Loubears skriverier

Några dagar gick, Louis hade inte uppdaterat sin blogg på fyra dagar och Harry började bli riktigt orolig över honom, han hade inte heller fått något svar på sin kommentar och inte hade han hört något från Niall. För varje dag som gick så blev Harrys liv tråkigare och tråkigare, han hade inget att se fram emot, Louis dagliga uppdateringar hade gett honom något att se framemot och eftersom Niall inte hade hört av sig så hade han heller inga kvällar på ’The Burned Goose’ att se framemot heller. Han vågade inte höra av sig till Niall även om det kanske var upp till honom att göra det; det var ju trots allt han som hade lämnat Niall i förvirrat tillstånd sist de sågs, men han vågade inte och hade ingen lust heller. Det kändes så stelt mellan dem och om Niall kände att han behövde bryta isen mellan dem så fick han göra det.

Harry suckade tungt och lutade sig tillbaka i datorstolen, han lät blicken åka omkring genom det lilla kontoret utan att hitta någon särskild punkt. Han ville bara att Louis skulle uppdatera sin blogg så att han kunde kommentera ännu en gång och verkligen visa sig för honom, visa att han fanns. Han brydde sig inte om att Louis förmodligen skulle uppfatta honom som en galen fangirl, det enda han ville var att Louis skulle svara honom och han tänkte minsann försöka få honom att göra det. Han klickade sig in på Louis blogg som fortfarande var ouppdaterad och klickade sig in på Louis senaste inlägg som Harry redan kommenterat på. Han bläddrade ned till kommentarssektionen och skrev in signaturen ”Hazza” ännu en gång.

Jag hoppas du är okej Louis, jag tänker på dig varje minut och hoppas att du mår så bra som du är möjlig till.

Harry tryckte på skicka och hans kommentar ploppade upp bland de 400 andra kommentarerna. Han kunde inte hjälpa att känna att Louis förmodligen inte skulle svara, det var fler än honom som hade uttryckt sin oro och Harrys kommentar var väl bara en i mängden.
Tänk inte så, han kommer säkert svara snart. Oroa dig inte, mumlade Harrys undermedvetna till honom, han suckade i respons och drog händerna genom håret. Han visste inte vad han skulle tro, det enda han ville göra just nu var att ligga hos Louis och berätta för honom hur mycket han faktiskt betydde.
Tårar samlades återigen i Harrys ögon och han försökte svälja bort den växande klumpen i halsen men den blev bara större och större.
Du kan inte gråta här din idiot, tänkte han ilsket, han drog handen över ansiktet för att stryka bort tårarna som svämmat över och reste sig upp ur stolen. Det var bara tio minuter kvar tills han slutade och han tänkte att det inte skulle skada om han gick lite tidigare. Han gick med snabba steg genom kontoret för att undvika att stöta ihop med Alice och Olivia, efter några minuter kom han ut ur byggnaden och tog tunnelbanan hemåt.

***

Harry sjönk ned i soffan med en burk öl och knäppte på tv:n när han satt sig tillrätta. Datorn stod vid sidan av, beredd med mejlen utifall Louis skulle svara. Harry slötittade på TV ett tag, han fastnade vid ett program som handlade om hur vita tigrar kom till, ett tag slumrade han till men han vaknade med ett ryck och hjärtat i halsgropen när han hörde det välkända klingandet både från sin mobil och också datorn. Han satte sig spikrakt upp och lyfte datorn från bordet till sitt knä. Det låg ett mejl i inkorgen minsann, han tryckte genast på det utan att ens läsa titeln.

Louis har svarat på din kommentar: ”Det betyder mycket, tack.”

Harrys hjärta slog volter i bröstet på honom och han kom på sig själv med att få svårigheter att andas. Han studsade upp och ner på sin plats med datorn guppandes i knäet innan han drog hårt efter andan då svarta prickar hade börjat dansat framför hans ögon. Inga ord i hela världen kunde beskriva hans lycka just nu och han älskade varje sekund av det.
Ska jag svara honom? Ska jag skriva något mer?, tankarna flög runt som studsbollar när han klickade sig in på Louis blogg. Musikern hade fortfarande inte uppdaterat vilket betydde att han hade svarat på Harrys kommentar FÖRST! Han hade tyckt att det var viktigare att svara på Harrys kommentar än att uppdatera sin blogg!
Harry kvävde ett glädjevrål och hytte med näven i luften i en segergest. Såhär lycklig hade han inte känt sig på månader och det var ändå bara en kommentar han gladde sig åt. 
Jag måste verkligen vara helt över öronen förälskad i den här mannen, tänkte Harry plötsligt och bet sig i läppen.
Jag har aldrig träffat honom, tänkte han sedan men insikten rörde honom inte i ryggen. Han var över öronen förälskad i någon han aldrig träffat men faktiskt så gjorde det ingenting. Det gjorde ingenting alls och det kändes nästan som en befrielse. Nu när Louis hade svarat på hans kommentar så bestämde han sig för att verkligen fortsätta kommentera på vartenda inlägg Louis kunde tänka sig att lägga upp. Han skulle lägga ned tid på varje kommentar, varje ord och varje mening, alla ord och meningar skulle ha en betydelse som Louis skulle lägga märke till. Harry kände sig på topp och inget skulle stoppa honom från att försöka fånga in Louis i sitt nät nu. Harry tog en slurk av sin öl innan han klickade upp internet och surfade in på Louis blogg. Titta där minsann, ett inlägg postat 23:30 låg där. Harry tryckte sig in på det och började läsa.

Titel: Vämjelse

Hej älskade läsare. Ursäkta att jag inte har uppdaterat på ett tag men saken är den att jag har varit utan medvetande de senaste dagarna. Läkarna har börjat ge mig starkare cellgifter för att förlänga min livstid och jag har åkt in och ut från medvetande. Nätterna har varit hemska då jag har vaknat och spytt upp varenda liten bit jag ätit. Till slut fick de koppla in ett dropp i mig eftersom jag inte kan äta vanlig mat längre. Jag fick veta idag när jag äntligen vaknat och mådde lite bättre att jag bara har ungefär fyra månader kvar att leva. Läkarna sa det inte direkt till mig utan jag hörde hur de viskade om det vid min sida när de trodde att jag sov. Jag förstår inte varför de fortsätter pumpa i mig mer cellgifter och andra mediciner om jag ändå bara har fyra månader kvar att leva. Det känns tungt och det känns verkligen inte som att det är någon mening med det här längre. Min största önskan just nu är bara att åka hem och få ligga i min egen säng utan nålarna i mig och apparaterna runt omkring mig. Jag vill bara kura ihop mig under mitt duntäcke och ligga där tills jag inte finns mer, men jag kan inte. Även fast jag är myndig och snart 25 år gammal skulle mamma aldrig tillåta mig att lämna sjukhuset i mitt tillstånd, jag är osäker på om läkarna vill lämna bort mig men jag ska försöka framhäva min önskan så fort jag orkar prata. Min hals är lite svullen och utsliten efter alla spyor. Jag uppskattar alla ni som läser och kommenterar även om jag inte kan svara på alla kommentarer (jag önskar jag kunde det men medicinerna tröttnar ut mig så mycket). Jag älskar er och ni och The Fray är det enda som får mig att vilja fortsätta.

-          Skrivet av Louis 23:30

Fyra månader kvar att leva… Det är ingenting, tänkte Harry nästintill panikslaget när han läst klart inlägget. Han drog upp sin kalender ur sin jobbväska och slog upp dagens datum. Det var den 26:e november och om fyra månader skulle det vara 26 mars 2013. Tårar brände i Harrys ögon, han torkade ilsket bort dem med ett svep med översidan av handen och sjönk djupare ner i soffan. Fyra månader… Fyra månader. Hur skulle han kunna få kontakt med Louis på så kort tid? Hur skulle han stå ut med att inte få läsa Louis inlägg efter mars 2013 när han förmodat kommer att vara borta?  Hur skulle han kunna leva utan Louis? Den plötsliga tanken fick det att hugga av smärta i magen på Harry. För första gången i hela sitt 21-åriga liv kände han att han inte kunde leva utan en människa, hur tvistat och krångligt det än var så visste han att han inte skulle kunna överleva utan Louis. Smärtan i magen blev mer framkant och Harry reste sig upp ur soffan och gick till köket för att ta ett glas med vatten. Han drack fem långsamma klunkar ur glaset innan han återgick till soffan igen för att kommentera på Louis inlägg. Han lät sina känslor framtyda lite mer i den här kommentaren.

Om jag kunde skulle jag halvera min livstid och ge hälften av den till dig.

Harry bet sig på läppen medan han funderade en stund på om han skulle lägga till något men till slut kom han fram till att det fick räcka. Orden han skrivit speglade bara en del av de stormande känslor han kommit fram till att han faktiskt kände. Sjukt var det, men som han läst, sett och tänkt så otroligt många gånger tidigare de senaste veckorna så fanns det inget han kunde göra åt dem. Han hade faktiskt läst lite på internet om liknande händelser och han skämdes mindre för varje sak han läste om det. Det här var ungefär som att vara kär i en kändis, vilket Harry roligt nog var, men det var ändå inte på samma plan eftersom Louis inte var fullt så populär som han skulle kunnat varit och det var Harry tacksam för. Han var dessutom enormt tacksam för att Louis hade valt ut just hans kommentar att svara på, det fanns verkligen inget som kunde beskriva hans lycka just nu, eller snarare lycka i olyckan. Louis hade bara fyra månader kvar att leva och det stressade honom otroligt. Hans mobil och mejl plingade plötsligt till och han öppnade mejlet genast där det stod att Louis svarat hans kommentar. Harry fick nästan andnöd över att Louis svarat så snabbt!

Louis har svarat på din kommentar: ”Tack ’Hazza’. Dina kommentarer får alltid mitt hjärta att le.”

Harry stirrade på skärmen medan hans mun nästan träffade golvet i chock. Hans ansikte blev blossande rött och hans händer skakade okontrollerat medan han läste kommentaren om och om igen. Han kunde inte förstå att Louis hade svarat på hans kommentar och så snabbt dessutom!
Jag måste svara, tänkte Harry stressat, han tryckte på länken och blev vidarebefordrad in på bloggens hemsida och kommentarssektionen. Han hittade Louis svar och tryckte på ”svara”.

 Jag är glad att jag kan få dig att le även fast du har det så svårt. Jag önskar att jag kunde vara hos dig.

Harry stirrade på kommentaren ett tag och funderade på om det sista av den kanske var för mycket, kanske Louis skulle bli bortskrämd och skärrad om han skrev sådär? Harry ville verkligen inte uppfattas som en otäck internetstalker.

Jag är glad att jag kan få dig att le även fast du har det så svårt.

Han nickade gillande, slickade sig om läpparna och tryckte på ”skicka”. Kommentaren sändes iväg och Harry lutade sig nöjt tillbaka i stolen. Inget kunde slå dessa lyckokänslor som strömmade genom honom nu. Bara någon minut senare plingade det till och Harrys hjärta flög upp i halsen. Han lutade sig framåt och stirrade på skärmen, hans mun var torr som en öken av spänning.

Louis skrev:

Det är många av er kommentatorer som får mig att le, men det är något speciellt med dina. Du skriver på ett annorlunda vis. Du och ”SL”.

Harrys hjärta slog lyckliga volter och han kände hur hans ansikte sprack upp i ett fånigt leende. Hans kommentarer (tillsammans med ”SL”s, suck) hade något speciellt! Något speciellt för Louis! Harry kände sig nästan svimfärdig, det här var för bra för att vara sant. Han bläddrade ned på sidan för att kolla hur många kommentarer Louis fått på inlägget. Det var redan 200 kommentarer postade och det hade bara gått tjugo minuter sedan Louis postat det. Han bläddrade tillbaka till Louis svar och tuggade frenetiskt på sin underläpp medan han funderade på vad han skulle svara.

Det gläder mig så otroligt mycket att du tycker så. Mina fingrar skakar medan jag skriver det här… Jag är bara så otroligt glad för att du svarar på mina kommentarer och har lagt märke till mig.

Harry rynkade pannan, kunde han verkligen skicka iväg det här? Han ryckte tillslut på axlarna och log fånigt. Klart jag kan skicka iväg det!, tänkte han muntert och tryckte på skicka. Mejlen och telefonen plingade till samtidigt bara efter någon minut och Harry kunde hitta ett svar väntandes i inkorgen.

Louis har svarat på din kommentar:
”Jag är fascinerad att jag kan få en sådan effekt på dig bara genom att svara på dina kommentarer. Skulle du vilja byta email adresser eller något liknande? Det känns så öppet att skriva här och jag vill inte att alla ska se våra konversationer.”

Harry drog häftigt efter andan när han läst klart kommentaren. Nu höll han verkligen på att svimma.
Louis William Tomlinson vill byta email-adress eller ’något liknande’ med mig! Den Louis William Tomlinson vill byta email-adress ’eller något liknande’ med mig!!!, tänkte Harry överlyckligt, han nästan slog i bordet med nävarna medan han desperat sög in luft i lungorna. Han betedde sig verkligen som en kär tonåring men han brydde sig inte om det, såhär kär hade han aldrig varit i någon och att Louis ville byta email-adress gjorde honom nästan galen av glädje.

Självklart kan vi byta email-adresser. Om du har telefon så kan vi även byta nummer, bara om du vill det såklart.

Svarade Harry, han infogade även sin email. Några sekunder senare plingade det till och nu hade ett riktigt mejl dumpit in i inkorgen. Mejladressen var: ”[email protected]”. Harry klappade händerna förtjust med kinderna blossande innan han klickade sig in på mejlet och läste det.

Hej Hazza.
Så ditt riktiga namn är alltså Harry? Fint namn. Jag gillar Hazza dock, är det okej om jag kallar dig för det? Jag hoppas att du inte tycker att jag är för framfusig som frågar om email och så men jag kände för att byta min email med dig. Det är något speciellt med dig och som jag sa tidigare så får dina kommentarer alltid mitt hjärta att le. Jag förstår om du tycker att jag är alldeles för skum och inte vill fortsätta prata med mig - Louis

”Såklart får du kalla mig för Hazza!”, utropade Harry likt en galen innan han kastade sig över tangentbordet för att svara.

Hej Louis.
Ja, mitt riktiga namn är Harry och jag tar för givet att ditt riktiga namn är Louis? Checkar bara om det är så, du kanske använder dig av en pseudonym? Du får självklart kalla mig för Hazza, det är ett gammalt smeknamn från när jag var tonåring. Jag tycker inte att du är ett dugg framfusig, för att vara ärlig så var det här jag önskade; att få prata med dig mer än bara genom kommentarer. Jag är så otroligt glad att du vill göra det här med mig. Jag tycker inte att du är ett dugg skum, oroa dig inte. – Harry

Harry nickade nöjt åt sitt svar och lutade sig tillbaka i soffan med en utdragen suck. Den här dagen kunde inte bli mycket bättre än vad den redan var. Han kunde inte förstå att Louis faktiskt velat byta email med honom och så snabbt dessutom! Det var nästan som att ett mirakel inträffat och Harry njöt varje sekund av det. Han kastade en blick på klockan och upptäckte att den var ett på morgonen.
Äsch, jag brukar aldrig sitta uppe såhär sent så det gör ingenting att jag gör det nu, tänkte han med en axelryckning medan han väntade spänt på att Louis skulle svara. Pling.

Mitt riktiga namn är Louis, jag har faktiskt aldrig varit intresserad av att använda en pseudonym då jag är stolt över mitt namn och vill att människor ska komma ihåg mig för den jag är. Trevligt att jag får kalla dig för Hazza. Jag är glad att du känner så, det får mig att le. – Louis

Harry gnällde lyckligt åt att hans simpla mejl fick Louis att le. Han kunde se honom ligga där i sjukhussängen med datorn i knäet med hela ansiktet lysande i ett stort leende som fick skrattrynkorna runt hans ögon att synas. Värme spred sig genom hela Harrys kropp när han föreställde Louis framför sig, han fnissade lyckligt och bet lite på sin tumme av dålig vana innan han svarade.

Jag blir så glad att jag kan få dig att le, det får mig att le större än vad jag trodde att jag kunde. Jag älskar din blogg (ursäkta för ämnesbyte) du är så otroligt bra på att skriva känslor. Du har faktiskt fått mig att gråta två gånger enbart genom dina texter. Hur mår du förresten? – Harry

Harry gäspade stort när han skickat iväg mejlet, han sträckte på sig så att ryggen knakade innan han kastade en blick mot klockan; 01:20 visade den. Dags att gå till sängs alltså. Han stängde motvilligt ner datorskärmen och reste sig segt ur soffan, han kunde knappt vänta tills han slutat jobbet imorgon så att han kunde svara på Louis mejl.