Loubears skriverier

Nästa dag på jobbet blev hektisk för Harry, det var många som ringde och många som behövde hans hjälp med olika saker, han hade inte ens haft tid att gå på rast när han äntligen satt nästan sovandes på tunnelbanan hem. Han släpade sig upp för trapporna och när han kom innanför dörren satte han på en kastrull med vatten för att göra te. Han sjönk ned på bordskanten och väntade på att vattnet skulle börja koka, han drog handen genom sitt hår och gäspade stort. Det var inte många timmars sömn han fått och han var egentligen i ett stort behov av en tupplur men han ignorerade det. Vattnet började koka och Harry hällde upp det i en tekopp tillsammans med en tepåse med smak av Liptons Early Grey. Han tog tekoppen i handen och försvann in till sitt sovrum där datorn redan var påslagen. Han ställde ned koppen på nattduksbordet och surfade in på sin mejl, det fanns inget mejl från Louis som väntade på honom och Harry kände hur besvikelsen lade sig som ett täckte över honom. Dock tänkte han att Louis förmodligen var upptagen med att antingen sova eller bli medicinerad eller något annat, han skulle svara när han hade tid. Under tiden Harry väntade tänkte han att han kunde kolla ikapp någon av sina tv-serier han kollade på. Timmarna gick och Harrys inkorg fortsatte vara tom likaså Louis blogg, dock strömmade kommentarerna fortfarande in på hans senaste inlägg. 
Kanske jag borde höra av mig till Niall? Fråga om han vill komma över på en pizza och en öl kanske…, tänkte Harry fundersamt medan han tittade på sista episoden i säsong 4 av Supernatural. Han plockade upp sin mobiltelefon ur fickan och pekade på ”Meddelande” ikonen.

Nytt meddelande till: Niall

Hej. Hur är det? Har du lust att komma över och äta pizza och dricka en öl?

En minut gick och Harrys telefon vibrerade muntert.

Meddelande

Niall: Låter trevligt, ska jag köpa ölen eller har du hemma så det räcker? Jag vill ha en pizza med köttfärs.

Nytt meddelande till: Niall

Jag har öl så det räcker, du behöver bara komma hit så fixar jag resten.

Harry skickade iväg sms:et och beställde hem pizza, efter 45 minuter kom både pizzabudet och Niall, Harry tog emot pizzan och välkomnade Niall in i lägenheten. De satte sig ned vid tv:n med pizzakartongerna på bordet och börja äta medan de kollade på Batman: The Dark Knight. Niall sjönk tillbaka i soffan med en hög rap när han ätit färdigt, han tog en klunk av ölen och tittade sedan leende mot Harrys håll.
”Vad trevligt att du bjöd över mig hit, det trodde jag inte”, sa han mjukt och drog sina fingertoppar lätt över Harrys nakna arm. Harry drog sig undan från hans beröring men log fortfarande strålande mot honom.
”Inte? Vadå då?”, frågade Harry, Niall tittade lite ledset på honom när han drog sig undan men leendet på hans läppar var kvar.
”Nej jag vet inte, vi har ju inte hörts av sen du plötsligt lämnade mig och jag har inte vetat om du velat prata med mig efter det.” Niall log tunt och lade sin hand på sitt knä och stirrade ut mot tv:n.
”Jag har inte vetat om du velat prata med mig heller, det blev lite krångligt den där kvällen”, sa Harry med en suck. Det verkade som att Niall hade kommit fram till vad han kände nu och det bådade inte gott, Harry var ju på väg att (kanske) få till något med Louis så han ignorerade sina känslor han hade för Niall för tillfället.
”Krångligt är bara förnamnet.” Niall suckade han också och tittade på Harry med mörk blick. ”Jag tycker om dig Harry… Jag har funderat så mycket de senaste dagarna och jag har kommit fram till att jag faktiskt har känslor för dig…” Han rodnade. ”Starka känslor”, tillade han och log ett gladare leende.
Harry bet sig osäkert på läppen och kände sig extremt obekväm, han tog några klunkar av sin öl innan han vände blicken mot Niall och log stelt.
”Jag är imponerad av att du kommit fram till något sånt här stort Niall, det är verkligen inte likt dig. Ända sen natten vi hade tillsammans så har du förändrats och du har förändrats på ett bra sätt, men jag är rädd att jag nog inte kan besvara dina känslor, inte just nu i alla fall”, svarade Harry ärligt och tittade på honom med mjuk blick. Nialls ansikte blev blekare.
”Inte? Varför inte? Har du någon aning om hur svårt det var för mig att samla tillräckligt med mod för att säga det här till dig?! Det här är det svåraste jag någonsin kommit fram till och du dissar mig bara sådär!”, morrade Niall sårat och ilsket med tårar i ögonen. ”Hur kan du ens göra såhär mot mig?!”, tillade han nu gråtande.
Harry ryckte till, han var inte van vid Nialls plötsliga humörsvängningar.
”Niall jag har börjat…” försökte Harry men Niall avbröt honom genom att slå i bordet.
”Kom inte med några ursäkter! Jag vill veta varför du gör såhär mot mig! Jag trodde att du kände likadant!”, snyftade Niall upprört, Harry slog armarna om honom och drog honom intill sitt bröst och grävde mjukt in handen i Nialls ljusa lockar.
”Jag är fortfarande oklar över mina känslor Niall men du ska veta att jag är så otroligt stolt över dig att du vågar erkänna dina känslor för mig. Du är så bra och jag tycker om dig så mycket”, viskade Harry mjukt intill Nialls hår och strök hans rygg ömt.
Niall skakade i hans famn av snyftningarna, Harry mumlade ”förlåt” och fortsatte trösta honom tills han slutade gråta.
”Förlåt för att jag skrek…” mumlade han efter en stund, han torkade ansiktet med en bit papper. ”Men… Du kan väl höra av dig när du kommit fram till vad du känner? Jag har ingen lust att vara…”
Harry avbröt honom.
”Jag har känslor för någon annan Niall…”
Niall tittade på honom med stora rödkantade ögon. ”Vem?”, frågade han innan han lyfte ögonbrynen, han hade kommit på vem det var. Hans läppar drogs upp till ett hånfyllt leende.
”Du skämtar Harold. Är det den där cancersjuke på internet? Du måste skämta med mig!”, flinade Niall hånfullt med höjda ögonbryn. Harry rynkade pannan. Det var ju du som hjälpte mig att komma på vad jag verkligen kände…
”Jag skämtar inte Ni, jag har känslor för honom på riktigt.” Harry tittade bestämt på Niall.
Niall skrattade högt och hånfullt, hans ögon tårades av skrattet.
Harry kände hur ilska bubblade upp i honom; varför trodde inte Niall på honom?! Niall torkade tårarna ur ögonen och flinade större mot Harry.
”Du fattar väl att du aldrig någonsin kommer ha en chans på honom?!”, spottade Niall ur sig med ett kvävt skratt. Harry kände hur det gamla såret i bröstet öppnades och läckte några droppar blod, det där hade han inte tänkt på. Kanske Louis redan var upptagen?
”Han är en cancersjuk kändis! Han har flera tusen fans som läser hans blogg och du tror att du kanske har en chans på honom?! Sluta drömma Harry och öppna ögonen!” morrade Niall och tog ett hårt grepp om Harrys händer.
"Jag är här, ser du inte det? Louis är bara någon som finns men som du inte känner, han finns inte här hos dig som jag gör”, sa Niall med mjukare röst, greppet om Harrys handleder lättnade.
Harry svalde hårt, en klump av sorg hade samlats i hans hals och han försökte desperat svälja bort den. Niall smekte Harrys händer, han strök sina mjuka fingertoppar över Harrys knogar.
”Jag försöker inte övertala dig eller något sånt men överväg tanken i alla fall… Jag är här, Louis är inte det”, mumlade Niall, han lutade sig fram och kysste Harrys kind innan han reste sig upp. ”Tack för pizzan och ölen, vi hörs snart.” Han gick.

Harry tittade förvirrat efter honom medan klumpen i halsen bara blev större. Tusentals tankar om Louis och Niall strömmade runt i hans huvud och det var nästan för mycket. Han stönade av den plötsliga huvudvärken och placerade händerna runt sitt huvud, illamående kom över honom och han kväljde till. Tårar trängde ut ur hans ögon och han sjönk ihop i en gråtande hög i soffan. Så mycket som han hade gråtit de senaste veckorna hade han inte gråtit på flera år och det verkade som att det blev bara mer tårar för varje dag som gick.
Harry grät i några minuter innan gråten plötsligt försvann. Han satte sig sakta upp och torkade ansiktet med en näsduk.
Jahopp… tänkte han dystert och snöt sig innan han gick iväg till sitt rum och hämtade datorn. Den här fredagen blev inte riktigt som han hade tänkt sig, han hade tänkt att han och Niall skulle ha en mysig, vänskaplig kväll men så hade det inte blivit. Han var tvungen att förstöra allting som vanligt. Harry suckade tungt och fixade lite med håret innan han klickade upp sin mejl; ett mejl från Louis låg där och väntade.

Hej Hazza.
Ledsen att jag inte svarar förrän nu; nästan ett dygn efter du skickat ditt meddelande. Jag har haft fullt upp med att vara redlös av mediciner, läkarna pumpar i mig mer och mer medicin för varje dag, det börjar bli lite tröttsamt… Inte bara lite tröttsamt utan mycket tröttsamt. Jag vet faktiskt inte om jag kan stå ut med det här länge till. Medicinen tröttar ut mig och gör så att jag får hallucinationer och tappar hår, dock dämpar den smärtan men jag vill inte ha mer av den. Det enda jag gör är att spy och spy tills jag somnar bara för att vakna igen och spy ännu mer. Jag vill egentligen bara upphöra medicineringen och åka hem och spendera mina sista tre månader eller vad det nu är hemma istället för på sjukhuset. Jag har varit här länge nog. Ledsen att det blev ett sådant tragiskt svar på ditt mejl… - Louis

Harry suckade sorgset, han kunde förstå hur Louis kände, speciellt efter vad läkarna hade sagt.

Hej Louis.
Det gör absolut ingenting, jag förstår att du varit upptagen och jag är glad att höra att du mår okej i alla fall. Skulle du inte kunna be om att få åka hem för läkarna? Du kanske kan fortsätta med medicineringen hemma? Spyorna låter hemskt, jag kan inte säga att jag vet hur du känner dig men jag vet hur hemskt det är att spy så mycket. Det gör ingenting att det blev ett nedstämt mejl, jag känner mig inte så glad idag jag heller, men det känns lite bättre nu eftersom jag pratar med dig. – Harry

Pling.

Jag har försökt att få mitt önskemål att gå igenom hos läkarna, jag har till och med föreslagit medicinering hemma men de har nekat min ansökan två gånger nu. Jag ska försöka en gång till imorgon, önska mig lycka till. Min mamma kommer inte vara så förtjust i att jag försöker en gång till, hon har varit emot det hela tiden eftersom hon tror att jag får bättre vård om jag ligger kvar här på sjukhuset än om jag ligger hemma, men jag har legat här i ett halvår och det har bara blivit sämre så jag ska verkligen försöka få igenom mitt förslag nu. Jag är glad att du mår bättre av att prata med mig, mitt sinne blir lättare av att prata med dig och jag ler alltid så fort jag ser ditt namn i min inkorg. Jag är glad att du ville byta email med mig. – Louis

Hela Harrys ansikte lyste lyckligt upp; ”mitt sinne blir lättare av att prata med dig och jag ler alltid så fort jag ser ditt namn i min inkorg”. Orden värmde in i ryggmärgen och Harry började skriva sitt svar.

Jag håller alla tummar och tår för dig imorgon Louis, jag hoppas verkligen du får som du vill, det är ju trots allt din kropp och du bör bestämma vad du själv vill göra under den tiden du har kvar. Det här kanske kommer plötsligt men jag måste få veta… Är du tillsammans eller möjligtvis ihop med någon? Jag frågar bara utav ren nyfikenhet. – Harry

Pling.

Tack Hazza, det gör mig glad i själen och du har rätt i det du säger. Jag ska verkligen försöka att få dem att lyssna på mig imorgon. Det där kom lite plötsligt ja men det gör absolut ingenting, jag känner mig inte förnärmad eller så. Jag är inte tillsammans med någon Hazza, för att vara ärlig så har jag aldrig blivit kysst eller ens berörd. Jag har aldrig varit ihop med någon. Hur kan det komma sig? undrar du säkert. Jo, jag koncentrerade mig så mycket på musiken och min karriär så jag hade liksom inte tid för kärlek. Jobbet kom först så att säga och det ångrar jag lite idag, dock kunde jag ju inte veta när jag började med musiken att jag skulle bli sjuk men men, det är sådana smällar man får ta. – Louis

Harrys mun förvandlades till ett ”o”, Louis hade aldrig blivit kysst och aldrig blivit berörd. Han var oskuld! Harry kände sig helt paff, han slog handen mot pannan och skakade på huvudet. Hur kunde en sådan läckerbit och fin människa som Louis vara oskuld och okysst?! Han förstod det inte.

Det där kom som en chock ja, men alla är vi olika och du ville fokusera på musiken istället för kärlek och det är fullt förståeligt. 

Harry pausade i sitt svar, det slog honom att han inte lyssnat på en enda låt av Louis än.
Fan, tänkte han stressat och surfade in på YouTube.
”Louis Tomlinson” skrev han i sökrutan och flera alternativ kom upp, bland annat en cover på The Fray’s Look after you. Han klickade på länken och lyssnade med alla sina sinnen. När låten var klar kände Harry att det brann lite i ögonen, covern hade fått hans ögon att tåras.
Sen när blev jag så jävla känslig?, tänkte Harry ilsket medan han svepte bort tårarna med tummen. Louis röst tillhörde en ängels, Harry hade aldrig någonsin hört en finare röst än Louis.

Det där kom som en chock ja, men alla är vi olika och du ville fokusera på musiken istället för kärlek och det är fullt förståeligt. Jag lyssnade just på din cover av The Fray’s Look after you. Jag är mållös. För att vara ärlig så har jag inte hört dig sjunga förrän nu och jag har inga ord. Du har den vackraste rösten i hela världen Louis. Jag har aldrig någonsin under min 21-åriga livstid hört en vackrare röst än din. Jag är helt stum (om man nu kan vara det i ord). – Harry

Pling.

Tack så mycket Hazza, dina ord värmer så mycket. Jag sitter här i den obekväma sjukhussängen i mörkret med tårar i ögonen. Tack så jätte mycket, jag uppskattar det verkligen! – Louis

Harry pep till av glädje och klappade händerna lyckligt innan han svarade.

Jag är glad att du uppskattar det så mycket Louis och jag menar verkligen vartenda ord jag skriver, hoppas du litar på mig. – Harry

Pling.

Klart jag litar på dig Hazza, varför skulle jag inte göra det? Jag förstår om det här låter konstigt eftersom vi precis börjat prata och så men jag litar på dig fullständigt. Det finns ingen som har haft den här effekten som du haft på mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt… Det är svårt att förklara via text även fast jag själv tycker att jag är bra på ord. – Louis

Harrys mun droppade till golvet och han skrek nästan till av lycka och chock. De hade precis börjat prata och Louis litade redan på honom, hur kunde detta vara möjligt?!
Jag känner precis lika som dig Louis, tänkte Harry lyckligt innan han började skriva sitt svar.

Det är lite roligt Louis, för jag känner precis lika som dig. Jag känner också att jag litar fullkomligt på dig och att det aldrig funnits någon innan som haft den här effekten på mig… Skulle du vilja… kanske träffas någon dag? Jag förstår om det är svårt i och med din sjukdom och så men du får väl gå ut då och då? Vi skulle kunna pricka in din ute-tid (om du har någon) med mitt jobb schema så kan jag komma förbi och säga hej eller något? – Harry

Harry hoppades innerligt på att Louis inte skulle bli bortskrämd av hans meddelande. Pling! Tydligen inte.

Vad glad jag blir att våra känslor är ömsesidiga. Jag tycker att det låter som en jätte bra idé, men först måste jag prata med mina läkare om när jag får åka hem så vi får bestämma en dag imorgon när vi ses. Det bästa vore om vi sågs när jag kommit hem men annars så får vi ses på någon av mina raster jag har, de är ungefär tio minuter långa. Nu måste jag tyvärr lägga bort datorn för att jag håller på att somna av medicinen men vi får höras imorgon! Det är så trevligt att prata med dig Hazza, du får allt att vara lite lättare att bära. – Louis

 Det kändes som att Harry hade fått vingar. Han reste sig fjäderlätt från soffan och försvann in till sitt sovrum med datorn i famnen. Han la ner datorn på nattduksbordet och lade sig ned i sängen med en duns. Det här var nog den värsta och den bästa kvällen i hela Harry Styles liv.