare.
”Självklart Paul, oroa dig inte”, svarade Louis mjukt medan Harry klädde honom i en tjock blå halsduk, den grå mössan och en tjock mörkblå vinterjacka med luddig, vit päls på vardera sida om blixtlåset.
”Vad fin du är!” sa Harry fascinerat när Louis var färdigklädd, han såg ut som en staty skapad av Michelangelo med den mörkblå jackan och grå mössan, allt satt verkligen perfekt på honom. Det var som att alla plagg han hade var skapade enbart för hans kropp.
”Tack Hazza, det är du med”, svarade Louis med rödlätta kinder, Harry höll på att skrika över hur söt Louis var när han var generad. Louis var allt Harry någonsin velat ha och han kunde inte förstå att Louis tillhörde honom.
Paul försvann plötsligt in i köket och skramlade med någonting innan han kom tillbaka.
”Jag skjutsar er in till stan”, sa han lätt innan han försvann iväg till Louis sovrum.
”Men Paul, jag bor ju bara tre kvarter från Oxford Street!” ropade Louis upprört efter honom, Pauls huvud stack ut ur dörröppningen, han hade ett stort flin på läpparna.
”Jag vet sir men jag vågar inte släppa dig lös på tunnelbanan, jag känner mig tryggare om jag skjutsar er. Dessutom måste du ha den här”, sa han och kom ut ur rummet med något som såg ut som en tub dykare har under vattnet. Dock var den fastsatt i en ställning som var menad att fastsättas någonstans.
”Nej, måste jag verkligen?” frågade Louis barnsligt, han lade armarna i kors över bröstet. ”Jag vill inte se mer cancersjuk ut än jag gör Paul, snälla, måste jag ha den där?” frågade han med putande underläpp.
Paul kom gående mot dem och nickade.
”Du måste, annars kommer jag inte tillåta dig att gå ut”, sa Paul bestämt.
Louis himlade irriterat med ögonen men lät Paul sätta fast tuben bakom hans rullstol, han tänkte stoppa in syrgasslangen i Louis näsa men Louis skakade på huvudet och fixade det själv.
”Ska vi åka då?” frågade Harry leende för att lätta upp stämningen. Han gillade inte när Louis var nere på det här sättet men han var glad att Paul ändå fått honom att gå med på att ha slangen till slut. Han ville inte att Louis skulle bli ännu sämre genom att inte använda sakerna han behövde.
”Ja!” svarade Louis uppspelt och de gick ut ur lägenheten och tog hissen ned till garaget.
Harry kände sig uppspelt, det var första gången han skulle få åka bil tillsammans med Louis och gå på stan med honom och det kändes helt fantastiskt. De skulle faktiskt ut på en slags dejt och Harry kände hur det spratt i hela kroppen av glädje, det kändes som att han hade små bin som surrade runt inom honom och han undrade om Louis kände likadant.
Paul öppnade bakdörrarna till bilen och bad Harry stiga in, Harry tittade frågande på honom.
”Ska jag inte hjälpa till?” frågade han och tittade på Paul med höjda ögonbryn.
Paul log mot honom.
”Nej, det behöver du inte. Sätt dig du, jag fixar allt”, sa han och körde Louis vänster sida av bilden. Han öppnade dörren och lyfte försiktigt in Louis tillsammans med tuben i framsätet och stängde dörren efter sig, sedan satte han sig i förarsätet och började köra ut från garaget. Under färden tittade Harry och Louis på varandra genom backspegeln som ett nyförälskat tonårspar, de log mot varandra och flirtade med varandra under hela resan till kärnan av London.

-

Paul parkerade nära Oxford Street och hjälpte Louis ut ur bilen och till rullstolen innan han åkte iväg.
”Halv sju”, sa Paul innan han åkte.
Harry greppade tag om handtagen till Louis rullstol och de gick ned längs Oxford Street tillsammans, det var julskyltning i varje fönster med stjärnor, julgranar, skyltdockor klädda i vinterkläder och andra julrelaterade saker. De gick in på Harrod’s och kollade på de olika sakerna de sålde där, sedan fortsatte de till Hamley’s.
”Jag har inte varit här sedan jag var ett barn!” tjöt Louis överlyckligt och tittade med fascinerade ögon runt på den första våningen som var fylld med gosedjur. En lycklig fågel fladdrade runt i Harrys mage, han älskade verkligen att se Louis såhär lycklig, det fyllde honom med hopp om att Louis kanske skulle leva lite längre än 3-4 månader för ett gott skratt förlänger väl livet, eller? Harry lutade sig ned över Louis med händerna på axlarna och sneglade på honom med ett leende på läpparna.
”Till vilka djur vill du gå först och titta på?” frågade han nära Louis öra och pussade Louis kind.
”Jag vill titta på den där giraffen!” sa Louis glatt och pekade på en stor gosedjurs giraff som låg på översta hyllan på en av de många hyllorna som stod spridda i den gigantiska affären.
”Självklart!” skrattade Harry och rullade Louis genast till giraffen, han ställde sig på tå och försökte nå den, Louis skrattade åt honom.
”Hazza du kommer inte nå den hur du än försöker och jag tror inte att du kommer att orka bära den heller. Hämta någon som kan hjälpa dig att ta ner den istället!” flinade Louis glatt och Harry nickade, Louis hade rätt.
Harry skyndade sig snabbt iväg och fick tag på en rödklädd Hamley's personal.
”Vad kan jag stå till tjänst med?” frågade hon med ett strålande leende, Harry tyckte att hon påminde lite om Alice.
”Jo min...” Harry höll på att säga pojkvän, men var de verkligen tillsammans? Han visste att de dejtade men han var faktiskt inte säker på om de var tillsammans. Han gjorde ännu en notering i huvudet om vad han skulle fråga Louis senare. ”Min vän”, rättade Harry sig själv ”vill kolla på giraffen där borta”, sa han och pekade på hyllan där giraffen låg. ”Skulle ni kunna hjälpa mig att få ned den?” frågade han snällt.
Tjejen nickade. ”Självklart!” sa hon glatt och följde efter Harry till Louis och giraffen på hyllan.
Hon hade med sig en stor pinne med en krok på änden för att kunna ta ner giraffen. Hon sträckte sig upp mot hyllan och tog ner giraffen varsamt, hon ställde den bredvid Louis som hade ögon lika stora som tefat. Han såg ut som ett barn på julafton. Tjejen rynkade pannan för ett ögonblick medan hon tittade på Louis och Harry lade instinktivt handen på Louis axel, han ville inte att något skulle skada honom.
”Vänta... Jag känner igen dig,” sa tjejen, hennes blick synade Louis från topp till tå. ”Du är Louis Tomlinson!” skrek hon plötsligt. ”Jag MÅSTE få din autograf! Vänta så ska jag hämta ett papper!” Hon sprang iväg lika glad och skinande som solen.
”Åh nej, jag har dragit uppmärksamhet till mig,” sa Louis stressat och såg sig oroligt omkring.
”Vadå Louis? Det gör väl inget?” frågade Harry med orolig blick, han greppade tag om handtagen till rullstolen. ”Vill du gå härifrån?” frågade han när han upptäckte att människorna runt omkring dem tittade på dem.
”Jag vill köpa giraffen först”, sa Louis snabbt, Harry hörde skräckslaget hur Louis fått problem med att andas på grund av stressen.
”Det fixar vi,” sa Harry snabbt och slängde giraffen över axeln och skyndade sig mot kassan och betalade med Louis kreditkort.
Folk hade börjat hopat sig runt dem nu och någon tjej skrek om autograf, Louis tillstånd blev bara sämre, han lät som en sjuk gammal gubbe med sina rosslande andetag.
”Ser ni inte att han är sjuk? Låt oss vara!” morrade Harry åt folkmassan medan han rusade mot dörren med giraffen och Louis rullstol i högsta hugg. Folkmassan flyttade på sig men följde ändå efter dem när de väl kommit ut ur affären, några fotograferade dem till och med.
”Kan ni låta oss vara eller?” morrade Harry ilsket, Louis kunde knappt andas nu och Harry höll på att få panik.
"Autograf! Snälla Louis!” skrek några tjejer i kör, folkmassan hopade sig runt Harry och Louis och Harry såg på hur Louis bara blev blekare och blekare.
”Ni som läser hans blogg borde förstå att han är sjuk!” vrålade Harry ilsket åt dem men de lyssnade inte, de fortsatte att skrika hysteriskt.
”Louis, din telefon, ge mig den,” sa Harry snabbt till Louis.
Louis grävde efter sin telefon och gav den till Harry med en darrande hand. Harry letade genast upp numret till Paul och berättade vad som hade hänt. Paul sa åt dem att de skulle tränga sig igenom folkmassorna och sedan bort mot Oxford Street så att han lättast kunde hämta upp dem. Harry lydde honom och skyndade sig iväg med giraffen och Louis bort mot Oxford street. Paul var redan där, redo att hämta upp dem. Han hjälpte Louis in i bilen och de körde iväg hem mot Louis lägenhet.

 -

”Jag tror ni måste gå nu mr. Styles. Mr. Tomlinson är väldigt trött just nu och han behöver vila”, sa Paul allvarligt när de väl kommit hem till Louis. Han hade bäddat ned Louis i sin säng med gasmasken och dropp i armen. Louis sov redan djupt; hans panna var rynkad i djupa veck av oro. Harry svalde hårt och tittade oroligt på honom.
”Men vi hann ju inte kolla klart på julskyltningen eller köpa brända mandlar eller nånting som vi hade planerat”, sa Harry besviket medan han höll mjukt om Louis hand. Han hade inte hunnit fråga alla saker han ville fråga heller...
”Tyvärr får ni göra det någon annan dag mr. Styles. Jag måste tyvärr skicka hem er nu”, sa Paul bestämt och lade sina tunga händer om Harrys axlar och nästan knuffade honom ut ur lägenheten. ”Mr. Tomlinson kontaktar dig när han känner sig bättre”, sa Paul kort innan han stängde dörren.
Harry stod kvar med stora ögon och ett hål i bröstet av besvikelse. Han suckade besviket och började gå ned för trappan med tunga steg. Inget hade blivit som han hade tänkt och han hoppades att Louis skulle må bättre snart så att de kunde träffas så att Harry kunde fråga sina frågor. Harry gick med dystra steg mot Underground och tog tunnelbanan hemåt. När han kom hem gick han rätt till sängen och sov resten av kvällen.

Nästa dag på jobbet blev hektisk för Harry, det var många som ringde och många som behövde hans hjälp med olika saker, han hade inte ens haft tid att gå på rast när han äntligen satt nästan sovandes på tunnelbanan hem. Han släpade sig upp för trapporna och när han kom innanför dörren satte han på en kastrull med vatten för att göra te. Han sjönk ned på bordskanten och väntade på att vattnet skulle börja koka, han drog handen genom sitt hår och gäspade stort. Det var inte många timmars sömn han fått och han var egentligen i ett stort behov av en tupplur men han ignorerade det. Vattnet började koka och Harry hällde upp det i en tekopp tillsammans med en tepåse med smak av Liptons Early Grey. Han tog tekoppen i handen och försvann in till sitt sovrum där datorn redan var påslagen. Han ställde ned koppen på nattduksbordet och surfade in på sin mejl, det fanns inget mejl från Louis som väntade på honom och Harry kände hur besvikelsen lade sig som ett täckte över honom. Dock tänkte han att Louis förmodligen var upptagen med att antingen sova eller bli medicinerad eller något annat, han skulle svara när han hade tid. Under tiden Harry väntade tänkte han att han kunde kolla ikapp någon av sina tv-serier han kollade på. Timmarna gick och Harrys inkorg fortsatte vara tom likaså Louis blogg, dock strömmade kommentarerna fortfarande in på hans senaste inlägg. 
Kanske jag borde höra av mig till Niall? Fråga om han vill komma över på en pizza och en öl kanske…, tänkte Harry fundersamt medan han tittade på sista episoden i säsong 4 av Supernatural. Han plockade upp sin mobiltelefon ur fickan och pekade på ”Meddelande” ikonen.

Nytt meddelande till: Niall

Hej. Hur är det? Har du lust att komma över och äta pizza och dricka en öl?

En minut gick och Harrys telefon vibrerade muntert.

Meddelande

Niall: Låter trevligt, ska jag köpa ölen eller har du hemma så det räcker? Jag vill ha en pizza med köttfärs.

Nytt meddelande till: Niall

Jag har öl så det räcker, du behöver bara komma hit så fixar jag resten.

Harry skickade iväg sms:et och beställde hem pizza, efter 45 minuter kom både pizzabudet och Niall, Harry tog emot pizzan och välkomnade Niall in i lägenheten. De satte sig ned vid tv:n med pizzakartongerna på bordet och börja äta medan de kollade på Batman: The Dark Knight. Niall sjönk tillbaka i soffan med en hög rap när han ätit färdigt, han tog en klunk av ölen och tittade sedan leende mot Harrys håll.
”Vad trevligt att du bjöd över mig hit, det trodde jag inte”, sa han mjukt och drog sina fingertoppar lätt över Harrys nakna arm. Harry drog sig undan från hans beröring men log fortfarande strålande mot honom.
”Inte? Vadå då?”, frågade Harry, Niall tittade lite ledset på honom när han drog sig undan men leendet på hans läppar var kvar.
”Nej jag vet inte, vi har ju inte hörts av sen du plötsligt lämnade mig och jag har inte vetat om du velat prata med mig efter det.” Niall log tunt och lade sin hand på sitt knä och stirrade ut mot tv:n.
”Jag har inte vetat om du velat prata med mig heller, det blev lite krångligt den där kvällen”, sa Harry med en suck. Det verkade som att Niall hade kommit fram till vad han kände nu och det bådade inte gott, Harry var ju på väg att (kanske) få till något med Louis så han ignorerade sina känslor han hade för Niall för tillfället.
”Krångligt är bara förnamnet.” Niall suckade han också och tittade på Harry med mörk blick. ”Jag tycker om dig Harry… Jag har funderat så mycket de senaste dagarna och jag har kommit fram till att jag faktiskt har känslor för dig…” Han rodnade. ”Starka känslor”, tillade han och log ett gladare leende.
Harry bet sig osäkert på läppen och kände sig extremt obekväm, han tog några klunkar av sin öl innan han vände blicken mot Niall och log stelt.
”Jag är imponerad av att du kommit fram till något sånt här stort Niall, det är verkligen inte likt dig. Ända sen natten vi hade tillsammans så har du förändrats och du har förändrats på ett bra sätt, men jag är rädd att jag nog inte kan besvara dina känslor, inte just nu i alla fall”, svarade Harry ärligt och tittade på honom med mjuk blick. Nialls ansikte blev blekare.
”Inte? Varför inte? Har du någon aning om hur svårt det var för mig att samla tillräckligt med mod för att säga det här till dig?! Det här är det svåraste jag någonsin kommit fram till och du dissar mig bara sådär!”, morrade Niall sårat och ilsket med tårar i ögonen. ”Hur kan du ens göra såhär mot mig?!”, tillade han nu gråtande.
Harry ryckte till, han var inte van vid Nialls plötsliga humörsvängningar.
”Niall jag har börjat…” försökte Harry men Niall avbröt honom genom att slå i bordet.
”Kom inte med några ursäkter! Jag vill veta varför du gör såhär mot mig! Jag trodde att du kände likadant!”, snyftade Niall upprört, Harry slog armarna om honom och drog honom intill sitt bröst och grävde mjukt in handen i Nialls ljusa lockar.
”Jag är fortfarande oklar över mina känslor Niall men du ska veta att jag är så otroligt stolt över dig att du vågar erkänna dina känslor för mig. Du är så bra och jag tycker om dig så mycket”, viskade Harry mjukt intill Nialls hår och strök hans rygg ömt.
Niall skakade i hans famn av snyftningarna, Harry mumlade ”förlåt” och fortsatte trösta honom tills han slutade gråta.
”Förlåt för att jag skrek…” mumlade han efter en stund, han torkade ansiktet med en bit papper. ”Men… Du kan väl höra av dig när du kommit fram till vad du känner? Jag har ingen lust att vara…”
Harry avbröt honom.
”Jag har känslor för någon annan Niall…”
Niall tittade på honom med stora rödkantade ögon. ”Vem?”, frågade han innan han lyfte ögonbrynen, han hade kommit på vem det var. Hans läppar drogs upp till ett hånfyllt leende.
”Du skämtar Harold. Är det den där cancersjuke på internet? Du måste skämta med mig!”, flinade Niall hånfullt med höjda ögonbryn. Harry rynkade pannan. Det var ju du som hjälpte mig att komma på vad jag verkligen kände…
”Jag skämtar inte Ni, jag har känslor för honom på riktigt.” Harry tittade bestämt på Niall.
Niall skrattade högt och hånfullt, hans ögon tårades av skrattet.
Harry kände hur ilska bubblade upp i honom; varför trodde inte Niall på honom?! Niall torkade tårarna ur ögonen och flinade större mot Harry.
”Du fattar väl att du aldrig någonsin kommer ha en chans på honom?!”, spottade Niall ur sig med ett kvävt skratt. Harry kände hur det gamla såret i bröstet öppnades och läckte några droppar blod, det där hade han inte tänkt på. Kanske Louis redan var upptagen?
”Han är en cancersjuk kändis! Han har flera tusen fans som läser hans blogg och du tror att du kanske har en chans på honom?! Sluta drömma Harry och öppna ögonen!” morrade Niall och tog ett hårt grepp om Harrys händer.
"Jag är här, ser du inte det? Louis är bara någon som finns men som du inte känner, han finns inte här hos dig som jag gör”, sa Niall med mjukare röst, greppet om Harrys handleder lättnade.
Harry svalde hårt, en klump av sorg hade samlats i hans hals och han försökte desperat svälja bort den. Niall smekte Harrys händer, han strök sina mjuka fingertoppar över Harrys knogar.
”Jag försöker inte övertala dig eller något sånt men överväg tanken i alla fall… Jag är här, Louis är inte det”, mumlade Niall, han lutade sig fram och kysste Harrys kind innan han reste sig upp. ”Tack för pizzan och ölen, vi hörs snart.” Han gick.

Harry tittade förvirrat efter honom medan klumpen i halsen bara blev större. Tusentals tankar om Louis och Niall strömmade runt i hans huvud och det var nästan för mycket. Han stönade av den plötsliga huvudvärken och placerade händerna runt sitt huvud, illamående kom över honom och han kväljde till. Tårar trängde ut ur hans ögon och han sjönk ihop i en gråtande hög i soffan. Så mycket som han hade gråtit de senaste veckorna hade han inte gråtit på flera år och det verkade som att det blev bara mer tårar för varje dag som gick.
Harry grät i några minuter innan gråten plötsligt försvann. Han satte sig sakta upp och torkade ansiktet med en näsduk.
Jahopp… tänkte han dystert och snöt sig innan han gick iväg till sitt rum och hämtade datorn. Den här fredagen blev inte riktigt som han hade tänkt sig, han hade tänkt att han och Niall skulle ha en mysig, vänskaplig kväll men så hade det inte blivit. Han var tvungen att förstöra allting som vanligt. Harry suckade tungt och fixade lite med håret innan han klickade upp sin mejl; ett mejl från Louis låg där och väntade.

Hej Hazza.
Ledsen att jag inte svarar förrän nu; nästan ett dygn efter du skickat ditt meddelande. Jag har haft fullt upp med att vara redlös av mediciner, läkarna pumpar i mig mer och mer medicin för varje dag, det börjar bli lite tröttsamt… Inte bara lite tröttsamt utan mycket tröttsamt. Jag vet faktiskt inte om jag kan stå ut med det här länge till. Medicinen tröttar ut mig och gör så att jag får hallucinationer och tappar hår, dock dämpar den smärtan men jag vill inte ha mer av den. Det enda jag gör är att spy och spy tills jag somnar bara för att vakna igen och spy ännu mer. Jag vill egentligen bara upphöra medicineringen och åka hem och spendera mina sista tre månader eller vad det nu är hemma istället för på sjukhuset. Jag har varit här länge nog. Ledsen att det blev ett sådant tragiskt svar på ditt mejl… - Louis

Harry suckade sorgset, han kunde förstå hur Louis kände, speciellt efter vad läkarna hade sagt.

Hej Louis.
Det gör absolut ingenting, jag förstår att du varit upptagen och jag är glad att höra att du mår okej i alla fall. Skulle du inte kunna be om att få åka hem för läkarna? Du kanske kan fortsätta med medicineringen hemma? Spyorna låter hemskt, jag kan inte säga att jag vet hur du känner dig men jag vet hur hemskt det är att spy så mycket. Det gör ingenting att det blev ett nedstämt mejl, jag känner mig inte så glad idag jag heller, men det känns lite bättre nu eftersom jag pratar med dig. – Harry

Pling.

Jag har försökt att få mitt önskemål att gå igenom hos läkarna, jag har till och med föreslagit medicinering hemma men de har nekat min ansökan två gånger nu. Jag ska försöka en gång till imorgon, önska mig lycka till. Min mamma kommer inte vara så förtjust i att jag försöker en gång till, hon har varit emot det hela tiden eftersom hon tror att jag får bättre vård om jag ligger kvar här på sjukhuset än om jag ligger hemma, men jag har legat här i ett halvår och det har bara blivit sämre så jag ska verkligen försöka få igenom mitt förslag nu. Jag är glad att du mår bättre av att prata med mig, mitt sinne blir lättare av att prata med dig och jag ler alltid så fort jag ser ditt namn i min inkorg. Jag är glad att du ville byta email med mig. – Louis

Hela Harrys ansikte lyste lyckligt upp; ”mitt sinne blir lättare av att prata med dig och jag ler alltid så fort jag ser ditt namn i min inkorg”. Orden värmde in i ryggmärgen och Harry började skriva sitt svar.

Jag håller alla tummar och tår för dig imorgon Louis, jag hoppas verkligen du får som du vill, det är ju trots allt din kropp och du bör bestämma vad du själv vill göra under den tiden du har kvar. Det här kanske kommer plötsligt men jag måste få veta… Är du tillsammans eller möjligtvis ihop med någon? Jag frågar bara utav ren nyfikenhet. – Harry

Pling.

Tack Hazza, det gör mig glad i själen och du har rätt i det du säger. Jag ska verkligen försöka att få dem att lyssna på mig imorgon. Det där kom lite plötsligt ja men det gör absolut ingenting, jag känner mig inte förnärmad eller så. Jag är inte tillsammans med någon Hazza, för att vara ärlig så har jag aldrig blivit kysst eller ens berörd. Jag har aldrig varit ihop med någon. Hur kan det komma sig? undrar du säkert. Jo, jag koncentrerade mig så mycket på musiken och min karriär så jag hade liksom inte tid för kärlek. Jobbet kom först så att säga och det ångrar jag lite idag, dock kunde jag ju inte veta när jag började med musiken att jag skulle bli sjuk men men, det är sådana smällar man får ta. – Louis

Harrys mun förvandlades till ett ”o”, Louis hade aldrig blivit kysst och aldrig blivit berörd. Han var oskuld! Harry kände sig helt paff, han slog handen mot pannan och skakade på huvudet. Hur kunde en sådan läckerbit och fin människa som Louis vara oskuld och okysst?! Han förstod det inte.

Det där kom som en chock ja, men alla är vi olika och du ville fokusera på musiken istället för kärlek och det är fullt förståeligt. 

Harry pausade i sitt svar, det slog honom att han inte lyssnat på en enda låt av Louis än.
Fan, tänkte han stressat och surfade in på YouTube.
”Louis Tomlinson” skrev han i sökrutan och flera alternativ kom upp, bland annat en cover på The Fray’s Look after you. Han klickade på länken och lyssnade med alla sina sinnen. När låten var klar kände Harry att det brann lite i ögonen, covern hade fått hans ögon att tåras.
Sen när blev jag så jävla känslig?, tänkte Harry ilsket medan han svepte bort tårarna med tummen. Louis röst tillhörde en ängels, Harry hade aldrig någonsin hört en finare röst än Louis.

Det där kom som en chock ja, men alla är vi olika och du ville fokusera på musiken istället för kärlek och det är fullt förståeligt. Jag lyssnade just på din cover av The Fray’s Look after you. Jag är mållös. För att vara ärlig så har jag inte hört dig sjunga förrän nu och jag har inga ord. Du har den vackraste rösten i hela världen Louis. Jag har aldrig någonsin under min 21-åriga livstid hört en vackrare röst än din. Jag är helt stum (om man nu kan vara det i ord). – Harry

Pling.

Tack så mycket Hazza, dina ord värmer så mycket. Jag sitter här i den obekväma sjukhussängen i mörkret med tårar i ögonen. Tack så jätte mycket, jag uppskattar det verkligen! – Louis

Harry pep till av glädje och klappade händerna lyckligt innan han svarade.

Jag är glad att du uppskattar det så mycket Louis och jag menar verkligen vartenda ord jag skriver, hoppas du litar på mig. – Harry

Pling.

Klart jag litar på dig Hazza, varför skulle jag inte göra det? Jag förstår om det här låter konstigt eftersom vi precis börjat prata och så men jag litar på dig fullständigt. Det finns ingen som har haft den här effekten som du haft på mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt… Det är svårt att förklara via text även fast jag själv tycker att jag är bra på ord. – Louis

Harrys mun droppade till golvet och han skrek nästan till av lycka och chock. De hade precis börjat prata och Louis litade redan på honom, hur kunde detta vara möjligt?!
Jag känner precis lika som dig Louis, tänkte Harry lyckligt innan han började skriva sitt svar.

Det är lite roligt Louis, för jag känner precis lika som dig. Jag känner också att jag litar fullkomligt på dig och att det aldrig funnits någon innan som haft den här effekten på mig… Skulle du vilja… kanske träffas någon dag? Jag förstår om det är svårt i och med din sjukdom och så men du får väl gå ut då och då? Vi skulle kunna pricka in din ute-tid (om du har någon) med mitt jobb schema så kan jag komma förbi och säga hej eller något? – Harry

Harry hoppades innerligt på att Louis inte skulle bli bortskrämd av hans meddelande. Pling! Tydligen inte.

Vad glad jag blir att våra känslor är ömsesidiga. Jag tycker att det låter som en jätte bra idé, men först måste jag prata med mina läkare om när jag får åka hem så vi får bestämma en dag imorgon när vi ses. Det bästa vore om vi sågs när jag kommit hem men annars så får vi ses på någon av mina raster jag har, de är ungefär tio minuter långa. Nu måste jag tyvärr lägga bort datorn för att jag håller på att somna av medicinen men vi får höras imorgon! Det är så trevligt att prata med dig Hazza, du får allt att vara lite lättare att bära. – Louis

 Det kändes som att Harry hade fått vingar. Han reste sig fjäderlätt från soffan och försvann in till sitt sovrum med datorn i famnen. Han la ner datorn på nattduksbordet och lade sig ned i sängen med en duns. Det här var nog den värsta och den bästa kvällen i hela Harry Styles liv. 

Några dagar gick, Louis hade inte uppdaterat sin blogg på fyra dagar och Harry började bli riktigt orolig över honom, han hade inte heller fått något svar på sin kommentar och inte hade han hört något från Niall. För varje dag som gick så blev Harrys liv tråkigare och tråkigare, han hade inget att se fram emot, Louis dagliga uppdateringar hade gett honom något att se framemot och eftersom Niall inte hade hört av sig så hade han heller inga kvällar på ’The Burned Goose’ att se framemot heller. Han vågade inte höra av sig till Niall även om det kanske var upp till honom att göra det; det var ju trots allt han som hade lämnat Niall i förvirrat tillstånd sist de sågs, men han vågade inte och hade ingen lust heller. Det kändes så stelt mellan dem och om Niall kände att han behövde bryta isen mellan dem så fick han göra det.

Harry suckade tungt och lutade sig tillbaka i datorstolen, han lät blicken åka omkring genom det lilla kontoret utan att hitta någon särskild punkt. Han ville bara att Louis skulle uppdatera sin blogg så att han kunde kommentera ännu en gång och verkligen visa sig för honom, visa att han fanns. Han brydde sig inte om att Louis förmodligen skulle uppfatta honom som en galen fangirl, det enda han ville var att Louis skulle svara honom och han tänkte minsann försöka få honom att göra det. Han klickade sig in på Louis blogg som fortfarande var ouppdaterad och klickade sig in på Louis senaste inlägg som Harry redan kommenterat på. Han bläddrade ned till kommentarssektionen och skrev in signaturen ”Hazza” ännu en gång.

Jag hoppas du är okej Louis, jag tänker på dig varje minut och hoppas att du mår så bra som du är möjlig till.

Harry tryckte på skicka och hans kommentar ploppade upp bland de 400 andra kommentarerna. Han kunde inte hjälpa att känna att Louis förmodligen inte skulle svara, det var fler än honom som hade uttryckt sin oro och Harrys kommentar var väl bara en i mängden.
Tänk inte så, han kommer säkert svara snart. Oroa dig inte, mumlade Harrys undermedvetna till honom, han suckade i respons och drog händerna genom håret. Han visste inte vad han skulle tro, det enda han ville göra just nu var att ligga hos Louis och berätta för honom hur mycket han faktiskt betydde.
Tårar samlades återigen i Harrys ögon och han försökte svälja bort den växande klumpen i halsen men den blev bara större och större.
Du kan inte gråta här din idiot, tänkte han ilsket, han drog handen över ansiktet för att stryka bort tårarna som svämmat över och reste sig upp ur stolen. Det var bara tio minuter kvar tills han slutade och han tänkte att det inte skulle skada om han gick lite tidigare. Han gick med snabba steg genom kontoret för att undvika att stöta ihop med Alice och Olivia, efter några minuter kom han ut ur byggnaden och tog tunnelbanan hemåt.

***

Harry sjönk ned i soffan med en burk öl och knäppte på tv:n när han satt sig tillrätta. Datorn stod vid sidan av, beredd med mejlen utifall Louis skulle svara. Harry slötittade på TV ett tag, han fastnade vid ett program som handlade om hur vita tigrar kom till, ett tag slumrade han till men han vaknade med ett ryck och hjärtat i halsgropen när han hörde det välkända klingandet både från sin mobil och också datorn. Han satte sig spikrakt upp och lyfte datorn från bordet till sitt knä. Det låg ett mejl i inkorgen minsann, han tryckte genast på det utan att ens läsa titeln.

Louis har svarat på din kommentar: ”Det betyder mycket, tack.”

Harrys hjärta slog volter i bröstet på honom och han kom på sig själv med att få svårigheter att andas. Han studsade upp och ner på sin plats med datorn guppandes i knäet innan han drog hårt efter andan då svarta prickar hade börjat dansat framför hans ögon. Inga ord i hela världen kunde beskriva hans lycka just nu och han älskade varje sekund av det.
Ska jag svara honom? Ska jag skriva något mer?, tankarna flög runt som studsbollar när han klickade sig in på Louis blogg. Musikern hade fortfarande inte uppdaterat vilket betydde att han hade svarat på Harrys kommentar FÖRST! Han hade tyckt att det var viktigare att svara på Harrys kommentar än att uppdatera sin blogg!
Harry kvävde ett glädjevrål och hytte med näven i luften i en segergest. Såhär lycklig hade han inte känt sig på månader och det var ändå bara en kommentar han gladde sig åt. 
Jag måste verkligen vara helt över öronen förälskad i den här mannen, tänkte Harry plötsligt och bet sig i läppen.
Jag har aldrig träffat honom, tänkte han sedan men insikten rörde honom inte i ryggen. Han var över öronen förälskad i någon han aldrig träffat men faktiskt så gjorde det ingenting. Det gjorde ingenting alls och det kändes nästan som en befrielse. Nu när Louis hade svarat på hans kommentar så bestämde han sig för att verkligen fortsätta kommentera på vartenda inlägg Louis kunde tänka sig att lägga upp. Han skulle lägga ned tid på varje kommentar, varje ord och varje mening, alla ord och meningar skulle ha en betydelse som Louis skulle lägga märke till. Harry kände sig på topp och inget skulle stoppa honom från att försöka fånga in Louis i sitt nät nu. Harry tog en slurk av sin öl innan han klickade upp internet och surfade in på Louis blogg. Titta där minsann, ett inlägg postat 23:30 låg där. Harry tryckte sig in på det och började läsa.

Titel: Vämjelse

Hej älskade läsare. Ursäkta att jag inte har uppdaterat på ett tag men saken är den att jag har varit utan medvetande de senaste dagarna. Läkarna har börjat ge mig starkare cellgifter för att förlänga min livstid och jag har åkt in och ut från medvetande. Nätterna har varit hemska då jag har vaknat och spytt upp varenda liten bit jag ätit. Till slut fick de koppla in ett dropp i mig eftersom jag inte kan äta vanlig mat längre. Jag fick veta idag när jag äntligen vaknat och mådde lite bättre att jag bara har ungefär fyra månader kvar att leva. Läkarna sa det inte direkt till mig utan jag hörde hur de viskade om det vid min sida när de trodde att jag sov. Jag förstår inte varför de fortsätter pumpa i mig mer cellgifter och andra mediciner om jag ändå bara har fyra månader kvar att leva. Det känns tungt och det känns verkligen inte som att det är någon mening med det här längre. Min största önskan just nu är bara att åka hem och få ligga i min egen säng utan nålarna i mig och apparaterna runt omkring mig. Jag vill bara kura ihop mig under mitt duntäcke och ligga där tills jag inte finns mer, men jag kan inte. Även fast jag är myndig och snart 25 år gammal skulle mamma aldrig tillåta mig att lämna sjukhuset i mitt tillstånd, jag är osäker på om läkarna vill lämna bort mig men jag ska försöka framhäva min önskan så fort jag orkar prata. Min hals är lite svullen och utsliten efter alla spyor. Jag uppskattar alla ni som läser och kommenterar även om jag inte kan svara på alla kommentarer (jag önskar jag kunde det men medicinerna tröttnar ut mig så mycket). Jag älskar er och ni och The Fray är det enda som får mig att vilja fortsätta.

-          Skrivet av Louis 23:30

Fyra månader kvar att leva… Det är ingenting, tänkte Harry nästintill panikslaget när han läst klart inlägget. Han drog upp sin kalender ur sin jobbväska och slog upp dagens datum. Det var den 26:e november och om fyra månader skulle det vara 26 mars 2013. Tårar brände i Harrys ögon, han torkade ilsket bort dem med ett svep med översidan av handen och sjönk djupare ner i soffan. Fyra månader… Fyra månader. Hur skulle han kunna få kontakt med Louis på så kort tid? Hur skulle han stå ut med att inte få läsa Louis inlägg efter mars 2013 när han förmodat kommer att vara borta?  Hur skulle han kunna leva utan Louis? Den plötsliga tanken fick det att hugga av smärta i magen på Harry. För första gången i hela sitt 21-åriga liv kände han att han inte kunde leva utan en människa, hur tvistat och krångligt det än var så visste han att han inte skulle kunna överleva utan Louis. Smärtan i magen blev mer framkant och Harry reste sig upp ur soffan och gick till köket för att ta ett glas med vatten. Han drack fem långsamma klunkar ur glaset innan han återgick till soffan igen för att kommentera på Louis inlägg. Han lät sina känslor framtyda lite mer i den här kommentaren.

Om jag kunde skulle jag halvera min livstid och ge hälften av den till dig.

Harry bet sig på läppen medan han funderade en stund på om han skulle lägga till något men till slut kom han fram till att det fick räcka. Orden han skrivit speglade bara en del av de stormande känslor han kommit fram till att han faktiskt kände. Sjukt var det, men som han läst, sett och tänkt så otroligt många gånger tidigare de senaste veckorna så fanns det inget han kunde göra åt dem. Han hade faktiskt läst lite på internet om liknande händelser och han skämdes mindre för varje sak han läste om det. Det här var ungefär som att vara kär i en kändis, vilket Harry roligt nog var, men det var ändå inte på samma plan eftersom Louis inte var fullt så populär som han skulle kunnat varit och det var Harry tacksam för. Han var dessutom enormt tacksam för att Louis hade valt ut just hans kommentar att svara på, det fanns verkligen inget som kunde beskriva hans lycka just nu, eller snarare lycka i olyckan. Louis hade bara fyra månader kvar att leva och det stressade honom otroligt. Hans mobil och mejl plingade plötsligt till och han öppnade mejlet genast där det stod att Louis svarat hans kommentar. Harry fick nästan andnöd över att Louis svarat så snabbt!

Louis har svarat på din kommentar: ”Tack ’Hazza’. Dina kommentarer får alltid mitt hjärta att le.”

Harry stirrade på skärmen medan hans mun nästan träffade golvet i chock. Hans ansikte blev blossande rött och hans händer skakade okontrollerat medan han läste kommentaren om och om igen. Han kunde inte förstå att Louis hade svarat på hans kommentar och så snabbt dessutom!
Jag måste svara, tänkte Harry stressat, han tryckte på länken och blev vidarebefordrad in på bloggens hemsida och kommentarssektionen. Han hittade Louis svar och tryckte på ”svara”.

 Jag är glad att jag kan få dig att le även fast du har det så svårt. Jag önskar att jag kunde vara hos dig.

Harry stirrade på kommentaren ett tag och funderade på om det sista av den kanske var för mycket, kanske Louis skulle bli bortskrämd och skärrad om han skrev sådär? Harry ville verkligen inte uppfattas som en otäck internetstalker.

Jag är glad att jag kan få dig att le även fast du har det så svårt.

Han nickade gillande, slickade sig om läpparna och tryckte på ”skicka”. Kommentaren sändes iväg och Harry lutade sig nöjt tillbaka i stolen. Inget kunde slå dessa lyckokänslor som strömmade genom honom nu. Bara någon minut senare plingade det till och Harrys hjärta flög upp i halsen. Han lutade sig framåt och stirrade på skärmen, hans mun var torr som en öken av spänning.

Louis skrev:

Det är många av er kommentatorer som får mig att le, men det är något speciellt med dina. Du skriver på ett annorlunda vis. Du och ”SL”.

Harrys hjärta slog lyckliga volter och han kände hur hans ansikte sprack upp i ett fånigt leende. Hans kommentarer (tillsammans med ”SL”s, suck) hade något speciellt! Något speciellt för Louis! Harry kände sig nästan svimfärdig, det här var för bra för att vara sant. Han bläddrade ned på sidan för att kolla hur många kommentarer Louis fått på inlägget. Det var redan 200 kommentarer postade och det hade bara gått tjugo minuter sedan Louis postat det. Han bläddrade tillbaka till Louis svar och tuggade frenetiskt på sin underläpp medan han funderade på vad han skulle svara.

Det gläder mig så otroligt mycket att du tycker så. Mina fingrar skakar medan jag skriver det här… Jag är bara så otroligt glad för att du svarar på mina kommentarer och har lagt märke till mig.

Harry rynkade pannan, kunde han verkligen skicka iväg det här? Han ryckte tillslut på axlarna och log fånigt. Klart jag kan skicka iväg det!, tänkte han muntert och tryckte på skicka. Mejlen och telefonen plingade till samtidigt bara efter någon minut och Harry kunde hitta ett svar väntandes i inkorgen.

Louis har svarat på din kommentar:
”Jag är fascinerad att jag kan få en sådan effekt på dig bara genom att svara på dina kommentarer. Skulle du vilja byta email adresser eller något liknande? Det känns så öppet att skriva här och jag vill inte att alla ska se våra konversationer.”

Harry drog häftigt efter andan när han läst klart kommentaren. Nu höll han verkligen på att svimma.
Louis William Tomlinson vill byta email-adress eller ’något liknande’ med mig! Den Louis William Tomlinson vill byta email-adress ’eller något liknande’ med mig!!!, tänkte Harry överlyckligt, han nästan slog i bordet med nävarna medan han desperat sög in luft i lungorna. Han betedde sig verkligen som en kär tonåring men han brydde sig inte om det, såhär kär hade han aldrig varit i någon och att Louis ville byta email-adress gjorde honom nästan galen av glädje.

Självklart kan vi byta email-adresser. Om du har telefon så kan vi även byta nummer, bara om du vill det såklart.

Svarade Harry, han infogade även sin email. Några sekunder senare plingade det till och nu hade ett riktigt mejl dumpit in i inkorgen. Mejladressen var: ”[email protected]”. Harry klappade händerna förtjust med kinderna blossande innan han klickade sig in på mejlet och läste det.

Hej Hazza.
Så ditt riktiga namn är alltså Harry? Fint namn. Jag gillar Hazza dock, är det okej om jag kallar dig för det? Jag hoppas att du inte tycker att jag är för framfusig som frågar om email och så men jag kände för att byta min email med dig. Det är något speciellt med dig och som jag sa tidigare så får dina kommentarer alltid mitt hjärta att le. Jag förstår om du tycker att jag är alldeles för skum och inte vill fortsätta prata med mig - Louis

”Såklart får du kalla mig för Hazza!”, utropade Harry likt en galen innan han kastade sig över tangentbordet för att svara.

Hej Louis.
Ja, mitt riktiga namn är Harry och jag tar för givet att ditt riktiga namn är Louis? Checkar bara om det är så, du kanske använder dig av en pseudonym? Du får självklart kalla mig för Hazza, det är ett gammalt smeknamn från när jag var tonåring. Jag tycker inte att du är ett dugg framfusig, för att vara ärlig så var det här jag önskade; att få prata med dig mer än bara genom kommentarer. Jag är så otroligt glad att du vill göra det här med mig. Jag tycker inte att du är ett dugg skum, oroa dig inte. – Harry

Harry nickade nöjt åt sitt svar och lutade sig tillbaka i soffan med en utdragen suck. Den här dagen kunde inte bli mycket bättre än vad den redan var. Han kunde inte förstå att Louis faktiskt velat byta email med honom och så snabbt dessutom! Det var nästan som att ett mirakel inträffat och Harry njöt varje sekund av det. Han kastade en blick på klockan och upptäckte att den var ett på morgonen.
Äsch, jag brukar aldrig sitta uppe såhär sent så det gör ingenting att jag gör det nu, tänkte han med en axelryckning medan han väntade spänt på att Louis skulle svara. Pling.

Mitt riktiga namn är Louis, jag har faktiskt aldrig varit intresserad av att använda en pseudonym då jag är stolt över mitt namn och vill att människor ska komma ihåg mig för den jag är. Trevligt att jag får kalla dig för Hazza. Jag är glad att du känner så, det får mig att le. – Louis

Harry gnällde lyckligt åt att hans simpla mejl fick Louis att le. Han kunde se honom ligga där i sjukhussängen med datorn i knäet med hela ansiktet lysande i ett stort leende som fick skrattrynkorna runt hans ögon att synas. Värme spred sig genom hela Harrys kropp när han föreställde Louis framför sig, han fnissade lyckligt och bet lite på sin tumme av dålig vana innan han svarade.

Jag blir så glad att jag kan få dig att le, det får mig att le större än vad jag trodde att jag kunde. Jag älskar din blogg (ursäkta för ämnesbyte) du är så otroligt bra på att skriva känslor. Du har faktiskt fått mig att gråta två gånger enbart genom dina texter. Hur mår du förresten? – Harry

Harry gäspade stort när han skickat iväg mejlet, han sträckte på sig så att ryggen knakade innan han kastade en blick mot klockan; 01:20 visade den. Dags att gå till sängs alltså. Han stängde motvilligt ner datorskärmen och reste sig segt ur soffan, han kunde knappt vänta tills han slutat jobbet imorgon så att han kunde svara på Louis mejl.

Harry knackade på dörren till Nialls lägenhet, inom två sekunder stod Niall där klädd i en oversized mörkblå långärmad tröja och svarta jeansbyxor. Han nickade och Harry klev in i lägenheten med ett enda steg.
”Vill du ha något? Kaffe? Te?” frågade Niall på vägen mot köket.
”Nej, lugnt”, svarade Harry.
”Ska vi sätta oss i soffan i tvrummet då?”, föreslog Niall, han vickade skämtsamt på ena ögonbrynet och Harry log. ”Varför inte.”
De satte sig i den stora läderbeklädda soffan i Nialls vardagsrum med ett nästan pinsamt stort avstånd mellan dem. Harry kände sig lite nervös fast han visste inte riktigt varför, han kände hur Niall sneglade på honom då och då utan att säga något.
”Vad vill du göra då Niall?”, frågade Harry efter fem minuters tystnad.
”Vi kan väl kolla på en film eller något?”, föreslog Niall torrt, han vände sin blå blick mot Harrys gröna och Harry nickade.
”Visst.” Harry kunde inte komma över faktumet att de betedde sig som ett par som precis gått igenom ett stort bråk.
”Vad vill du se då? Man kan hyra många filmer direkt med fjärrkontrollen, det är någon ny tjänst som har kommit. Mitt tv-bolag tyckte att jag skulle pröva på det gratis i tre månader”, sa Niall med mjukare ton, hans ögon gnistrade lite medan han tittade på Harry.
”Spelar absolut ingen roll vad vi ser Niall, välj du”, svarade Harry och Niall knäppte på tv:n som svar. Han klickade sig in på ”Nyheter” och bläddrade igenom listan av nysläppta filmer.
”Har du lust med lite drama och krig?” frågade Niall och nickade mot tv-skärmen. Det var en bild på en brun häst med en strimma i pannan och en tonåring som stod bredvid honom, de blidkade tillsammans ut mot solnedgången. ”War Horse” stod det med stora svarta bokstäver över paret.
”Gärna”, svarade Harry lättsamt, han tyckte att affischen var väldigt vacker, den fångade in en liksom.
”Då sätter vi på den”, svarade Niall leende och klickade på ”OK” på fjärrkontrollen. Filmen startade och Harry kände hur han njöt av att vara hemma hos Niall och se på film.

Under filmens gång lät Harry sina tankar vandra då och då bort till Louis, han undrade vilket sjukhus Louis låg på, vad han gjorde i just denna stund, om han uppdaterat bloggen, om han sov, om han mådde bra… Det var mycket Harry undrade, på något sätt gjorde det honom ledsen eftersom det kändes som att han aldrig skulle få kontakt med Louis som person. Visst, han kunde kommentera ett inlägg då och då men aldrig att han skulle lära känna honom som person, det var bortom möjligheternas möjlighet. Kanske han skulle satsa på Niall istället? Niall fanns i hans liv vilket Louis inte gjorde på samma sätt. Fast… Att satsa på Niall gick ju inte heller med tanke på att Niall inte var gay, eller åtminstone inte ville bli sedd som gay.
Harry suckade innerligt och sneglade åt Nialls håll, irländaren satt med händerna knutna över magen, hans blå ögon stirrade storögt på tv-skärmen där hästen Joey fastnat i taggtråd. Ljuset från tv:n reflekterades i Nialls blonda lockar vilket fick det att lysa ännu mer än vanligt, något rörde sig inuti Harry och han flyttade sig omedvetet närmre Niall.
Niall är på riktigt, Niall finns här, Niall andas, Niall är inte dödligt sjuk, mässade en röst i Harrys huvud gång på gång.
Men han vill inte ha dig, han vill inte vara gay, han tycker bara om kvinnor, viskade en annan röst. Harry visste inte vilken han skulle lyssna på, hela hans liv och värderingar hade ändrats under en natt. Niall vände sig plötsligt mot Harry, hans ögon var lite våta och de tittade frågande på Harry.
”Vad är det Harold?”, frågade han med en någorlunda hes röst.
Harry bet sig själv i läppen och ryckte på axlarna, han kände sig som en förvirrad tonårstjej. En rynka formades i Nialls panna, hans blick flyttades från Harrys ögon ned till Harrys läppar och sedan upp till Harrys ögon igen. Den blonde flyttade sig plötsligt närmare Harry, när de bara var några centimeter ifrån varandra med blickarna fortfarande fästa lutade sig Niall fram mot Harrys ansikte och kysste hans läppar trevande. Harry slöt ögonen och lade sina händer på Nialls axlar, Niall lade sina armar om Harrys hals och kyssen blev djupare men var fortfarande försiktig och trevande. Harry flyttade sina händer från Nialls axlar ner till hans midja och lyfte upp honom i sitt knä med deras läppar fortfarande låsta vid varandra. Niall grävde försiktigt in sina fingrar i baksidan av Harrys hår och fortsatte kyssa honom ömt. För varje kyss strömmade det värme genom Harrys kropp och han ville bara ha mer av värmen, han ville försvinna in i värmen han kände och aldrig ta sig därifrån. Han ville stanna i sin kokong av värme från Nialls läppar föralltid.
Nialls händer släppte Harrys hår och letade sig upp mot Harrys käkben, mjuka fingertoppar drogs längs Harrys käkben och Harry rös över hela kroppen av Nialls ömma beröring; han lade sin hand över Nialls och öppnade ögonen för att se på Nialls ansikte. Niall bröt kyssen när han kände att Harry tittade på honom, han öppnade sina ögon och såg in i Harrys djupa skogar. Harry strök sin hand över Nialls för ett ögonblick innan han slöt ögonen och fångade Nialls läppar med sina, den här gången stack han in tungan och Niall var mer än villig att släppa in honom i sin mun. Harry utforskade Nialls mun grundligt innan han fångade hans tunga med sin egen, de slogs över dominans en stund och Niall vann till slut. Han sög tag i Harrys tunga samtidigt som hans hand letade sig ned mot Harrys skrev, han lekte med Harrys tunga medan han strök sin hand över Harrys skrev.
Harry stönade lågt men han tänkte inte ha sex ikväll, han tänkte inte utnyttja Niall igen. Niall fortsatte röra sin smala hand över Harrys skrev, tillslut blev det för mycket för Harry; han grep ett mjukt grepp om Nialls handled och flyttade bort den från sitt skrev. Niall bröt då kyssen och tittade med undrande blå ögon på Harry.

”Inte något sådant nu, mumlade Harry mjukt, han smekte Nialls handled med fingrarna. Niall såg lite bortkommen för en sekund innan han nickade.
”Jag förstår”, viskade han och gav Harry ännu en av sina ömma kyssar innan han flyttade sig bort från Harry för att sitta bredvid honom istället. Harry höll hela tiden kvar Nialls handled mellan sina fingrar, han kunde känna den fågellika pulsen slå mot sina fingertoppar. Niall lutade sitt huvud mot Harrys axel och tittade förstrött på tv-skärmen medan han strök Harrys arm med sin lediga famn.
”Jag är ledsen om jag gjorde något fel”, mumlade han skamset utan att titta på Harry.
”Nej Niall, inget sådant. Jag känner inte för att ha sex bara, jag vill liksom inte utnyttja dig, speciellt inte när du känner som du gör om din sexualitet”, förklarade Harry mjukt.
”Du har inte utnyttjat mig, jag gjorde det här för att jag själv ville det”, svarade Niall mjukt.
”Jo, det här förstår jag att det var självmant eftersom du började men jag vill inte utnyttja dig för sex igen.”
”Harry, du har inte utnyttjat mig på något vis. Ja, vi var fulla men vi båda kommer ändå ihåg det och vi båda var en del av det. Fan, det var ju jag som hade sex med dig!”, sa Niall och tittade på Harry.
Harry bet sin underläpp, han släppte Nialls hand och tittade på tv:n som visade eftertexterna till filmen.
”Du har rätt men jag känner mig så förvirrad bara…”, medgav han med en osäker blick mot Niall.
”Jag är också förvirrad men vi har ju i alla fall varandra”, log Niall och greppade tag om Harrys hand, han smekte Harrys knogar ömt med sina långa fingrar.
Harry förstod verkligen inte vad som hade hänt med Niall under de senaste timmarna, han kände dessutom ett stort behov av att åka hem, lägga sig pladask på sängen och sortera ut sina tankar.
”Jag måste gå hem nu”, sa Harry enkelt innan han reste sig upp och i samma vända släppte han Nialls hand. Niall tittade undrande på honom med en förvirrad rynka i pannan.
”Varför då? Har jag gjort något fel?”
”Nej Niall, du har inte gjort något fel. Jag måste hem och sortera mina tankar bara. Vi hörs senare, okej?”, sa Harry mjukt innan han försvann ut genom dörren och mot tunnelbanan.

-

När Harry kom innanför dörren hemma i sin lägenhet sjönk han sakta ner mot golvet med en knutnäve hårt pressad mot sin mun. Hela hans kropp skälvde av snyftningar men inga tårar kom ut ur hans ögon. Han lindade armarna om sina ben och lutade pannan mot knäskålarna med blicken stirrandes ner på golvet, skakningarna fortsatte skälva genom hans kropp men fortfarande kom inga tårar. Tankar snurrade runt som arga virvelvindar i hans huvud, han kände sig otroligt förvirrad och glad på samma gång. Förvirrad för att det verkade som att Niall blivit en helt ny person på några timmar och glad över att det verkade som att Niall ville försöka vara något mer än vänner. Dock var han fortfarande förvirrad över faktumet att Niall i morse hade sagt att han inte ville ses som gay och sagt att Harry minsann var förtjust i Louis men att Niall ikväll hade kysst honom och frågat vad som var fel. Antingen hade Niall gått och fått någon annan persons hjärna av något slag eller så hade han bara tänkt igenom sina handlingar, men inget av detta klingade rätt i Harrys huvud, varken det ena eller det andra. Alltihop var bara ett mojs och Harry orkade inte med det. Harry suckade och lät muskel för muskel i kroppen slappna av innan han reste sig upp på skakiga ben för att gå till sitt sovrum för att kolla Louis blogg. Han hade uppdaterat ännu en gång och Harrys hjärta slog återigen en lycklig volt.

Titel: Slöseri

Varje andetag jag tar känns som ett slöseri. Ett slöseri för någon annan. Någon annan som behöver mina andetag mer än mig, någon annan som behöver syret jag drar ner i mina lungor som ändå inte kommer fungera inom ett par månader. Det finns ingen vits för mig att fortsätta andas luft jag egentligen inte behöver.

-          Skrivet av Louis, 21:14

Harry vaknade av att solen lös in genom persiennen, strålarna stack i hans ögon. Den tunga smaken av alkohol låg tjockt på tungan, han smackade och kände att han var i ett stort behov av vatten. Han började försöka ta sig ur sängen för att hämta ett glas vatten men han blev stoppad av en vit arm som låg över hans bröst. Han kisade och såg en rufsig, blond kalufs ligga inborrad i den blå kudden.
Niall? tänkte han förvirrat, plötsligt mindes han delar av kvällen innan. Shit, hur jävla fulla var vi? tänkte han förskräckt och lirkade sig ur Nialls grepp.

Niall gnällde ogillande när Harrys värme lämnade honom men han fortsatte ändå sova. Harry krånglade sig upp ur sängen så tyst han kunde och stapplade mot köket med handen tryckt mot pannan. Från ingenstans hade hans huvud börja värka, han var i desperat behov av vatten och en huvudvärkstablett.

Harry gäspade stort medan han tog ett glas ur skåpet och fyllde det med vatten, han drack några klunkar innan han tog ut en huvudvärkstablett ur medicinskåpet och svalde den tillsammans med vattnet. När han var klar lutade han sig trött mot bänken och tittade upp i taket, han kände hur det sved lite i baken och fnissade tyst. Tydligen hade han och Niall haft sex, skoj skoj... Han suckade och bestämde sig för att gå tillbaka till sängen. När han lagt sig bredvid Niall gosade sig irländaren genast in i Harrys bröst och suckade nöjt när han kände Harrys varma kropp mot sin. Harry la sin arm om Nialls rygg och funderade på om kvällens händelser hade ändrat deras relation på något sätt, han undrade om de fortfarande var vänner eller om de var något mer.

Vill jag vara något mer än bästa vän? Har vi blivit friends with benefits? Kommer vi fortsätta ha sex med varandra?, tankarna var många och Harry kände sig väldigt osäker.
Niall ryckte plötsligt till och hans blå ögon tittade plötsligt på Harry.
"Harry?" fick Niall ur sig, hans röst var hes och morgonljuv.
"Hej Niall", svarade Harry lent med ett osäkert leende på läpparna.
"Vad gör jag...?" hans ögon blev gigantiska och det såg ut som att hela hans liv blixtrade framför hans ögon när han mindes händelserna från kvällen innan.
"Vi... Du och jag?" Niall såg ut att vara skärrad för livet, han slet sig ur Harrys famn och klev ur sängen i ett ryck, han kastade på sig sina kläder medan en röd rodnad spred sig över hela hans ansikte och hals.
"Niall lugn..." Försökte Harry men han visste att när Niall väl hade panik så skulle han hellre fly än stanna kvar och konfrontera problemen.
"Niall, vad är du rädd för? Vi både ville det här igår kväll, eller hur? Du sa att det var det bästa sex du någonsin haft och..." började Harry men Niall avbröt honom.
"Jag är inte gay!" sa Niall med gäll röst. "Jag är inte kär i dig och jag älskar kvinnor!" Han krånglade på sig jeansen och sin vita polo tröja innan han stegade ut ur sovrummet och mot ytterdörren. Harry reste sig snabbt och grep precis tag om Nialls arm innan han hunnit ut ur dörren.
"Niall du har inget att skämmas eller vara rädd för, du har inget att försvara. Du var bara du, okej? Full men ändå du", försökte Harry mjukt, han tittade mjukt på Niall medan han pratade.
Niall slappande av för en sekund.
"Men... Jag är inte gay, jag gillar inte män på det sättet. Jag är inte kär i dig!" protesterade han panikslaget, rodnaden spred sig upp öronen, den lös i kontrast till hans blonda hår.
Harry suckade, han började bli irriterad på att Niall kände behovet av att försvara sin sexualitet.
"Du har inget att försvara Niall, lugn bara. Kom in igen så kan vi prata om det."
Niall skruvade osäkert på sig men beslöt sig till slut för att gå in.
"Kom så går vi till köket och fixar lite frukost", sa Harry mjukt och tog armkrok om Nialls arm. De gick tillsammans in i köket och Harry tog fram smör, smörgåspålägg, bröd och yoghurt. Han serverade allt på olika assietter, när han dukat klart skyndade han sig in i badrummet och tog på sig sin morgonrock för att sedan återvända till köket.
Niall hade redan börjat brett sina mackor och han hade även hällt upp ett glas med apelsinjuice.
"Så Niall…", mumlade Harry när han satt sig och gjort klart sina mackor, "vad vill du göra av gårdagens händelser? Om mitt minne är rätt så sa du att du inte skulle ha något emot att göra det igen”, sa Harry, en lätt rodnad spred sig över hans kinder när han tänkte på sättet Niall hade sagt det.
Niall tuggade några tuggor av sin macka innan han svarade.
"Jag vet inte Hazza, jag vill inte att folk ska se mig som gay efter det här."
Harry lyfte på ögonbrynen och suckade.
"Vad är det som är så hemskt med att bli betraktad som gay eller bisexuell? Du beter dig som en tonåring Niall."
Niall fnös ilsket, hela hans näsa rynkades och små blixtrar flög ur hans ögon. Harry tyckte han såg urgullig ut.
"Det klingar inte rätt i mina öron bara”, svarade han ilsket innan han tog en arg tugga av sin macka.
"Men du tyckte om det igår", svarade Harry med ett flin. Niall blev tomatröd i ansiktet, hans blick flackade mellan bordet och Harrys ansikte.
"Jo visst gjorde jag väl det men... Fortfarande", suckade han efter några sekunders tänkande.
"Det är lugnt Niall, jag har inte direkt sprida det här till alla på jobbet om du tror det. Det här stannar mellan oss." Harry nickade för att förtydliga sitt budskap. Niall nickade nöjt tillbaka och åt upp resterna av sin smörgås.
"Så vad ska du göra idag då?" Frågade Niall, det var mer än tydligt att han ville byta samtalsämne.
"Förmodligen ta itu med lite pappersarbete och sedan kolla om Louis har uppdaterat sin blogg"
"Mhm”, sa Niall tankfullt. "Är du möjligtvis förtjust i den där bloggaren?" frågade han plötsligt och Harry kände hur hans hjärta tog ett skutt i bröstet. Hans kinder hettade till och han skakade förnekande på huvudet.
"Jag? Förtjust i någon jag aldrig träffat? Vad tror du om mig?", fnös Harry nonchalant men flinet på Nialls läppar berättade att han inte trodde ett dugg på vad Harry sade.
"Hazza, jag har känt dig sen vi var spolingar. Klart jag vet när du är förtjust i någon", flinade Niall medan han rörde runt i sitt kaffe.
Harry ryckte på axlarna, kanske Niall hade rätt men han ville inte tänka på det just nu. Han ville inte tänka på att han kanske blivit kär i något som var omöjligt.
”Jag tror minsann att du är förtjust i honom”, flinade Niall retsamt medan han bredde på smör på en till macka.
”Hmmm…” svarade Harry frånvarande, han ville verkligen inte prata om det just nu.
Niall ryckte på axlarna och åt upp sin macka, han tittade på klockan.
”Jag tror att jag ska dra hem nu, men vi kan ju alltid höras och kom ihåg att inte säga något om kvällen…” påminde Niall Harry innan han försvann ut likt en pil genom dörren.
Harry suckade tungt och drog händerna över ansiktet. Han önskade att Niall inte var så osäker och rädd om sin sexualitet, han önskade att Niall hade stannat kvar hos honom så att de hade kunnat prata ut ordentligt och han önskade att han inte kände så som han gjorde för Niall. Han visste inte hur länge han faktiskt haft dessa känslor för Niall och det gjorde ont. Det gjorde ont att vet att Niall förmodligen inte skulle besvara dem och att igår bara var en engångsföreteelse.
Harry började plocka av bordet och när han var klar tog han en dusch, när han duschat klart sjönk han ner i datorstolen framför sin dator med en blå handduk lindad om höfterna. Han drog fingrarna genom sina lockar och klickade sig in på Louis blogg. Ett nytt inlägg hade lagts upp och Harrys hjärta slog en volt.

Titel: Ingen

Ibland känner jag mig som ingenting, oftast när de har pumpat mig full med mediciner som nu. Jag kan knappt skriva ordentligt men jag anstränger mitt yttersta för er läsare.
Morfinet är för att dämpa smärtan, men smärtan som jag faktiskt känner är kvar, smärtan som finns i mig likt ett blödande hål, är kvar. Smärtan av att inte få leva längre än 24 år. Smärtan över att jag inte kommer finnas om ett par månader. Smärtan över att varje gång mina systrar eller mamma kommer och hälsar på mig ler dem mot mig och säger att allt ska bli bra, men jag tror dem inte. Inget blir bra när man vet att man ska dö snart. Inget blir bra när man inte får leva så länge man vill.

-          Skrivet av: Louis 10:56

Harry suckade tungt åt inlägget och skakade på huvudet. Det här var alldeles för tungt för honom. Varför skulle man vilja sitta och läsa sådana här tragiska saker? Harry förstod sig inte på det. Han scrollade upp på sidan, klickade sig in på ”om mig” och tittade en stund på den svartvitabilden med Louis och gitarren. Han kände ännu en gång hur hans hjärta voltade när han tittade in i de där svarta ögonen som var prydda med skrattrynkor vid ögonvrårna. Han sträckte ut sitt pekfinger och rörde vid vänstra ögats skrattrynkor, ett leende spred sig över hans läppar och hans hjärta började slå fortare. Nog hade han blivit förtjust i honom…

Harry suckade igen åt sin egen dumhet, hur kunde han vara kär i någon som han inte kände? Någon som han aldrig hade träffat eller ens pratat med? Det var ofattbart och han hade aldrig varit med om något liknande förut. Han kom på sig själv att tänka att han var alldeles för gammal för att falla handlöst för någon som han aldrig haft kontakt med, fast samtidigt var det en liten röst i hans undermedvetna som viskade att det var helt okej att göra så. Kärlek är inget man styr över – viskade den. Harry kände sig relativt nöjd med detta och kände att han kunde hålla med rösten på ett sätt, men samtidigt hade han känslor för Niall som han inte kunde beskriva. De bara var där någonstans inom honom och när Harry tänkte efter så hade de nog alltid varit det. Han hade alltid funnit något hos Niall som han tyckt om, något som rörde hans inre men som han inte riktigt kunde sätta finger på. Det var något med Nialls blonda rufsiga hår, blåa ögon och irländska dialekt som fick Harry att rysa så fort han tänkte på honom.

Harry lutade sig tillbaka i stolen och stirrade upp i taket på en svart fläck som aldrig gått bort med vare sig rengöringsmedel eller Vanish. Harry hade till och med anlitat en städare som skulle ta bort den men städaren hade inte kunnat ta bort den oavsett vad för medel han hade använt.
Det är som mina känslor för Niall. Något som finns där men aldrig försvinner, tänkte Harry med en gnutta dysterhet. Han slöt ena ögat och placerade pekfingret och tummen på båda sidor om den svarta fläcken. Han ramade in den med fingrarna och låtsades att det var en fluga innan han krossade den med sina fingrar.
Tänk om jag kunde göra detsamma med mina känslor för Niall. Det skulle bli enklare för oss båda då.
Då kanske jag skulle kunna gå vidare med mina knäppa känslor för Louis istället, tänkte han hoppfullt och lutade sig framåt i stolen igen och tittade återigen på den svartvita bilden på Louis.
Jag har nog aldrig sett någon vackrare än du…, tänkte Harry och smekte Louis leende kind. Han kände sig som en vidrig internetstalker men han kunde inte hjälpa det. Känslorna för Louis gick inte att beskriva, de var bara något som hade kommit över honom; likt ett bombnedslag. Han var fast helt enkelt. Harrys mobil vibrerade plötsligt där den låg på bordet och Harry lutade sig framåt för att se vem det var ifrån.

Meddelande:

Niall: Ledsen för förut.

Harry höjde på ögonbrynen, det här var inte alls likt Niall, han brukade aldrig ursäkta sig om det absolut inte var nödvändigt. Vad hade hänt?

Nytt meddelande till: Niall

Det är okej. Naturlig reaktion.

Harry skickade iväg sms:et sedan reste han sig upp från stolen och tog på sig underkläder, en vit tröja och joggingbyxor, sedan lade han sig ned på den obäddade sängen och tittade upp i taket i väntan på svar från Niall.

Meddelande:

Niall: Förlåt i alla fall, jag förstår om du tog illa upp. Jag betedde mig som en tonåring som du sa. Jag är ledsen.

Harry rynkade på pannan, det här var verkligen inte likt Niall. Han hade tänkt över det som hänt och nu ångrade han hur han hade agerat. Wow. Niall James Horan hade utvecklats ännu ett steg i evolutionsstegen.

Nytt meddelande till: Niall

Det är okej kompis, jag förstår varför du reagerade som du gjorde.

Meddelande

Niall: Jag är glad att du förlåter mig, jag var verkligen omogen. Förlåt för det. Anyway vargen, vad gör du?

Nytt meddelande till: Niall

Jag ligger i sängen och stirrar upp i taket samtidigt som jag skriver med dig. Du då leprechaunen?

Meddelande

Niall: Jag gör typ samma, mår lite dåligt över det där som hände förut. Har rätt tråkigt. Vill du komma över kanske?

Harrys ögonbryn lyftes till Eiffeltornets höjder. Niall hade förändrats till en helt annan människa på bara en timme, det var helt sjukt och Harry förstod verkligen inte vad som hade hänt med honom.

Nytt meddelande till Niall:

Visst, är där om typ 20 minuter.

Väldigt detaljerad sexscen på slutet, om du inte gillar detta så gå till nästa kapitel.

I.

Det var en helt vanlig dag för Harry Styles på kontoret. Klockan var sju på morgonen och snart skulle jobb hetsen börja även fast solen precis gått upp. Harry kände redan en stark längtan efter sin första rast. Han lutade sig tillbaka i stolen samtidigt som han tuggade lätt på sitt minttuggummi. Han kom på sig själv att tänka att det här inte var alls vad han hade önskat som jobb när han hade varit runt 10-12 år gammal; då hade han drömt om att stå på en scen och få sjunga inför flera tusen människor. Han hade drömt om att nå ut till människor med sin musik men i slutändan hade det inte blivit så. Dock hade han faktiskt prövat lyckan genom att söka till den engelska X-factor vid 16 års ålder men han hade inte gått vidare från Boot Camp. Domarna hade sagt att han behövde få en mer stadig röst och att han skulle kunna komma tillbaka inom 2 år igen. Harry hade blivit så nedslagen att han inte stått på scen sedan dess, inte heller hade han sjungit på flera år så numrea antog han att hans sjungförmåga var borta. Harry suckade tungt åt sina minnen, han drog handen över ansiktet och stirrade på den svarta Musse Pigg klockan som stod bredvid hans datorskärm. Musses vita händer berättade för Harry att det bara hade gått 5 minuter sedan han senast tittat på den. 

”Bara 9 timmar kvar...”, tänkte Harry dystert och svalde en uttråkad gäspning. Han hade faktiskt funderat flera gånger på om han skulle byta jobb, eller åtminstone försöka få en löneförhöjning men det hade inte blivit av än. Han hade tänkt samma tankar i sex år nu men han hade aldrig peppat sig själv tillräckligt för att få det gjort, dessutom visste han inte vad han annars skulle jobba med om inte på ett kontor.

Harry suckade ännu en gång och tryckte på startknappen till datorn. Medan datorn startade funderade han på om han skulle fråga Niall om de inte kunde gå till deras favoritpub ”The Burned Goose” ikväll. Visst, det var mitt i veckan; en onsdag för att vara exakt men Harry hade verkligen ingen lust att spendera hela kvällen ensam i tristess. Niall var dessutom alltid på att gå ut om en öl fanns som lockbete. Harry tog upp sin iPhone från sin ficka och började skriva sms:et till Niall; när han var klar med att skriva hade datorn äntligen kommit till inloggningsskärmen och Harry skrev in sitt användarnamn och lösenord, nu skulle han bara vänta fem minuter till för att datorn skulle komma till startskärmen. Harry var faktiskt väldigt glad över att han hade en så seg dator, den tog alltid runt tio minuter att starta och om han inte inbillade sig så blev den faktiskt segare för varje dag och Harry kunde inte motstå att vara lite barnslig och tänka att ju segare den är desto mindre behöver jag jobba. Telefonen vibrerade plötsligt i Harrys ficka och han tog genast upp den för att se vem han fått sms ifrån.

Meddelande

Niall: Hej Harry! Äre bra med dig eller? Jag antar att frågar mig det här för att du inte vill vara själv ännu en kväll. Självklart vill jag ut på en pint, ses vi utanför TBG klockan 6 eller?

Harry smålog för sig själv åt Nialls svar, han var alltid så skämtsam även i sina texter, fast det gjorde lite ont när han läste ”jag antar att du frågar mig det här för att du inte vill vara själv ännu en kväll”. Niall kände honom alltför väl och han visste hur mycket Harry hatade att vara ensam, men vad hade man för val när man aldrig hittade någon man ville spendera sina dagar med? Dessutom var Harry urusel på att dejta även fast han var bra på att flirta. De gångerna han faktiskt gett till och flirtat hade bara slutat som one night stands och han var inte den typen av person som endast ville ha sex, han var mer för kramar och fina ord. Harry svarade på sms:et innan han lade ned telefonen i fickan, datorn hade kommit till startskärmen och Harry måste börja jobba.

***

Tre timmar senare var klockan halv elva och det var dags för lunch. Harry sträckte på sig, ryggen knäppte till och han reste sig upp ur stolen för att gå ner till lunchrummet. Medan han gick ned för trapporna funderade han på om Niall hade träffat någon och om han lade undan tid av sin kväll med sin flickvän för Harrys skull. Det fick honom att känna skuld och överväga om de skulle ställa in träffen. Han suckade och slog sig ned vid lunchbordet med sin matlåda som bestod av simpel äggröra och bacon, han hade inte orkat lagat något mer spännande igår kväll och han hade dessutom gått och lagt sig alldeles försent. Han började äta maten medan han tjuvlyssnade på några av sina arbetskamraters lunchkonversation.

”Har du sett den här bloggen?”, frågade Olivia Alice, de båda satt bredvid varandra i kontoret. Alice lutade sig framåt mot Olivias telefon och kisade med ögonen för att se texten bättre.
”Nej, vad är det för blogg?”, frågade Alice medan hennes blick gick mellan Olivias ögon och telefonskärmen.
”Bloggen skrivs av en före detta musiker som heter Louis. Han är 24 år gammal och bor någonstans här i London. Förut skrev han om sitt liv i musikbranschen, man fick följa hans resa från att ha varit en trubadur som sjöng på pubar till att bli känd, men sedan blev han sjuk i cancer och har åkt in och ut från sjukhuset de senaste två åren”, förklarade Olivia sakligt, Harry spetsade öronen när han hörde henne säga ordet ”musiker”.
”Louis? Menar du den Louis?”, svarade Alice storögt, hennes mun blev formad till ett litet o för att fort försvinna och bli till ett streck istället.
Olivia nickade febrilt.
”Ja, den Louis!”
”Men… V-va?”, utbrast Alice chockat. ”Har Louis cancer? Varför har inte jag hört om det här?!” sa hon upprört och fäktade med armarna.
”Jag vet inte varför du inte har gjort det men det stämmer i alla fall. Här är länken!”, sa Olivia engagerat och kladdade ned länken till Louis blogg på en avriven bit av en servett.
”Tack!” Alice struttade glatt iväg med lappen i ena handen för att hämta kaffe. 

Harry övervägde om han skulle fråga Olivia om adressen till bloggen eller inte, det kändes töntigt att fråga om en bloggadress eftersom det nästan enbart var tjejer som var intresserade av att läsa bloggar. Han bet sig själv i läppen och bannade sin feghet, det var ju något med den här musikerns blogg som hade väckt hans intresse och han ville mer än gärna veta mer om Louis.
Fan ta det här, tänkte Harry och reste sig från stolen, han gick till Olivia med ett snett leende på läpparna.
”Jag hörde hur ni pratade om den där Louis blogg. Skulle jag kunna få adressen?” Kortfattat men matnyttigt, tänkte Harry nöjt.
Olivia observerade Harry med höjda ögonbryn ett par sekunder innan hon log vagt.
”Självklart. Jag visste inte att du läste bloggar?”, sa hon frågande medan hon hastigt skrev ned adressen på en annan avriven servett bit. Rasten var snart slut. Harry drog handen snabbt genom håret, en dålig vana när han skämdes, och skrattade nervöst. Varför är jag så nervös? Var stolt istället, tönt, tänkte han irriterat innan han svarade.
”Njae, jag läser väl inte bloggar men jag har hört talas om Louis och jag tycker att hans musik är rätt okej, dock visste jag inte att han hade en blogg och det vore ju kul att få läsa den”, sa Harry, munnen gick som ett ångvält och allt han sa var lögner. Han hade aldrig hört talas om Louis förrän några sekunder sedan och han hade aldrig varit intresserad av att läsa någon blogg förrän nu.
”Ah, jag förstår.” Olivia räckte honom servettbiten och han knycklade ner den i sin ficka. Han kunde knappt vänta tills han var hemma och kunde sätta sig framför sin dator.

Musse Piggs vita händer pekade på 16:00 och det var äntligen dags för Harry att gå hem, han packade ihop sina saker i ljusets hastighet och skyndade sig ut ur byggnaden och bort mot tunnelbanan för att ta närmsta tunnelbana hem. Det skulle gå ett tåg hem om tre minuter och Harry kunde knappt bärga sig, han tog upp sin telefon ur sin ficka och tittade på den.

Meddelande:

Niall: Vargen, låt oss ragga upp några snyggingar idag och ta dem hem till dig?! Det vore mysigt!

Harry flinade stort åt Nialls sms, han kände sig glad över att det verkade som att Niall inte hade någon än, då behövde han inte känna skuldkänslor för kvällen utan istället kunde han bara njuta av den i Nialls sällskap. Dessutom hade han inte varit såhär upprymd över något på väldigt länge. Han längtade tills han kom hem och till klockan sex, det här skulle bli en rolig kväll för en gångs skull. Tunnelbanan kom åkande och stannade vid stationen med ett högt pys, Harry ökade stegen och hann precis gå på innan dörrarna stängdes.

~

Harry sjönk ned på sin svarta datorstol med en låg duns, hans fingrar skakande när han skrev in adressen till bloggen i adressfältet. Hans hjärta dunkade häftigt och hans mun blev torr när han kom in på bloggen. Varför reagerar jag såhär över något sådant här litet? tänkte Harry förvirrat medan han tog ett djupt andetag. Han klickade på spalten ”om mig” och vidarebefordrades till en annan del av bloggen. Där var det en stor svartvit bild på Louis med en gitarr i händerna, han log mot kameran, hans vita tänder gnistrade och ögonen sken av liv. Harrys hjärta tog ett skutt när han såg Louis, han var den vackraste man Harry någonsin lagt ögonen på. Harry svalde hårt och scrollade ned för att läsa texten som stod under bilden.

Hej du fina människa, välkommen till min blogg.

Jag heter Louis William Tomlinson och jag är 24 år gammal. Sedan barnsben har jag alltid älskat musik, min största inspiration och influensen till min egen musik är bandet The Fray och jag erkänner att jag har gillat dem sedan jag var tonåring. Jag började med min musik karriär 2008, i början gick jag runt som trubadur och underhållare på olika pubar men sedan utökade jag mina vidder och började turnera med olika band för att sedan få min egen musikkarriär. Jag har älskat varje sekund av min karriär och jag är glad att jag fick uppleva så mycket som jag kunde, dock blev min dröm splittrad i tusen bitar den åttonde mars år 2010. Det var dagen då jag blev diagnostiserad cancer, en elakartad sådan. Jag har sedan dess kämpat i två år med min sjukdom och jag tänker inte ge upp än.
Jag vill tacka alla som läser min blogg och alla er som följt mig sedan jag började min karriär, utan er hade jag inte varit den jag är idag. Tack!

Mycket kärlek

– Louis.

Harry kände hur hans hjärta sjönk djupt i bröstet när han läste inlägget.
Diagnostiserad med cancer, elakartad sådan. Diagnosisterad med cancer, elakartad sådan, ekade i Harrys huvud, hans mun blev bara torrare oavsett hur många gånger han svalde. Några tårar brände i hans ögon, han klickade bort ”om mig” och klickade in sig till det senaste inlägget som faktiskt var skrivet idag, klockan 14:32.

Titel: Jag ser ett oväder närma sig

Tankarna väger tungt i mitt huvud. Tankar om livet och om min framtid. Tankar om mitt möjliga framtida barn och tankar om min möjliga fru eller man. Tankar om min morgondag och dagen därpå. Tankar om döden, om min barndom och hur jag blev som människa till slut. Livet är en tung börda, jag har lärt mig att jag inte ska ta saker för givet men att ändå få leva livet ut, det är en sak man tar för givet och jag kommer nog inte få möjligheten att bli gammal och se mina barn växa upp. Jag kommer nog inte få hålla mitt barns hand och pussa dess panna godnatt och viska hur mycket jag älskar det. Jag kommer inte få se in i min älskades ögon och viska ”vilket vackert liv vi har haft”. Det är så mycket jag vill göra men tiden räcker inte till, livet räcker inte till och det gör så ont.

-          Skrivet av: Louis

Harry stirrade uttryckslöst på skärmen, han kunde känna hur smärta vällde upp i hans inre och det formades sakta till en hård klump som naglade sig fast i bröstet. Han hade aldrig känt såhär mycket medlidande för någon förut. Orden som han läste gjorde ont, det var som om han kunde känna Louis smärta genom datorskärmen. Han drog en skälvande suck och upptäckte att han hade en klump av sorg stramandes i halsen, han harklade och gnuggade bort tårarna som brände i ögonen.
Varför känner jag så mycket? Det är helt sjukt, tänkte han förvånat medan han reste sig upp från stolen för att göra sig iordning för ”The Burned Goose”, han lovade sig själv att han skulle läsa mer av bloggen senare när han var hemma igen.

~

”Niall, du måste börja läsa Louis Tomlinsons blogg!”, manade Harry på när de satt sig ned vid ett av de små borden inne på ”The Burned Goose”. Luften var kvav och varm, människor pratade och skrattade om vartannat, stämningen var mysig helt enkelt. Snart skulle någon lokal känd trubadur spela och Harry tänkte genast på Louis.
”Louis Tomlinson?” sa Niall ointresserat med ett höjt, blont ögonbryn innan han tog en slurk av sin pint. ”Vem är det?”
”Har du inte hört talas om honom? Louis Tomlinson heter han”, repeterade Harry leende, han fingrade på sitt ölglas medan han höll blicken fäst vid Nialls blå ögon.
Niall drack några klunkar av sin pint innan han svarade.
”Nej jag har nog aldrig hört talas om honom. Vem är det?”
Harry log smått.
”Louis är en ganska välkänd sångare, förut handlade hans blogg om hans liv som musiker men nu så är det något helt annat. Han drabbades av cancer för två år sedan och istället skriver han om sin kamp mot sjukdomen”, förklarade Harry entusiastiskt, han ville verkligen att Niall skulle börja läsa bloggen han också. Han hoppades på att Niall skulle bli lika tagen som han själv hade blivit.

Niall tittade på Harry med ett höjt ögonbryn, ett snett leende prydde hans vita ansikte. Harry kom på sig själv med att tycka att Niall var väldigt vacker ikväll med sitt rufsiga, blonda hår och isblå ögon. Luggen var stylad så att den låg över pannan i en snygg backslick, kläderna Niall bar var enkla men de satt ändå väldigt snyggt över hans muskulösa men samtidigt smala kropp. Harry slickade sig om läpparna, han kände hur han hade blivit hård av att titta närmare på Niall.
Vad har hänt med mig? tänkte han medan han försökte sitta bekvämt utan att känna obehag mellan benen. Niall tittade fortfarande på honom med retlig blick.
”Jag visste inte att du läste bloggar Harry”, flinade han retsamt och tog ännu en smutt av sin pint. Harry harklade sig.
”Det visste jag faktiskt inte själv men den här bloggen är verkligen något extraordinärt. Louis skriver med sådan känsla, du kan känna den genom datorskärmen.” Harry förvånades över vad han sade, han hade hittills bara läst en enda post.
”Jaså det säger du…” flinade Niall fortfarande med ett höjt ögonbryn. Han lutade sig tillbaka i stolen med handen på magen, han slickade sina läppar sakta medan han kollade runt i puben.

Harry kände hur hans erektion hårdnade till ännu mer när han såg Nialls rosa lilla tungspets, det började bli trångt och obehagligt i byxorna. Han fortsatte försöka att sitta så bekvämt som möjligt men det blev bara värre. Niall verkade som tur var inte märka något, han satt bara lugnt och stilla och tittade runt i puben, ibland nynnade han tillsammans med trubadurens sjungande. Hans blick gick från bord till bord tills den stannade vid Harrys.
Harry tittade frågande på Niall med ett leende.
”Vad?” frågade han.
”Jag har sett några snygga tjejer där borta.” Niall pekade på två brunetter som satt på barstolarna, en av dem pratade med bartendern. Hon bar en röd åtsittande klänning med V-ringning. Harry tyckte att hon såg bra ut men han ville hellre hitta på något med Niall, dock var han osäker på om Niall verkligen ville göra något sådant med honom. De hade aldrig haft den typen av relation och han visste inte om Niall ville starta en sådan typ av relation nu.
”Ska vi gå dit?” flinade Niall trevande och nickade med huvudet åt tjejerna.
Harry tvekade, han visste av erfarenhet att han skulle få någon av tjejerna i säng inom en timma men han var liksom inte sugen på det. Det enda han egentligen var sugen på ikväll var Nialls beniga kropp mot sin och Louis blogg.
”Nja, jag vet inte Ni. Jag känner mig inte så sugen på det”, svarade Harry mjukt, han lutade sig fram och drack lite av sin öl.
Niall tittade besviket på honom, hans läppar började puta lite och Harry dreglade nästan över hur mjuka de såg ut, han gissade att de var lika mjuka som godissvampar och smakade minst lika sött.
”Varför inte? Sluta vara sådan tråkmåns vargen!” suckade Niall besviket, han skruvade otåligt på sig på stolen.
”Nej jag har ingen lust att ligga ikväll bara”, erkände Harry lättsamt.
”Ingen har sagt att du måste ligga Harold, vi kan bara umgås och prata lite med dem. Kom igen nu!” försökte Niall, han petade på Harrys fot med sin fot.
Harry tittade osäkert på Niall.
”Nej jag vet inte.”
Niall suckade, nu tydligt irriterad.
”Du är så jävla tråkig, vet du det?”, fräste han ilsket, han reste sig upp och gick till tjejerna ensam. Harry satt kvar på stolen, synbart frustrerad i sin desperata situation. Han funderade starkt på att gå iväg till toaletterna för att bli av med det, men istället tänkte han att han skulle vänta att Niall skulle bli klar med sitt minglande, det brukade ändå inte gå sådär jättebra för Niall när han flirtade ensam utan Harry.

En timme passerade och Niall var fortfarande kvar hos tjejerna. Harry övervägde om han faktiskt skulle gå dit när Niall plötsligt gick ifrån tjejerna och satte sig mittemot Harry.
”Var lyckan på din sida?”, flinade Harry busigt och Niall sköt iväg en ilsken, blixtrande blick åt hans håll.
”Nej.”
”Vadå då? Visade du inte dina bästa sidor?” retades Harry barnsligt.
Niall suckade bara irriterat och skakade på huvudet utan att svara med ord. Han halsade ur en vinflaska som kommit från ingenstans.
”Kan man få lite av den där?” frågade Harry och pekade på vinflaskan. Niall nickade och hällde i vinet i Harrys nu tomma glas. Harry greppade tag om glaset och började dricka av den röda vätskan med ljudliga klunkar.
Så småningom blev världen lite mer suddig och Harry kände sig med ens varmare i hela kroppen, värmen strålade från hans mage och ut i varje kroppsdel. Han märkte hur Niall började känna likadant då han plötsligt reste sig upp och ställde sig bakom Harry.
”Vill du dansa? Jag skiter i om folk kommer tro att jag är gay. Jag har ändå ingen lycka med tjejer så jag kan lika gärna vara gay”, suckade han irriterat nära Harrys nacke. Gåshud spred sig över Harrys armar när han kände Nialls heta andedräkt fläkta mot hans känsliga skinn.
”Visst”, svarade Harry andlöst och reste sig något vingligt upp från stolen. Niall skrattade när han också vinglade till, de raglade ut mot dansgolvet och sögs in i ren och skär eufori.

~

”Du vill inte följa med mig hem då?” frågade Harry något otydligt när de gått från dansgolvet. De stod utanför puben i novemberkylan, Niall hade tänt en cigarett, han blåste ut röken likt en drake – det syntes att han njöt av nikotinet.
”Jobbar inte du imorgon?” frågade Niall mellan blossen, han vinglade lite där han stod.
”Jo men tänkte sjukskriva mig”, flinade Harry, även han vinglade lite på stället.
Nialls blå ögon låste sig i Harrys gröna, nickade och fimpade cigaretten med foten.
”Visst, det börjar bli rätt sent och jag orkar inte ta tunnelbanan hem.”
”Gott, då drar vi hem till mig då”, sa Harry leende. Han bodde bara några kvarter ifrån ’The Burned Goose’.

~

Så fort de kommit innanför dörren grep Harry tag om Nialls krage och tryckte upp honom mot väggen i en hård kyss, han kunde inte vänta längre och alkoholen i hans blod hade gjort allt mycket starkare. Niall stretade mot till en början men när Harry hade kysst honom ett tag lugnade han ned sig och gav efter kyssarna. Harry tryckte sitt skrev hårt mot Nialls lår, han var desperat efter beröring efter att ha hållit sig så länge. Niall svarade med att bita retsamt i Harrys underläpp samtidigt som han grävde in sin hand i Harrys djungel till hår. Harry flämtade till när han kände Nialls fingrar gräva sig igenom hans hår, rysningar spred sig nedför hans rygg. Niall bröt plötsligt kyssen för att hämta luft och Harry släppte hans krage.
”Sängen?” frågade Harry med andan i halsen, hans hjärta rusade i bröstet på grund av upphetsning och förväntan. Niall nickade direkt utan att svara och Harry tog ett hårt grepp om hans hand och förde honom till sitt sovrum.

Väl där puttade Harry Niall ned på sängen utan förvarning och började snabbt klä av honom kläderna, Niall låg bara och tittade på medan Harry klädde av honom. När Niall var avklädd lade sig Harry ned bredvid honom och drog hans något mindre kropp intill sig.
”Klä av mig”, beordrade han i Nialls öra och Niall grenslade över Harry, lutade sig framåt och började knäppa upp knapparna med långa, beniga fingrar.
Harry tittade noga på när Niall klädde av honom kläderna, han tittade på hur musklerna i Nialls armar arbetade med att få upp varje knapp med lätthet, han tittade på hur Nialls rygg rörde sig när han arbetade sig ned knapp för knapp. Åh, han ville ha honom nu. Niall drog ned de tajta jeansen och kastade ned alla kläder på golvet innan han lade sig över Harry med sin hårda penis tryckt mot Harrys.
”Niall… Kan du tänka dig att… suga av mig?” frågade Harry trevande, han rodnade lätt vid tanken av sin bästa väns mun runt honom men just nu ville han inget hellre.
”Vi gör ju redan det här så varför inte”, flinade Niall retsamt. Han gick långsamt ner till Harrys utbuktande kalsonger och började långsamt dra ned dem med munnen och två pekfingrar. Harry drog ett djupt andetag och spände magmusklerna i förväntan. Niall drog av Harrys kalsonger helt, även de hamnade på golvet. Harry tog ett fast grepp om sin nu fria erektion och började långsamt runka av sig själv, små stön flög ut ur hans mun. Han förde andra handen ned till sitt skrev och masserade sina bollar samtidigt som han runkade. Han slöt ögonen och ökade farten succesivt. Niall slickade sig om läpparna åt synen och började även han att runka av sig själv genom kalsongerna. Han började andas snabbare mot Harrys penis vilket fick Harry att stöna till, hans höfter välvde mot Nialls ansikte.
”Ah! Niall snälla!” bad Harry desperat och Niall kunde inte motstå hans bedjande, han lutade sig ned mot Harrys kuk och tog in så mycket av den som han kunde. Harry drog hårt efter andan när han kände Nialls varma mun runt sig.
”Du är så het!” stönade Harry högt, hans fingrar grep tag om Nialls hår vilket fick Niall att suga till lite hårdare. Harry stönade ännu en gång, Niall började slicka runt toppen samtidigt som han masserade Harrys bollar.
”Ah Niall! Jag är nära!” stönade Harry högt, hans grepp hårdnade om Nialls hår och Niall sög hårdare samtidigt som han rörde sitt huvud fram och tillbaka om Harrys penis, snabbare och snabbare för varje sekund. Harry kände hur hans skinkor spändes när han kom till sin final, han skrek ut ett högt ”Ah!” innan han sprutade i Nialls mun, förvånad värts nog svalde Niall allt utan problem.
Harry satte sig upp och tittade på Niall med undrande ögon och ett generat leende på läpparna.
”Tack… Jag behövde det där…” sa Harry generat, han vågade knappt titta på Niall.

Niall log stort mot honom och torkade sig runt munnen med en servett. Hans blå ögon gnistrade och Harry kände att han verkligen ville fortsätta, han ville trycka sig in i Niall och få honom skrika i extas, tanken fick blod att rusa ner till hans skrev återigen.
”Jag märkte att du behövde det, sådär hård har jag själv nog aldrig varit”, flinade Niall retsamt och slickade sig runt läpparna. Harry tittade längtande på hans rosa tungspets medan han kände hur det pulserade i hela magen.
”Förresten så visste jag inte att du var så tänd på män? Och framförallt inte på mig”, tillade den irländske mannen, hans ögon lös av retsamhet. Harry skrattade nervöst till och nickade.
”Jag visste det inte ens själv ska du veta”, medgav han med ett nervöst leende.
Niall flinade som svar innan han plötsligt lutade sig över Harry och tittade på honom med en dominerande blick.
”Du är sugen på mer ser jag…” andades han hett mot Harrys kind, hans blick hade långsamt glidit ner mot Harrys pulserande skrev.
”J-ja, ursäkta, men du är så jävla snygg så det är svårt att inte bli sugen på dig.” Harry kände hur hans kinder blev röda men han talade sanning och stod för det. Niall skrattade plötsligt och tittade på Harry med glimrande, blå ögon.
”Tack, du är inte så dum du heller”, flinade han innan han placerade sina långa fingrar runt Harrys stånd. Harry släppte ut ett gällt gnäll när han kände Nialls fingrar runt sig, han kunde inte förstå när han hade blivit så känslig för sådant här.
”Du är verkligen hård…” mumlade Niall fascinerat medan han började röra på handen sakta, Harry vred sig längtande mot Nialls hand medan han stönade gång på gång. Känslan av att ha Nialls stadiga hand runt sig var fantastisk och med ens förstod Harry att han längtat efter det här ett tag, att ha en natt med Niall.
Niall tryckte sitt hårda skrev mot Harrys lår medan han ökade takten på handen, han andades tungt i Harrys öra och Harry stönade högt som svar.
”Du är så het när du stönar sådär…” mumlade Niall med skrovlig röst, Harry kände hur den irländskes kön bara blev hårdare mot hans lår för varje drag han gjorde med handen.
”Det är så skönt Niall”, fick Harry ur sig och Niall stönade lätt i respons, han lutade sig närmre Harrys öra och började nafsa och suga i Harrys öronsnibb vilket fick Harry att gnälla och stöna ännu högre. Niall rörde toppen av Harrys penis med sin tumme, den var redan övertäckt med försats och Niall kände hur han hade lust att suga av Harry igen.
”Jag tänker få dig att skrika mitt namn ikväll”, mumlade Niall sensuellt medan han krånglade av sina kalsonger. När han kastat ner underkläderna på golvet placerade Niall sina händer på Harrys lår och flyttade dem åt sidan för att göra plats åt sig själv. Han lade sig ned emellan Harrys ben och tog ännu en gång in Harry i sin mun, hela den här gången. Harry stönade ett högt ”ah!” och vickade med höfterna, han stötte upp i främre delen av gommen vilket fick honom att stöna igen. Niall sög hårdare om Harry och grep tag om hans bollar med ena handen, hans huvud guppade rytmiskt upp och ner.
”Ah Niall, du är så duktig! Fortsätt!” manade Harry på.
Niall flyttade ena handen från pungen och upp till Harrys bröstvårtor. Han tog tag om en av bröstvårtorna med pekfingret och tummen och masserade den tills den styvnade.
”Ahh ahh, Niall, fan…” stönade Harry frenetiskt, han var redan nära att komma.
Niall sög till samtidigt som hans tunga slickade snabbt runt ollonet, han nöp till i Harrys styvna bröstvårta och med ett skrik kom Harry hårt i Nialls mun.
Niall svalde allt igen utan att kvälja; när han var klar lade han sig över Harry med armbågarna som stöd och rörde runt Harrys hål med toppen av sin penis.
”Jag vet att du vill ha mig…” flinade Niall, han hade fortfarande lite vitt runt munnen. Harry lutade sig fram mot hans ansikte och pussade honom på munnen.
”Ja, ta mig…” stönade han och slickade Nialls käklinje. Niall stönade lågt när han kände Harrys våta tunga mot sin hud.
”Om jag ska kunna göra det måste du blöta ned mig först”, beordrade Niall, han flyttade sig av Harry.

Harry satte sig upp och greppade tag om Nialls höfter och tvingade ner honom på sängen, han lade sig ned mellan Nialls ben och tog Niall genast i munnen. Niall tryckte sig upp i Harrys mun och stönade av välbehag. Harry stönade också, det skapade vibrationer mot Nialls stånd och det fick honom att trycka sig ännu hårdare in i Harrys mun. Harry tog tag om slutet av Nialls penis och sög till om det blöta huvudet med sina läppar, han sög och slickade som om det var en klubba han hade i munnen, en klubba som smakade salt. Niall flämtade efter andan, vita stjärnor dansade framför hans ögon, det brände i magen av lust. Harry släppte honom plötsligt och lade sig bredvid honom med en duns.
”Nu är du tillräckligt blöt”, viskade han med het röst och Niall tittade förvirrat på honom ett ögonblick innan han kände på sig och nickade som svar. Han lade sig över Harry och smekte området kring Harrys hål med toppen.
”Är du redo för det här?”
Harry nickade genast, han hade aldrig känt sig mer redo än nu. Niall nickade och kysste honom hårt innan han snabbt men försiktigt tryckte sig igenom Harrys hål.
Harry stönade när han kände Niall komma in i honom, dock brände det lite men inte så mycket så att det inte skulle gå.  Niall gled in nästan utan komplikationer och andades tungt när han kommit in helt.
”Går det bra?” andades han, han hade svårt att inte tappa kontrollen. Harry var så trång och het runt honom.
Harry nickade och lade benen över Nialls skuldror, låste fast honom med sina ben. Niall började sakta röra sig och Harry försökte röra sig i samma takt.

När de hittat rätt rytm började Niall röra sig fortare samtidigt som han bet och slickade i Harrys känsliga hals vilket fick Harry att stöna ännu högre än förut. Niall placerade händerna på Harrys axlar och rörde sig både hårdare och snabbare i honom, stjärnor började dansa framför bådas ögon och till slut träffade Niall Harrys G-punkt.
”AH! NIALL!” skrek Harry när det exploderade i honom, han sprutade över hela sin mage. Niall red ut Harrys orgasm och när han träffade punkten ännu en gång så skrek Harry ut Nialls namn igen och det exploderade framför Nialls ögon, det kändes som att han gick i tusen bitar. Efter några sekunder i vibrerande klimax lutade sig Niall över Harry och andades tungt mot hans hals.
”Det här får vi göra någon mer gång”, kraxade han och kysste Harrys haka innan han gled ur och lade sig bredvid Harry.
”Vill du verkligen det?” frågade Harry förvånat, han sträckte sig efter öppningen till sitt nattduksbord där han hade en näsduksförpackning. Han tog upp en näsduk och torkade av sin mage och gav en näsduk till Niall som också torkade av sig, sedan lade de sig under täcket tätt intill varandra.
”Ja, varför inte? Sånt här bra sex har jag inte haft på väldigt länge”, mumlade Niall trött. Hans ögonlock blev tunga och han gäspade.
”Vi får väl se vad du säger imorgon när du vaknar upp här och upptäcker hur full du var ikväll”, muttrade Harry till svar, han kvävde en gäspning innan han skedade Niall bakifrån och höll ena armen om Nialls bröst.
”Mmh…” mumlade Niall till svar och de båda somnade.