Three months of music del 3 kapitel 1
Kategori: Avslutade
”Jag kan inte se genom mitt högra öga Harry”, viskade Louis. Harry stannade upp i det han gjorde och vände sig mot Louis, det kändes som att allt gick i slowmotion.
”Synen försvann för en halvtimme sedan.” Louis röst darrade lätt på tonen.
Harry bara nickade, han visste att det här skulle hända förr eller senare. Det hade gått lite mer än en månad sedan de förlovat sig och de hade varit igång med att diskutera bröllopsplaner men Louis tillstånd hade bara blivit sämre så de hade inte kunnat påbörja något som hade med bröllopet att göra. Harry var rädd för att bröllopet inte skulle bli av men det gjorde egentligen ingenting, de hade ju åtminstone förlovat sig men samtidigt tyckte Harry att det var tråkigt. Han ville ju gifta sig med Louis och han var säker på att Louis kände likadant.
”Vill du att Paul ska ta dig till sjukhuset så att du kan bli undersökt?” frågade Harry, han hade hukat sig ned framför Louis som satt i rullstolen och höll hans händer i ett mjukt grepp. Louis skakade bestämt på huvudet.
”Nej, det vill jag inte. Då kommer de lägga in mig där tills jag är borta och det vill jag inte. Du kan väl ringa Liam istället?” Louis röst var förvånansvärd stadig, Harry fascinerades mer och mer av honom för varje dag som passerade.
”Då gör jag det.” Harry tvingade fram ett leende, vände sig om och gick stelt till hallen där telefonen låg på sin plats. Han knappade in det privata mobilnumret till Doktor Liam, Harry trummade otåligt med foten medan signalerna gick fram. Liam svarade och Harry förklarade situationen snabbt. Liam sa att han skulle komma på en gång, Harry tyckte att han hade hört oro i Liams röst.
Harry lade telefonen på sin plats, han drog ett djupt andetag och försökte samla sig för ett ögonblick. Han kunde inte, fick inte splittras sönder inför Louis, det var han tvungen att vänta med tills senare när han var ensam. Han gick tillbaka till Louis i köket och flyttade på en av stolarna vid bordet, ställde den mittemot Louis och satte sig på den, han tog tag om Louis händer och höll dem hårt.
”Vad sa Liam?” frågade Louis med darrande röst, det var tydligt att han var rädd. Harry lutade sig fram och drog honom intill sig och strök hans huvud mjukt.
”Han sa att han skulle komma så fort han kunde”, mumlade Harry till svar, några tårar rann längs hans kinder. Det här var början på slutet.
Louis nickade, hans smala hand släppte Harrys ena hand och tog ett hårt grepp om Harrys axel istället, han lutade sig bakåt så att han var ansikte mot ansikte med Harry.
”Jag är rädd”, mumlade han lågt. Harry såg hur en liten tår samlades i hörnet av Louis vänstra öga, han följde den med blicken när den åkte sin väg nedför Louis kind. Harry fångade upp den med sitt pekfinger och torkade bort den på sitt byxben, sedan lindade han armarna runt Louis bröstkorg, lade sitt huvud över hans axel och kramade honom hårt. Han kände hur Louis klumpigt kramade lika hårt tillbaka.
”Du behöver inte vara rädd, jag är här hos dig hela tiden. Jag kommer aldrig att lämna din sida”, mumlade Harry mjukt medan sorgen byggdes upp inom honom. Hur skulle han överleva Louis bortgång?
Louis nickade bara till svar, han fortsatte att gråta små lätta snyftningar medan Harry höll honom i sin famn och mumlade lugnande ord till honom. Dörren öppnades och Liam steg in i lägenheten, han hade sina vanliga kläder han alltid haft på sig, den vita rocken med bläckpennan i bröstfickan, stetoskopet kring halsen och den bruna väskan. Han sparkade av sig sina svarta skor och gick med bestämda steg in i köket och ställde sig vid sidan av Louis och Harry.
Harry släppte Louis motvilligt och vände huvudet mot Liam som log lika sorgfritt som vanligt men hans ögon avslöjade honom, de lös av oro.
”Hur mås det här då?” frågade han medan han rotade runt i sin bruna väska efter något.
”Sluta spela ett spel Liam. Katten sitter på klippan.” Louis stirrade på Liam och Harry i chock som stirrade chockerat tillbaka.
”Vattnet är kallt!” sa Louis högt, hans ögon spärrade upp sig av fasa.
”Afasi”, svarade Liam snabbt och tog Louis’ blodtryck. Det var högt, hans puls rusade och han hade feber.
”Vad är det? Vad är afasi?” frågade Harry oförstående medan han försökte hålla sig lugn genom att stryka Louis händer försiktigt. Du måste hålla dig lugn för Louis.
Liam lade ner blodtrycksmätaren väskan och började leta efter något annat i sin väska. ”Afasi är en språklig skada som uppstår efter en hjärnskada, den orsakas oftast av en stroke men kan även drabba patienter med hjärntumörer. Han tänker ut det han ska säga men något annat kommer ut”, förklarade Liam snabbt, han hittade det han ville ha i väskan och undersökte Louis’ ögon, pupillerna var olika stora, Harry såg det också.
Liam klappade lätt på Louis huvud när han var klar med ögonundersökningen och vände sig sedan mot Harry. ”Enrum, nu.”
Harry tittade på Louis, hans ansikte var vitt, hans ögon var uppspärrade av skräck och hans mun var halvöppen, han stirrade på Harry med ett vanligt öga och ett vitt öga, lämna mig inte sa hans skräckslagna blick.
”Jag kan inte lämna honom, kan du inte säga vad du har att säga här?” frågade Harry desperat till Liam, han höll Louis’ händer i ett hårt grepp, deras ringar gned sig mot varandra. En oroad rynka formade sig mellan Liams ögonbryn och han tittade sorgset på dem båda.
”Nej, jag vill säga det i enrum med dig Harry. Louis vi kommer snart, okej?” Liam log försäkrande mot Louis som tittade tomt tillbaka med en lätt nickning. Harry kramade om Louis’ händer och kysste hans kind innan Liam lade sin hand på Harrys rygg och tog honom till sovrummet, han stängde dörren efter dem.
”Sätt dig ned Harry”, sa Liam lättsamt och Harry satte sig ned på kanten av sängen, han tittade på Liam med forskande ögon och försökte komma på vad han skulle säga men Liam såg likadan ut som alltid med sina snälla, chokladbruna ögon. Han påminde lite om en hundvalp.
Liam satte sig på den lilla pallen som alltid stod vid sidan av sängen medan han höll Harrys blick. Han öppnade munnen för att tala.
”Louis har bara några dagar kvar, han kan leva högst tills på fredag men det är osäkert, han kan försvinna närsomhelst”, sa Liam tyst, hela hans vanliga doktorfasad krackelerade och nu återstod det bara en vanlig människa med sorg målad i ansiktet. Harry stirrade på honom medan han kämpade med att få fram något att säga, det var tisdag idag och Louis, Louis skulle vara borta på fredag, död, försvunnen, finito. Liam såg på hur Harrys käke spände sig och hur han öppnade munnen för att säga något medan hans ögon blev fyllda med tårar.
”Det är okej Harry, du behöver inte säga något. Men cancern har kommit så långt, den är nästan i hela kroppen nu, tumören har spridit sig från hjärnstammen och upp i hjärnan och den har inte svarat på varken strålbehandlingen eller cellgifterna. Hans kropp är slut, han är slut. Han har kämpat så otroligt länge med väldigt få bra resultat. De enda resultaten som varit bra är när han har varit med dig men inte ens de kan rädda honom.” Liams röst skar sig på de sista orden, han gömde sitt ansikte i sina händer. ”Jag har kämpat med honom i de här två åren som varit och jag har sett hur han bara blivit sämre och sämre men ändå fortsatt vara sitt sorglösa, skämtsamma jag. Jag har sett hur han blivit förälskad för första gången och hur lycklig han har varit med dig under de här snart två månaderna ni har varit tillsammans, jag har sett hur han har hittat det som gör honom hel, det som gör honom den lyckligaste och gladaste människan i världen och det är du. Han har hittat dig, sin själsfrände och ändå kan jag inte rädda honom, jag kan inte rädda honom”, viskade Liam förfärat, Harry kunde höra hur doktorn var nära till gråt.
”Jag är så ledsen Harry, så ledsen att jag inte kan rädda honom ur det här.” Liam började gråta med små, korta snyftningar.
Harry satt bara still på sängen och försökte samla in allt som Liam sa och göra det till något som hade mening, göra det till något som hans redan panikslagna hjärna kunde förstå men det var svårt, så svårt. Han visste att den här dagen skulle komma någon gång, men inte nu, inte nu när de höll på att planera inför bröllopet, inte nu när de precis lärt känna varandra lite bättre, inte nu när de pratat om hur de kanske ska flytta ur lägenheten till ett större hus närmare Louis familj, inte nu när de har så mycket planerat, inte nu när de till och med pratat om barn, Louis hade varit sugen på att adoptera men han hade sagt att han förmodligen inte skulle ha överlevt tills de blev godkända att adoptera men att han ville genomföra en adoption ändå. Inte nu, det passar sig inte… Harry hade hoppats på aldrig, men aldrig fanns inte i Louis värld, det fanns bara antingen eller.
Harry vidrörde sin fågeltatuering på bröstet, han hade tatuerat in två stycken blåsångare som var vända mot varandra, den ena var mindre och den representerade Louis medan den andra var större och representerade Harry själv.
Fågeln har flugit sin sista resa, tänkte han sorgset medan han drog fingertopparna över tatueringen.
”Jag kan inte leva utan min fågel”, tänkte Harry högt, Liam vände sig mot honom och tittade på honom med frågande rödgråtna ögon. ”Vad sa du?” hans röst var hes och skrovlig.
”Att jag inte kan leva utan min fågel. Om han ska dö så ska jag också göra det. Du måste döda mig, ge mig en överdos av morfin, cellgifter eller vad som helst, jag kan inte leva utan min fågel!” sa Harry hetsigt, han hade rest sig upp och stirrade nu på Liam med panikslagen blick.
”Nej Harry, jag kan inte göra något sådant, det måste du förstå! Jag vill inte döda dig, dessutom kan jag bli anmäld för mord”, utbrast Liam chockat, dock förstod han att Harry kände så som han gjorde. Han ställde sig upp från pallen, gick fram till Harry och lade sina händer om Harrys skakande axlar och tittade snällt in i hans skrämda ögon, han påminde om ett skrämt rådjur i skenet av en bils strålkastare. Harry bet i sin läpp så hårt att den började blöda.
”Jag kan inte, k-kan inte leva utan honom, det går inte, det fungerar inte, jag kan inte, jag kan inte! Han är mitt allt. Jag kan inte leva utan honom!” Harry skrek det sista, tårarna sprutade ur hans ögon.
Liam tryckte ner honom bestämt på sängen, han höll fortfarande blicken fäst i Harrys ögon.
”Försök att lugna ner dig Harry, det lönar sig inte att bli hysterisk. Jag vet hur hemskt det här är och jag känner precis samma som dig men det finns inte så mycket vi kan göra. Som jag sa tidigare så är Louis helt slut och du måste vara det bästa du kan vara under de få dagarna han har kvar, vi kan sörja efteråt. Okej?” mumlade Liam lugnande medan han såg på hur Harry slappnade av för varje ord han yttrade. Tårar rann fortfarande ner längs Harrys kinder när han till slut lugnat ner sig.
”Men Payne, jag kan inte leva utan honom… Jag kan inte leva utan min fågel… Han är mitt allt… Vi ska ju gifta oss och adoptera barn och leva hela livet ut, jag kan inte leva utan honom, så enkelt är det. Jag kan inte finnas utan honom…” mumlade Harry förkrossat.
Liam satte sig ned bredvid honom med armen om hans skuldror. ”Jag vet Harry, jag vet. Det är förfärligt och hemskt och jag vet hur svårt det kommer att vara för dig när han är borta, jag kan inte säga att jag kommer att känna likadant som dig men det är hemskt att det här ens kommer att inträffa men jag kommer att finnas där närhelst du behöver mig, okej?” Liam strök Harrys rygg lätt medan han tittade på honom med sina lugna chokladbruna ögon.
Harry nickade stelt till svar, han hade blicken fäst på sina fötter medan han repeterade samma mantra om och om igen i sitt huvud.
Du måste vara det bästa du kan vara under de få dagarna han har kvar, du måste vara det bästa du kan vara under de här dagarna du har kvar…
Jag ska vara stark för dig Louis, jag måste vara stark för dig, det måste jag, tänkte han och samlade ihop sitt krossade inre, han pusslade ihop bit för bit och lade tillbaka sitt sorgepussel i dess låda och stoppade in lådan någonstans lång inuti sig själv innan han vände blicken upp mot Liam.
”Jag är redo”, mumlade han och Liam förstod precis vad han menade. Harry sträckte sig mot nattduksbordet och öppnade första lådan och torkade ögonen för att ta bort alla spår av gråt, Liam gjorde det samma. När de var klara ställde de sig upp och gav varandra beslutsamma blickar innan de gick ut ur sovrummet och till köket där Louis fortfarande satt stel som en pinne och såg fortfarande lika rädd ut.
”Hazza?” frågade han med tunn röst och såg förvirrat upp mot dem, han sträckte ut ena handen som om han försökte känna om Harry var där.
”Det är jag Louis, det är jag”, mumlade Harry ömt medan gråten samlades i halsen, han lutade sig ner mot Louis och höll honom hårt i sin famn, han grävde in fingrarna i Louis’ hår och tryckte sin kind mot hans medan han höll om honom.
”Jag älskar dig Louis, jag älskar dig så mycket”, viskade han och kände hur några tårar trängde sig ut ur hans ögon.
”Jag älskar dig också Harry, så mycket”, mumlade Louis tillbaka, hans röst var lugnare nu när Harry höll om honom.
”Ska vi lägga oss i sängen?” mumlade Harry medan han strök Louis huvud ömt och såg på honom. Hans pupiller var fortfarande olika stora och hans högra öga hade redan blivit täckt av en vit dimma.
”Ja gärna, jag har så ont i ryggen”, mumlade Louis trött, det verkade som att afasin hade försvunnit för stunden.
Harry släppte honom och rullade in honom i sovrummet och hjälpte honom till sängen med Liam efter sig. Han tog av Louis kläderna tills han bara var klädd i kalsonger och han tog även av sina egna kläder och lade sig sedan bredvid Louis, han lade täcket över dem båda. Louis lade sig på sidan och kurade ihop sig nära Harrys bröst, han tittade fascinerat på fågeltatueringen och rörde den lätt med fingertopparna.
”Det är dags för din medicin Louis”, mumlade Liam bakom dem, Louis vände sig runt mot Liam och tittade mjukt på honom.
”Jag behöver inte ta mer mediciner Liam, jag vet redan vad som väntar”, svarade Louis lättsamt och vände sig om mot Harry igen och gosade sig nära.
Liam mötte Harrys blick och nickade, ”han vet” sa hans blick och Harry nickade sakta, han lade armen runt Louis överkropp.
”Kommer det inte göra fruktansvärt ont utan medicinerna?” frågade Harry tyst medan han tittade först på Louis som slutit ögonen och sedan på Liam.
”Jo men jag blir så trött av dem och jag vill uppleva mina sista dagar tillsammans med dig Harry utan att ligga nedsövd i sängen, jag bryr mig inte om det gör ont, det betyder ingenting längre”, mumlade Louis medan han strök sina mjuka fingrar över tatueringen på Harrys bröst.
”Jag förstår”, mumlade Harry till svar och kastade en orolig blick mot Liams håll, han rös av Louis beröring.
”Om det är hans önskan måste jag följa den”, mimade Liam till svar åt Harrys frågande ögon innan han gestikulerade att han skulle gå ut ur rummet för att lämna dem ifred vilket han också gjorde. När dörren hade stängts flyttade sig Louis ifrån Harrys bröst och istället lade han sig mitt emot Harry med ansikte mot ansikte och tittade upp på honom med tårögda ögon.
”Jag kommer att sakna dig”, viskade han förtvivlat medan han drog sina fingrar över Harrys kind och ner över hans hals tills de stannade vid Harrys nyckelben, han smekte benet mjukt med sina fingertoppar och Harry rös över hela kroppen.
”Jag kommer att sakna dig med” mumlade Harry, han strök över Louis rygg och tittade in i hans ögon, ”Jag kommer aldrig att glömma tiden vi haft tillsammans. Det har varit den bästa tiden i mitt liv”, log Harry tårögt, Louis tittade på honom med sitt blå öga, en ensam tår föll ner på lakanet och följdes av ett tiotal till.
Harry hulkade till när han såg att Louis grät, han begravde ansiktet i Louis hals medan han höll ett krampaktigt tag om honom.
”Jag önskar att jag kunde följa med dig, jag vill inte bli lämnad ensam”, snyftade Harry medan han kramade Louis hårt, Louis snyftade bara till svar och darrade i hela kroppen av sorg. De grät tills det inte fanns några tårar kvar, bara tomhet. Harry strök undan en lock från peruken som fastnat i Louis öga och såg kärleksfullt på honom med ett svagt leende på läpparna.
”Du är så vacker…” log Harry medan han tittade på Louis med fascinerade ögon. Louis ögon var svullna och rödgråtna, hans kinder glänste likt en stjärnhimmel av tårar, Harry tyckte att han såg ut som en ängel.
Snart får ängeln sina vingar, tänkte Harry och lade sina händer på Louis kinder och kysste honom med hela sin kärlek, en kyss han hoppades skulle lämna avtryck på något sätt.
”Du är mitt liv”, log Harry kärleksfullt mot Louis när han brutit kyssen.
”Och du är mitt.” Louis log så stort så att skrattlinjerna kom fram vid ögonen. Harry kände hur en miljon känslor bubblade i hans inre när han såg det där leendet, det var hans favorit leende och det var så otroligt vackert, det lyste upp hans värld. Han skulle sakna det.
”Om jag kunde skulle jag halvera min livstid och ge halvan till dig”, viskade Harry ömt och såg djupt in i Louis ögon medan han strök hans kinder med tummarna.
Louis ansikte sprack upp i ett ännu större leende och en fnissning flög ur honom.
”Det där minns jag så väl. Jag blev så lycklig när jag läste den kommentaren för första gången, du fick verkligen mitt hjärta att le”, viskade Louis, hans ögon glittrade likt pärlor. Harry log tillbaka och kysste honom ännu en gång.
”Harry, kan du inte sjunga något för mig?” mumlade Louis när de brutit kyssen, Harry hörde att han var trött och att han hade väldigt ont.
”Självklart, vad vill du att jag ska sjunga?”, undrade Harry dock kände han ett visst vemod. Han hade inte sjungit på flera år och han undrade om han verkligen hade kvar sina toner.
”Hade inte du skrivit en låt för ett tag sedan? Jag minns att du berättade någon gång att du skrivit en låt?” sa Louis trevande och tittade på Harry med ett trött öga.
Harry rodnade lätt, han trodde inte att Louis skulle komma ihåg att han skrivit en låt, speciellt inte den låten. Den var inte färdig än, han hade börjat skriva på den när han precis börjat pratat med Louis, han hade tänkt skriva klart den till deras bröllop men när han anade att det inte skulle bli av så struntade han att skriva klart den.
”Jo det stämmer, jag började faktiskt skriva på den när vi precis börjat prata. Jag hade tänkt framföra den på vårt bröllop. Det är en låt till dig”, sa Harry leende när han tänkte tillbaka på hur han hade kämpat med att få fram de rätta orden.
Louis tittade storögt och nyfiket på honom.
”Till mig? Åh…” sa han förvånat, ”Snälla sjung för mig” bad han sedan och Harry nickade, harklade sig och tog ton.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du få ro
Jag finns vid din sida
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
Låt mig få bära dig när du är svag
För du betyder allt för mig
Var inte rädd, jag går bredvid dig
Harry slutade sjunga och tittade mjukt på Louis som log likt en sol trots all smärta som syntes i hans öga.
”Jag har inga ord Harry, det är den finaste text jag någonsin hört… Den passar oss så bra. Wow… Du är så fantastisk och du sjunger så vackert”, viskade Louis andlöst genom sina tårar av lycka, han kramade om Harry och Harry borrade in sina fingrar i Louis bakhuvud medan han slingrade sin lediga arm om Louis och höll honom tätare intill sig.
”Jag älskar dig så”, mumlade Harry gång på gång och Louis svarade likadant om och om igen tills de till slut somnade till ljudet av varandras andetag.
-
Harry slog upp ögonen, det kändes som att andan gått ur honom. Månens ljus lös in genom fönstret och badade rummet i silvertoner, klockan kunde inte vara mer än fem på morgonen. Han gäspade stort mot Louis svala hals, han smackade lätt med läpparna och skulle precis somna om när han upptäckte att fågeln innanför Louis hals inte svarade honom med dess snabba vingslag, det fanns ingen puls. Harry hörde sin egen puls rusa i öronen och han kände hur obotlig sorg flammade upp i hans inre när han vände på Louis stelna kropp som legat med ryggen mot honom. Han flyttade undan perukens hår som dolde Louis ansikte med fingrarna och tittade på Louis ansikte. Han såg fridfull ut, mer fridfull än vad han någonsin gjort när han sovit, hans läppar var avslappnade och ögonlocken låg över ögonen. Den Louis som Harry höll i nu var bara ett skal, inget mer. Iskall kyla grep tag om Harrys hjärta och krossade det i miljoner bitar samtidigt som sorgen sprang ikapp honom. Ett skrik rusade upp i halsen och han skrek rakt ut.
”LOUIS NEJ! NEJ NEJ NEJ! LOUIS SNÄLLA! VAKNA!” vrålade han hysteriskt och skakade Louis axlar lätt för att få honom att vakna. Han måste vakna, han fick inte ha somnat in redan, han måste öppna sina ögon och le mot Harry med sitt vackra leende, han måste få höra Louis vackra röst igen.
Men Louis vaknade inte, han låg stilla med kroppen stel och tung, det var Louis kropp men Louis väsen fanns inte kvar längre. Harry kollapsade över Louis kropp och grät förfärat mot hans bröst medan han bankade förtvivlat i Louis bröstkorg.
”Du får inte lämna mig, du kan inte lämna mig, vi hör ihop du och jag, förstår du inte det? Vi är tillsammans! Vi ska spendera hela livet tillsammans! Jag ska sjunga låtar för dig tills du somnar, jag ska sjunga tills min röst spricker och du ska le mot mig och säga hur vackert det låter och hur fin jag är och jag ska kyssa dina läppar och viska hur mycket jag älskar dig när du sover och du ska röra lite på dig i sömnen och gnälla tyst som du alltid gör när jag pratar med dig när du sover och när du vaknar ska jag välkomna dig med en puss och du ska skratta ditt underbara skratt och le mot mig, le som en sol som du alltid gör när du ser mig. När jag kommer hem från jobbet så ska du sitta i köket med en tekopp i din lilla hand och du ska le ditt solleende mot mig och skratta och fråga ”har du haft det bra på jobbet idag Hazza?” och jag ska nicka och säga ”ja det var helt okej” och sen ska jag berätta hur Alice har klantat sig som vanligt och hur Niall har undvikit mig och du ska titta sorgset på mig och säga ”förlåt” för att du tror att det är ditt fel att Niall undviker mig fast det inte alls är det och jag ska gå fram till dig och sätta mig på huk framför dig och lägga mina armar om dig, dra dig intill mitt bröst och viska ”det är inte ditt fel” sen ska jag kyssa dig och du kysser tillbaka och så frågar jag vad du vill göra och du ska svara och så ska vi spendera resten av dagen med det du vill göra och på kvällen så kommer Liam hem till oss som vanligt och ger dig din kvällsmedicin och du ska bli sådär gulligt trött du alltid blir, sådär trött så att dina ögonlock faller ihop och jag ska ta dig till sängen, klä av dig och lägga mig bredvid dig och hålla om dig och prata med dig tills du somnar! Du KAN INTE LÄMNA MIG LOUIS! DET GÅR INTE! Jag går sönder utan dig!” grät Harry förkrossat utan stopp medan all tid med Louis blixtrade framför hans näthinna.
Dörren slets upp, Liam kom inspringande och drog hårt efter andan när han kände av stämningen, han stegade fram till Harry och tog honom i sina armar men Harry slet sig loss och höll Louis hårt i sina armar, han vägrade att släppa taget och han bara grät och grät, Paul kom in i rummet och lirkade Louis ur Harrys armar samtidigt som Liam tog ett stadigt tag om Harry och slet de två pusselbitarna isär, en var borta och en skulle aldrig hitta sin tillhörande del igen.
-
Louis begravning var välbesökt vilket inte förvånade Harry, många hade älskat Louis både som person, bloggare och musiker. Begravningen ägde rum vid sjön där de hade tänkt ha sitt bröllop och Harry tillsammans med Louis familj och Paul hade smyckat begravningsplatsen precis som Louis velat ha bröllopet, med ett valv gjort av hopflätade vita blommor över kistan, med en gång upp till kistan som var smyckad med vita blommor och med vita bänkar vända mot valvet och kistan. Många höll tal för Louis och berättade hur fin han varit på alla sätt, men ingen visste om den Louis som Harry lärt känna och blivit kär i, ingen visste om alla hans solstråleskimrande sidor som bara Harry upplevt.
Harry berättade för de sörjande att tiden med Louis hade varit den bästa i hans liv, och att han var hedrad att ha fått lära känna honom och vara med honom under de tre månaderna de spenderat tillsammans. Han berättade att de tre månaderna han hade haft med Louis hade varit som en låt, i början när han och Louis precis hade börjat prata hade det varit första versen, sedan när de träffats första gången och kysst varandra hade låten övergått till andra versen och när de förlovat sig kom de till refrängen och nu i efterhand hade de kommit till slutet av låten, de tre månaderna hade varit månader av musik. När han avslutat sitt tal gick han fram till kistan och strök dess yta lätt med handen en sista gång innan han blev omhändertagen av Johanna som stod vid sidan av, gråtandes. När alla gäster åkt och kistan låg i graven åkte de hem till Doncaster och Louis barndomshem i tystnad, Liam hade sagt innan de åkte att Harry skulle höra av sig så fort han kände att han orkade men Harry visste inte om han någonsin skulle orka något igen. Hans livs pusselbit var borta och han var nu ensam på livets stormande hav.
