Loubears skriverier

Harry slog upp ögonen, hela hans armar var täckta av gåshud och han huttrade lätt. Han såg sig om i rummet och förväntade sig att se Louis men musikern låg inte bredvid honom. Harry drabbades av panik och drog hårt efter andan när han insåg att Louis var borta.

"Louis?" skrek Harry så högt så att det kändes som att hans lungor skulle sprängas, när han inte fick något svar insåg han plötsligt att han inte var i Louis lägenhet, han var hemma hos sig och Louis var hos sig, plötsligt mindes han allt som hänt dagen innan.

Harry sjönk skakigt ned på sängen, han drog händerna över ansiktet och suckade tungt. Han hade blivit så rädd, så otroligt rädd att Louis var borta och att han inte hunnit sagt hejdå.

Plötsligt åkte dörren upp och en yrvaken Josh med rufsigt hår stod i dörröppningen.

"Harry? Hur är det?" frågade han andlöst, han slank in i rummet och satte sig på sängen med armen om Harry.

Sorg vällde upp inom honom och kvävde honom, utan att tänka låste han sina långa armar om Joshs kropp och grät förfärat mot Joshs hals.

"J-jag... Louis... Borta..." hulkade han förskräckligt, Josh strök Harrys rygg försiktigt medan han tittade oroligt på honom.

"Louis vad?" frågade Josh trevande medan han försökte lugna Harry så gott som det gick.

"Jag vaknade och", Harry drog ett skälvande andetag, "trodde att Louis var borta och att jag inte hunnit säga hejdå till honom..."

Josh höll om Harry hårdare och viskade lugnande ord.

"Det är okej Harry, Louis är inte borta än, eller hur? Det är ju bara att du ringer honom nu och frågar om allt är okej”, föreslog Josh mjukt medan han strök över Harrys axel.

"Jag vet inte om jag vågar ringa honom redan, tänk om det är Paul som svarar?", sa Harry skrämt, "Jag är säker på att han förbjudit mig att bo där mer." Harry tittade sorgligt på Josh.

Josh bet ihop käken och funderade en stund.

"Men Louis har väl en egen vilja? Han måste ju ha pratat med Paul så fort han fått reda på vad som hänt, eller?", undrade Josh med rynkad panna.

"Jo kanske det men jag vet inte om han vet om det än, jag vet inte ens hur han mår", mumlade Harry, allt kändes hopplöst

"Prova att ringa, det skulle jag ha gjort. Han är ju din pojkvän för fan, inte kan väl någon livvakt eller vad den där snubben nu är komma mellan er?", sa Josh bestämt, han gav Harry en uppfordrande klapp på axeln innan han försvann in i musikrummet.

-

Harry sjönk ned på sängen med sin iPhone hållandes i båda händerna. Han tittade på den svarta skärmen och tuggade osäkert på läpparna, han drog en skälvande suck och klickade på hemknappen, skärmen lyste upp och han petade på den gröna telefonikonen. Han bläddrade ned till Louis namn och tryckte på ”ring”. Signalerna gick fram och efter tio signaler svarade en tyst röst.

”Louis?”

Harrys hjärta slog trippelslag och han blev torr i munnen, Louis lät så otroligt svag.

”Hej Louis, det är Harry”, mumlade Harry tyst till svar, svett bröt fram ur porerna på hans händer.

”Hazza? Åh Hazza, snälla kom hit.” Louis vädjande röst var så otroligt svag, Harry fick tårar i ögonen av att höra honom så svag.

”Men P-Paul, han slängde ut mig. Vad ska jag göra? Kommer han inte att bli arg? Hur är det med dig?” viskade Harry oroligt.

”Jag har pratat med honom, snälla kom hit”, vädjade Louis nästan desperat.

Harry svalde hårt och undrade vad som hade hänt, om Louis blivit så dålig så att han kanske inte ens skulle överleva fram till jul…
Nej, jag får inte tänka så, tänkte Harry bestämt.

”Jag kommer så fort jag kan, vi ses snart”, viskade Harry, ”Puss.”

”Puss.” Louis lade på.

Harry torkade av den nu svettiga telefonen på sina byxor och lade ned den i bakfickan, han skyndade sig in i duschen, duschade och bytte kläder innan han gick till hallen och tog på sig ytterkläder. Han skrev en slarvig lapp till Josh om vad som hänt, sedan gick han ut mot stan för att hämta ringarna och sedan mot tunnelbanan.

-

Harry knackade nervöst på dörren till Louis’ lägenhet, tunga steg hördes innanför och Paul kom och öppnade dörren. Harry tittade skrämt på honom med Pauls ögon var mjuka och han log mjukt mot Harry innan han flyttade sig ur vägen.

”Sir Tomlinson ligger i sitt sovrum”, sa Paul innan han satte sig på sin vanliga plats i köket.

Harry slank in i Louis rum och synen som han såg därinne fick honom nästan att börja gråta. Louis såg ut som ett litet barn i sängen, på bara en dag hade han blivit flera kilo smalare, hans hud var nästan genomskinlig och hans ögon hade förlorat sin glöd. Han hade en ännu tjockare syrgastub instoppad i näsan och en till apparat hade kopplats till honom.

”Var inte rädd”, mumlade Louis svaga röst när han såg Harrys bleka, oroliga ansikte, ”Lägg dig här bredvid mig, snälla”, vädjade Louis och Harrys hjärta smärtade i bröstet. Klart han skulle lägga sig bredvid Louis, åsynen skrämde honom inte men han blev utom sig av oro över att se Louis så liten och tunn. Det var som att sjukdomen tagit ett ordentligt tag om honom.

Harry gick med lätta steg till sängen och kravlade upp bredvid Louis och slingrade sina armar om hans smala kropp, han grävde in ansiktet i Louis nacke och njöt av värmen.

”Hur är det med dig Louis?” frågade han mjukt men ändå oroligt, han suckade nöjt åt känslan att ha Louis så nära intill sig igen, han hade längtat så otroligt mycket efter honom.

”Det är inte så bra, jag vet inte vad som hände men jag minns knappt någonting från kvällen innan du blev utkastad och det senaste jag egentligen minns är när Liam väckte mig och berättade hur läget var. Jag har fått en till tumör, i hjärnstammen, det var därför jag fick sådan hög feber.” Louis kropp stelnade till när han sa det sista.

Harrys hjärta stannade nästan, tumör i hjärnstammen, tumör i hjärnstammen.

”M-men… Hur? När måste du iväg till sjukhuset?” hasplade Harry ur sig och höll honom hårdare mot sig, han försökte kväva den växande paniken inom sig.

”Jag ska dit tjugotredje december för strålning, checkning och för att få nya mediciner”, mumlade Louis till svar, han lade sin hand över Harrys hand och höll den hårt.

”Vill du att jag följer med? Jag följer gärna med”, frågade Harry.

”Det skulle vara bra, men jag kommer inte orka förbereda något innan jul. Vi ska ju stå för julfirningen i år, vi ska ju laga mat och allt det där men jag … Jag orkar inte”, mumlade Louis med gråten i halsen.

Harry höll Louis hårdare intill sig, han placerade några mjuka pussar över Louis’ hals.

”Jag fixar det, om du vill. Paul kan följa med dig så är jag kvar här och städar och fixar allt”, föreslog Harry, Louis huvud nickade.

”Det låter bra, tack så mycket Hazza, det betyder så mycket”, mumlade Louis trött, det lät som att han inte hade sovit på flera dagar.

”Har du berättat för dina föräldrar om det här nya?” frågade Harry efter en stunds lyssnade på Louis andetag.

”Ja, jag ringde till dem igår och berättade, mamma började gråta”, svarade Louis frånvarande, han sov nästan.

”Åh, okej, men bra att du berättade i alla fall. Det ska bli kul att träffa dem på julafton och din födelsedag”, mumlade Harry, han strök sina fingrar ömt över Louis kind.

Louis svarade bara med en suck, han somnade strax därefter.

-

Dagarna gick och det blev dagen innan julafton. Louis hade varit sängliggande under hela tiden och han hade spenderat tiden genom att sova mest, medan Louis legat i sängen och sovit så hade Harry varit halva dagen på jobbet och halva dagen i lägenheten, han hade städat alla rum, alla fönster och alla lådor. Lägenheten var skinande ren och Harry var nöjd med hans arbete, han hade till och med varit och köpt en julgran och några extra julklappar till både Liam och Paul, dock visste han inte om Liam skulle komma över någonting under jul men han hade köpt en julklapp ändå utifall om han skulle dyka upp.

”Vill du vara med och pynta granen eller ska jag göra det själv?” viskade Harry mjukt där han satt intill Louis sida på deras dubbelsäng.

Louis rynkade pannan och smackade med läpparna innan han öppnade ögonen och tittade trött på Harry med dimmiga ögon. Liam hade varit förbi två dagar sedan och ökat dosen på Louis cellgifter och smärtstillande så numera var han alltid minimalt drogad.

”Vad sa du?” mumlade Louis trött som svar, ögonen föll ihop igen och han sjönk djupare ner i sängen när han somnade.

Harry ruskade om honom mjukt medan han desperat försökte kväva sorgen som vällde upp inom honom. Den livliga, skämtsamma och påhittiga Louis var inte kvar längre, han hade ersatts av en trött och tystlåten Louis utan stjärnögon.

Louis ryckte till och tittade förvirrat omkring sig, hans grumliga, blå ögon mötte Harrys klara, gröna och Harry såg ren och skär djurisk skräck i Louis’ ögon.

”Jag undrar om du vill hjälpa mig att pynta granen eller om du vill ligga kvar här?” frågade Harry ömt, hans insida hade spruckit och hans hjärta blödde förtvivlat.

En orolig rynka formades mellan Louis’ ögonbryn och han spände käkarna.

”Vem är du?” frågade han skrämt och förvirrat.

Harry svalde hårt och tog Louis händer försiktigt i sina, Liam hade varnat honom om att Louis skulle kunna få små minnesförluster då och då på grund av tumören i hjärnan i kombination med medicinerna.

”Det är jag, Harry, din pojkvän”, log Harry försiktigt medan tårar samlades i hans ögon. Han visste inte om han kunde fortsätta att se Louis bli sjukare och sjukare.

Louis panna rynkades ännu mer och han bara tittade förundrat på Harry innan han sjönk djupare ner i sängen med en gäspning, så fort hans huvud hade landat på kudden sov han.

Harry svalde hårt och drog handen frustererat genom håret medan några tårar läckte ut ur hans ögon.
Hur ska jag klara det här? Tänkte han innan han gick ut ur rummet och upp på vinden för att hämta julgranspyntet.

-

Harry gick ned från stegen och tittade på den ståtliga granen som nu stod och lyste vackert i hörnet av det stora köket. Han borstade nöjt av händerna och fotograferade granen snabbt med sin telefon innan han bestämde sig för att börja förbereda maten som han och Louis skulle stå för, han kände sig väldigt trött eftersom han städat hela dagen och pyntat granen men å andra sidan hade han inte förberett såhär inför julen på flera år så det gjorde ingenting att han var trött. Louis mamma Johanna hade ringt på morgonen och berättat att de skulle ta med sig mat och att Harry och Louis inte behövde laga något men Harry hade protesterat och till slut hade de kommit fram till att de skulle laga hälften var.

Harry log när han tänkte tillbaka på deras samtal och han tänkte på hur nervös han hade varit när han såg det okända numret på skärmen, det var första gången de hade pratat med varandra någonsin men så fort Harry hade hört Johannas röst så kändes det som att de känt varandra i flera år. Han gillade henne redan, fast han undrade när Louis hade berättat om deras förhållande, nåja det var inget att oroa sig över nu. Johanna hade verkat så glad trots omständigheterna så Harry tänkte inte låta något förstöra hans humör heller även fast han varit nära på att brista förut.

Harry lagade klart maten och ställde in den i kylen, han gick till badrummet och duschade av sig matoset, därefter tassade han in i sovrummet. Han lindade upp handduken som var virad runt hans höft och drog på sig ett par kalsonger innan han sjönk ner bredvid Louis. Louis vaknade inte ens till som han alltid brukade göra när Harry lade sig bredvid honom.
Han är förmodligen så medicinerad så att han inte känner av att jag är här, tänkte Harry dystert medan han försiktigt lindade sina armar om Louis överkropp och gosade in ansiktet i Louis hals, fågeln därinne hälsade honom välkommen med sina snabba vingslag.
Sluta aldrig flyga, snälla,viskade Harry tyst innan grät sig själv till sömns.

-

”Grattis på födelsedagen älskling!” sa Harry lyckligt och kysste Louis kind så fort han slog upp ögonen nästa morgon.

Louis blinkade några gånger innan han öppnade ögonen och tittade på Harry, för första gången på några dagar var hans ögon inte grumliga utan nu lyste dem faktiskt och Harry kände hur obeskrivlig lycka bubblade upp inuti.

”Tack Hazza”, sa han leende och såg uppspelt ut. ”Jag fyller år! Kan knappt tro det!”, tillade han lyckligt och klappade händerna. Han var som ett uppspelt barn.

Harry greppade tag om hans händer och kysste dem innan han fångade Louis läppar i sina och kysste honom passionerat.

”Jag har saknat dig”, mumlade Harry mjukt mot Louis läppar när han brutit kyssen.

”Jag har ju varit här hela tiden”, log Louis och pussade Harrys mun lätt.

”Jag vet, men det har inte varit riktigt du, jag har saknat den uppspelta, glada och leende Louis”, viskade Harry ömt, ”Den Louis som du är nu”, tillade han leende och drog Louis intill sig i en kärleksfull kram.

”Medicinerna”, sa Louis lätt med en axelryckning och log busigt mot Harry.
”Har du någon present till mig?” frågade han sedan med stjärnor i ögonen och Harry kände för att skratta lyckligt när han såg hur Louis ögon gnistrade.

”Självklart har jag det älskling men du får nog vänta lite med att få den tills senare ikväll, om det är okej för dig?” frågade Harry mjukt medan han tittade djupt in i Louis ögon.

Louis sken upp i ett större leende och nickade.

”Ja, jag väntar gärna! Det får mig bara att bli mer förväntansfull! Jag älskar överraskningar!” Louis strålade likt en sol och Harry hade nog aldrig känt sig lyckligare än nu.

”Bra älskling, nu tycker jag att vi går upp och fixar frukost och att vi sedan gör oss iordning för besöket ikväll, god jul förresten”, flinade Harry glatt, Louis nickade och Harry kysste honom innan han hjälpte Louis upp ur sängen och mot köket.

De åt en strålande frukost Paul hade föreberett åt dem, Louis åt med stor aptit och Harry likaså, den här dagen hade verkligen startat perfekt och den kunde bara bli bättre. Harry hoppades på att det skulle hålla i sig hela dagen. När de hade ätit klart så gick de in i badrummet och gjorde sig iordning för kvällen. Harry klädde på sig en svart kavaj med en vit skjorta under, svarta byxor och en vit prickig fluga, Louis klädde sig i ett par röda byxor, vit tröja med ljusblå ränder och röda hängslen. De tittade lyckligt på varandra när de var färdigklädda.

”Vad vacker du är”, log Harry kärleksfullt mot Louis, han höll sin hand på Louis axel och Louis grabbade mjukt tag om den.

”Du är minst lika vacker du”, viskade Louis lyckligt till svar.

Harry lutade sig ned mot Louis och kysste honom kärleksfullt.

-

”Hejdå, det var jätte trevligt att träffas! Vi får ses snart igen! God jul och grattis igen älskade Louis!” strålade Johanna lyckligt åt Harry och Louis och kramade om dem båda innan Harry stängde dörren efter henne och Louis systrar.

Klockan var halv elva på kvällen, gästerna hade kommit vid fem och de hade haft en underbar kväll. Harry hade lärt känna Louis familj mer än väl och han älskade varenda en av dem, de alla hade verkligen klickat och Harry kunde knappt vänta tills de skulle träffas igen.

”Vilken trevlig familj du har Louis”, sa Harry lyckligt när de vinkat hejdå till Louis’ familj genom fönstret som vette ut mot gatan.

”Jag är glad att du gillar dem”, mumlade Louis sömnigt, han höll Harrys hand i ett löst grepp där de satt, fortfarande finklädda, på sängen.

Harry hade hämtat in några ljus och tänt dem, de spred ett mysigt ljus runt i rummet, julmusik spelade från en liten högtalare Paul installerat in i rummet.

”De är helt underbara, vi kan väl träffa dem snart igen?” frågade Harry mjukt och kysste Louis båda kinder innan han försiktigt lade huvudet på Louis axel.

”Det kan vi göra”, gäspade Louis och lutade sitt huvud mot Harrys huvud, Harry hörde hur han nästan sov så fort han lutat huvudet mot Harry. Paul hade varit inne för någon minut sedan och gett Louis sin kvällsmedicin.
Om du ska fria ikväll så gör det illa kvickt innan han somnar för natten, morrade Harrys undermedvetna åt honom.
Jaja, jag ska.

”Louis skulle du vilja ha din present nu?” frågade Harry mjukt och tittade frågande på Louis som hade slutit ögonen, hans ögon rörde sig sakta under ögonlocken innan han till slut motvilligt öppnade dem.

”Ja gärna, jag har väntat hela kvällen”, mumlade han dödstrött och kvävde en gäspning.

Harrys hjärta slog ett extra slag i bröstet, ”Ja, vänta lite så ska jag hämta den, somna inte snälla”, log Harry busigt åt honom och hjälpte honom att få av sig kläderna och lägga sig ned i sängen innan han gick iväg till sin jacka för att hämta ringarna som var väl förvarade i mörkblå små askar.

Han kom tillbaka efter några minuter och såg hur Louis kämpade mot tröttheten och medicinerna. Han satte sig på knä framför Louis i sängen och kramade en av askarna i handen i fickan innan han försiktigt tog fram den och tittade mjukt på Louis.

Louis tittade storögt på honom och hans mun formades till ett litet o.

”Louis William Tomlinson, vill du förlova dig med mig?” frågade Harry och ryste över hela kroppen av ordens innebörd. Han kunde knappt förstå att han friade till någon han träffat för första gången för tre veckor sedan.

Louis stirrade bara på den vackra glimrande guldringen med ett diamanthjärta i mitten, han kunde inte få fram ett ord. Harry betraktade honom med glödande ögon och väntade nervöst på ett svar.

”J-ja. Ja. Ja, det vill jag. Ja!” tjöt Louis plötsligt och kastade sig mot Harry och Harry fångade honom och höll honom hårt mot sitt bröst.

”Jag är så lycklig Harry, tack åh tack åh tack, det här är världens bästa present någonsin. Tack, åh.” Louis utstötte en hög snyftning, några sekunder efteråt började han gråta lyckligt och Harry grät med honom, gråten övergick till bubblande skratt och Harry trädde ringen över Louis ringfinger innan han trädde den över sitt egna.

Harry kurade hop sig bredvid Louis under täcket och lade armen om honom, de slöt ihop sina händer och tittade på ringarna de delade.

”Det här är det vackraste jag någonsin fått och jag älskar texten inuti, tack så jätte mycket Harry. Jag är så lycklig”, log Louis strålande likt en sol och kysste Harrys kind.

”Jag är så lycklig att du är lycklig, jag är så glad att du vill förlova dig med mig. Jag trodde inte det eftersom vi nästan precis har träffats men jag har känt sedan vi kysstes första gången att jag vill dela hela mitt liv med dig och jag tänkte att du förmodligen kände likadant så jag tog ett ’leap of faith’ eller hur man ska uttrycka sig”, mumlade Harry nästan generat medan han tittade lyckligt på Louis.

”Du har så rätt Harry, jag känner precis samma som dig, att jag vill dela hela mitt liv med dig. Du är det bästa som har hänt mig”, viskade Louis ömt och såg på Harry med kärlek i sina ögon.

Harry log lyckligt, det kändes som att han skulle sprängas av alla känslor och lyckan som han kände.

”Jag älskar dig Louis, jag älskar dig så mycket”, mumlade han intill Louis öra innan han kysste honom med hela sin kärlek som han kände inför den här mannen. Kyssen var så intensiv så att Louis började gråta och Harry grät med honom medan de kysstes långsamt och kärleksfullt. Harry lindade in sina fingrar i Louis peruk och fortsatte kyssa honom medan tårar av lycka strömmade ner längs deras kinder.

”Jag älskar dig också Harry”, viskade Louis andfått när de brutit kyssen på grund av att de behövde luft.

Harrys insida exploderade i ljus och stjärnor när han hörde Louis uttrycka de tre magiska orden och hans ansikte bröt upp i det lyckligaste leende hans ansikte någonsin burit. Han slöt sina händer om Louis och kysste honom ännu en gång och de fortsatte att kyssas och viska kärleksord till varandra tills solens strålar strilade in genom persiennerna.