Loubears skriverier

”Så, vilken film ska vi se då? Vi har stått härute i tjugo minuter och du har fortfarande inte valt en film”, suckade jag irriterat åt Stan som stod framför bioföreställningsschemat. Han hade händerna tryckta mot glasrutan och blicken fäst vid filmernas namn medan duggregnet föll över oss. Det var fredag, jag och Stan hade bestämt oss för att gå på bio, det var något som vi inte kunde göra så ofta på grund av vår begränsade ekonomi men mamma hade varit extra snäll idag och lånat mig lite pengar. Problemet som kvarstod var dock att Stan inte kunde bestämma sig för vilken film vi skulle gå på, ibland funderade jag på om han led av någon typ av beslutsångest men det var svårt att veta eftersom han brukade välja olika snabbt beroende på situationen.

Jag suckade irriterat åt min sega kompis och stampade med foten på den blöta asfalten. Varför kunde han inte bara välja? Jag hade ju sagt åt honom att det inte spelade roll vilken film han valde så länge det inte tog så lång tid för honom att välja.
Jag bet ihop käken av frustration och gick fram till honom och ställde mig bakom honom, jag placerade min hand på hans axel och förde munnen till hans öra.

”Nu väljer vi den här filmen Stan och du har inget val”, väste jag giftigt och pekade på en slumpartad film, det blev Wreck it Ralph. När Stan såg mitt val tittade han på mig med dömande blick och höjda ögonbryn.

”Det är ju för fan en barnfilm!” morrade han irriterat, en lätt rodnad av irritation spred sig över hans kinder och jag kände hur min insida drog ihop sig av hopplöshet. Varför var allt tvunget att vara ett sådant stort problem för honom?

”Och? Det var ju inte direkt så att du kunde välja film att se”, fräste jag tillbaka och lade armarna i kors medan jag tittade på honom med dömande blick. Jag väntade på att han skulle explodera där han stod men istället mjuknade hans ansiktsdrag och hans mungipor drogs upp i ett leende. Jag tittade förvirrat på honom och väntade på att han skulle säga något.

”Skitbra val Tommo, jag har bara hört bra om den här filmen”, flinade Stan åt mig, det var nästan så att min haka föll av i chocken inför denna plötsliga reaktion från Stan men jag lyckades hålla kvar den utan problem. ”Den går 18:10 vilket är om fyrtio minuter, jag tycker vi går in och köper biljetter!” Stan log mot mig och vi gick in i biografen genom de automatiska dörrarna.

Jag ställde mig i den slingrande kön för att köpa biljetter medan Stan hade ett besök på toaletten. Jag stoppade ner händerna i mina lätt fuktiga jackfickor och tittade runt i det trånga utrymmet som utgjorde kiosken och kassorna. Några få personer som redan köpt sina biljetter och popcorn stod utanför salong ett, pratandes. En mörkhårig lockig kalufs tornade upp sig bland dem, jag drog ett hårt andetag när jag såg vem det var! Harry mötte min blick och log försiktigt mot mig, jag kände mig helt förlorad när jag såg honom stå där, jag blev alldeles knäsvag på grund av Harry, min nya musik-och-historielärare. Jag hade aldrig känt så förut och jag kom på mig själv med att undra om det var kärlek jag kände. Men kärlek? Inför en lärare? Inför en man? Hur kunde det vara så? Jag bet ihop käken och mötte hans blick igen, nu var den förvirrad och lite ängslig och han log osäkert mot mig medan han kallpratade med vad jag antog var hans vänner. Jag försökte le tillbaka men mina hetsiga tankar flög runt likt pilar i huvudet så jag fick inte riktigt till det. Harry slet sig plötsligt från sin grupp av vänner och flyttade sig genom gruppen av folk som stod i hans väg. Plötsligt stod han framför mig med sina långa ben, långa armar, snygga och rufsiga hår, jag kände mig som en grå klump jämfört med honom. Han tittade ned på mig och log mot mig så att en av hans smilgropar dök upp, min insida vred sig lyckligt när jag såg det där leendet.

”Hej Louis, hur är det?” frågade han med sin mörka lugna röst medan hans gröna ögon tittade in i mina. Jag letade febrilt efter ett bra svar men tungan kändes tjock i munnen och jag kände hur orderna fastnade i halsen när jag försökte uttala dem. Harry tittade på mig med ett höjt ögonbryn och väntade tålmodigt på svar, jag svalde en gång och öppnade munnen.

”Det är bra tack, hur är det med dig?” Min röst lät hes och konstig, inte alls som den brukade vara. Harry log mjukt och såg på mig med en blick jag inte kunde läsa av, han rörde lätt på fötterna innan han började prata igen.

”Jo tack det är bra. Vad ska du eller ni se för film?”

”Wreck it Ralph”, svarade jag tafatt och log vad jag hoppades var ett normalt leende. ”Och ni?”

”Vi ska se Django Unchained. Är du här själv eller med en vän?” frågade han plötsligt och tittade på mig med något mörkt i blicken. Jag stelnade till när jag anade det där mörka, en röst i mitt huvud skrek att jag skulle gå därifrån men självklart stannade jag kvar. Det fanns inget farligt med en helt vanlig och bra lärare som Harry.

”Jag är här med Stan”, log jag och precis när jag nämnt hans namn kom han gående ner längs trappan med riktning mot oss, han lös upp när han såg mig – det verkade inte som att han hade tagit notis om Harry än.

”Vi ses på tisdag Louis, ha en trevlig helg”, sa Harry snabbt när han såg Stan och återvände med långa steg till sina vänner. Jag tittade förvånat efter honom och funderade på varför han hade haft så bråttom med att gå ifrån mig, hade jag sagt eller betett mig fel på något sätt? Jag suckade och kände mig nerslagen men jag beslöt mig för att fokusera på bion nu.

Kön började äntligen röra sig efter vad som känts som en evighet och så småningom blev det min och Stans tur att köpa biljetter och popcorn. Vi betalade och tog våra popcornburkar och gick till biosalongen där vår film visades. Reklamen hade redan börjat när vi steg in i salongen, vi försökte störa så lite som möjligt medan vi intog våra platser.

**

Jag sjönk ned på sängen med en suck, kvällen hade varit lång med mycket känslor inblandade. Jag tänkte att jag borde vara trött men så var det inte, därför hade jag min dator framför mig och jag tänkte spendera resten av fredagskvällen med att titta på Teen Wolf.