Loubears skriverier

“Hazza?” mumlade Louis plötsligt där han satt i sin rullstol i mitten av köket och tittade på medan Harry lagade lunch. Det var den nittonde december och Harry hade fått ett sms om att ringarna hade kommit till smyckesaffären och att han kunde hämta ut dem senast den trettionde december. Han hade planerat att hämta ut dem senare på dagen när Louis tog sin eftermiddagstupplur. Harry rörde runt i pannan, han lagade kycklingwok med nudlar.

“Ja Louis?” frågade han mjukt medan han tog tid på nudlarna, de skulle snart ut ur vattnet, han böjde sig ned mot hörnskåpet och tog ut det vita durkslaget och ställde det i diskhon. Han tog tag om handtaget till kastrullen och hällde ut innehållet i durkslaget därefter tog han tag om handtaget till durkslaget och skakade det så att vattnet om nudlarna försvann, sedan hällde han tillbaka nudlarna i kastrullen.

“Jag skulle vilja gå ut idag”, sa Louis tyst och tittade fascinerat på Harry medan han höll på och blanda kycklingwoken med nudlarna. Harry vände sig mot honom med förvånad blick.

“Gå ut i naturen eller gå ut på en pub?” frågade Harry leende, han drog ur en av lådorna med foten och tog upp en grytlapp med tårna. Han flippade upp den med foten och den hamnade galant på bordet. Louis klappade händerna förtjust och rullade till kanten av bordet.

“Både och men i det här sammanhanget menar jag att jag vill gå ut på en pub, det skulle vara mysigt”, sa Louis mjukt medan han tittade på när Harry lade upp lite mat åt honom. Louis åt fortfarande väldigt lite, Harry hade noterat att det blev mindre och mindre för varje dag som gick men han blundade för det, om något drastiskt hände så visste han att Payne och Paul skulle vara där vid Louis sida och hjälpa honom.

“Men du får väl inte dricka för Payne? Eller?” sa Harry förvirrat, han satte sig ned på sin stol och började äta av woken. Den smakade kryddigt men var väldigt god, han kände sig nöjd med sina matlagningsinsatser idag.

“Nej klart jag inte får dricka, jag dricker bara alkoholfritt nu för tiden men det jag menar är att det skulle vara mysigt att gå ut på pub med dig, jag har inte varit ute i stan på kvällen på väldigt länge nu.” Louis log lite blygt mot Harry.

“Det skulle vara jätte roligt att gå ut med dig Louis så länge du orkar det”, svarade Harry ömt och såg mjukt på sin älskade, han tog Louis hand i sin och drog fingertopparna över Louis knogar.

“Jag säger till om jag inte orkar, det vet du. Börja inte bli som Paul.” Louis röst var ilsken men hans ögon glittrade roat. Han drog plötsligt naglarna ned längs Harrys handled och Harry drog förvånat efter andan och tittade lystet på Louis.

Louis flinade och lutade sig över bordet och kysste Harrys läppar mjukt. Harry grep tag om Louis huvud och grävde in fingrarna i peruken, han råkade riva ned sitt glas med mjölk men han brydde sig inte. När han kysste Louis var det som om allt i hans värld rasade sönder och blev till ett i Louis, Louis var det som gjorde honom hel, Louis var hans saknade pusselbit, Louis var Harry precis som Harry var Louis. De kompletterade varandra.

Louis stönade lågt i kyssen när Harry fört in sin tunga i Louis mun, deras tungor slogs om dominans och Harry var den som vann efter en minuts stridande, han sög tag i Louis tunga och bet försiktigt på den medan han smekte Louis kinder med tummarna. De kysstes tills luften i deras lungor tog slut. Harry drog sig bakåt och ställde upp glaset innan han gick och hämtade disktrasan och torkade upp den spillda mjölken. Under tiden satt Louis och tittade på honom med blossande kinder, det var tydligt vad han ville men Harry tänkte inte låta sig lockas, han ville inte trötta ut Louis mer än vanligt och dessutom var det snart dags för hans sovstund.

Louis tittade längtande på Harry, hans svullna underläpp såg väldigt inbjudande ut. Harry slickade sig om läpparna, han kände hur begäret flammade upp inom honom men han tänkte inte bejaka det. Han reste sig upp från stolen och plockade av bordet, ställde disken in i diskmaskinen och diskade kastrullen och stekpannan innan han tog in Louis i sovrummet. Han släckte stjärnan och ljusslingan i fönstret och bäddade upp sängen och puffade till kuddarna. Louis tittade nu trött på honom men Harry kunde fortfarande ana en gnutta lust i hans ögon, han slickade sig om läpparna igen men ignorerade hettan inom sig och hjälpte Louis från rullstolen till sängen. Han tog av Louis tröja och bäddade sedan ned honom i sängen under det mjuka täcket.

“Vill du ta av dig peruken?” frågade Harry mjukt och tittade ned på Louis. Han hade fortfarande inte sett Louis utan peruk, han längtade tills han fick se Louis bara huvud och röra vid det. Louis skakade på huvudet och mimade ett “nej”. 

Harry suckade lite besviket,

“Varför inte? Kliar den inte? Du har alltid på den”, undrade Harry, han tog upp sin telefon ur fickan och slog snabbnumret till Paul.

På senaste tiden hade Paul äntligen låtit Harry få börja hjälpa Louis men han vägrade fortfarande låta Harry ge Louis sin medicin.

Paul kom in i rummet och log mot de båda männen, han gick till Louis sida och gav honom medicinen genom droppet i armen. Louis ögonlock blev genast tunga så fort medicinen kom in i blodet, han gäspade stort. Harry tyckte att han påminde om en trött liten kattunge.

“Den kliar inte Hazza”, mumlade Louis trött, han var nära till drömmarnas land nu.

Paul log kärleksfullt mot Louis innan han nickade åt Harry och gick ut ur rummet.

“Lägg dig här bredvid mig”, mumlade Louis med trött röst.

“Mer än gärna”, svarade Harry ömt och kravlade upp sig bredvid Louis och slingrade sina armar om honom likt en orm slingrar sig om sitt byte.

“Kan vi inte gå på någon pub ikväll? Du hade väl en favoritpub eller? ‘The Burned Rooster’ eller något va?” muttrade Louis, hans röst var bara en tyst viskning.

Harry skrattade mjukt. “’The Burned Goose’ och ja, gärna. Sov nu älskling, jag kommer vara här så fort du vaknar”, mumlade Harry mjukt nära Louis’ öra och placerade en fjäderlätt kyss på hans kind.

Louis gäspade igen och nickade, nöjd med Harrys svar. Bara någon sekund efter han gäspat så sov han redan djupt.

Harry kurade ihop sig närmre Louis sovande kropp, han lade hakan på Louis axel och njöt av att vara så nära Louis. Värme strålade från Louis kind och Harry njöt av att känna den. Louis var alltid några grader varmare än Harry och Harry tyckte att det var jätte mysigt.

Louis bröstkorg hävde sig sakta upp och ner, Harry lade handen på Louis vänstra sida över revbenen och brände in den här stunden han hade med sovande Louis i sin hjärna, han brände in hur Louis bröstkorg rörde sig när han drog efter andan och han brände in hur Louis lät när han andades, han ville komma ihåg precis allt när Louis inte fanns mer.

Harry flätade in sina fingrar i Louis hand som han lagt på mitten av sitt bröst och gosade in sig i Louis hals, han kunde känna Louis puls slå likt ett fågelhjärta mot sin kind. Harry tittade mjukt på Louis ansikte.

Jag ska fråga dig om din favoritfågel när du vaknar och sedan ska jag tatuera in den över mitt hjärta, för du är min lilla fågel, tänkte Harry längtande medan han strök sitt pekfinger över Louis kindben.

“Jag älskar dig”, viskade han om och om igen intill Louis öra, han hoppades på att hans ord skulle nå igenom Louis’ medicinavtrubbade sinne.

-

Louis slog upp ögonen och han möttes av en leende Harry som tittade tillbaka på honom.

”Hej där”, mumlade Harry mjukt, hans tumme strök ömt över Louis kind.

Louis blinkade några gånger innan han såg Harry klart framför sig.

”Har du sovit gott?” frågade Harry leende och placerade en puss på Louis panna.

”Mm det har jag, hur länge har jag sovit?” frågade Louis, han kliade sig på huvudet och det såg ut som att han ville ta av sig peruken.

”En timme ungefär, vill du ta av dig peruken?” frågade Harry när han såg att Louis hade börjat bli lite rödflammig på pannan.

”Nej det vill jag inte”, svarade Louis och satte sig lite skakigt upp medan han kliade sig.

”Varför inte? Du är röd älskling, jag kan ta av den om du vill”, försökte Harry mjukt, han tittade på Louis medan han strök hans kind försiktigt med ovansidan av hans fingrar.

Louis ögon mörknade av ilska. ”Nej Harry”, fräste han ilsket och slog bort Harrys hand.

Harry tittade förvånat på honom och lade huvudet på sned. ”Vad är det? Sa jag något tokigt?” frågade Harry oroligt när han såg hur Louis händer hade börjat skaka. Harry slöt sina händer runt Louis’ för att få dem att sluta skaka. Tårar droppade ned på täcket, Harrys hjärta knep ihop av smärta över att se Louis gråta.

”Louis? Älskling? Vad är det? Prata med mig”, viskade Harry oroligt och drog Louis’ lilla kropp intill sitt bröst.

Louis svarade inte, han fortsatte bara gråta tills tårarna tog slut, hans kropp blev tung i Harrys famn. Harry drog undan håret som skymde Louis ansikte; Louis slutna ögon var lite svullna och rödkantade, våta ränder prydde hans kinder. Han såg ut som en sörjande ängel.

Harry vände på honom och lade ned honom på kuddarna igen så att han skulle ligga bekvämt, när han lagt honom tillrätta lade sig Harry bredvid honom med armarna lindade om hans överkropp. Tankar virvlade oroligt runt i Harrys huvud, han var orolig över att han hade sagt något som fått Louis att gråta.

Fan i helvetet, tänkte Harry oroligt och skakade på huvudet medan han smekte Louis peruk.

Louis huvud var väldigt varmt, han kändes faktiskt varmare än vanligt och Harry funderade på om han hade feber. Panik spred sig likt en löpeld i Harrys inre, han reste sig hastigt upp men ändå försiktigt för att inte väcka Louis. Han steg ur sängen och gick ut ur sovrummet mot köket för att hitta Paul.

Paul satt vid köksbordet med en kopp te i handen, han läste tidningen och åt lite kex. Han höjde blicken och tittade forskande på Harry medan han tuggade på ett kex.

”Louis han...”, Harry svalde, han var rädd inför hur Paul skulle reagera, ”- han började gråta efter att han vaknade och nu somnade han igen och jag tror att han har feber”, sa Harry med andan i halsen och tittade skräckslaget på Paul.

Paul reste sig så snabbt så att man kunde tro att han hade satt sig på ett bi, han stormade från sin plats och in i sovrummet i loppet av två sekunder, Harry hörde hur han låste sovrumsdörren med ett klick.

Harry sjönk ner på golvet med ben gjorda av sladdrig spaghetti, han begravde ansiktet i händerna och kände hur oro översköljde honom likt en tsunami. Tårar trängde ut ur hans ögon, han började gråta tyst och osammanhängande, det kändes som att hans lungor skulle sprängas av all panik och oro som stormade inuti honom.

Ytterdörren öppnades plötsligt, Harry höjde på huvudet och tittade rödgråtet mot dörren. Dr. Payne sparkade av sig skorna, hans ansikte var sammanbitet. Han gav Harry en tom blick innan han gick in i sovrummet, Harry förstod det som att Paul hade låst upp dörren åt Payne. När Payne gått innanför dörren kom Paul ut, hans ögon var mörka.

”Mr. Styles, jag vill att ni går nu”, sa han sammanbitet men strängt medan hans ögon stirrade dödligt in i Harrys ögon.

Harry ryckte till av den plötsliga avskyn som lyste i Pauls ögon. Han reste sig genast upp från golvet och gick till tamburen och klädde på sig sina ytterkläder.

”Jag vill att ni tar med er den här”, sa Paul kallt, han räckte fram en flyttlåda med alla Harrys saker.

”Va? V-varför?” stammade Harry fram och stirrade panikslaget på lådan och Paul.

Pauls ögon blev ännu mörkare.

”För att jag säger det. Det enda du har gjort sedan du kom in i Sir Tomlinsons liv är att få honom att må sämre, du har smutsat ner honom”, väste Paul giftigt med stark betoning på det sistnämnda.

Harry kände hur hela hans insida skrumpnade ihop, hur hans själ ruttnade av Pauls ord, av det som höll på att hända. Hela Harrys värld gick i tusen bitar, tårar strömmade längs hans kinder när han tog lådan i sina skakande händer och gick med stapplande steg ut ur lägenheten. Paul stängde dörren efter honom med en smäll och Harry kunde inte förmå sig att gå ordentligt. Han sjönk ned på golvet med lådan i sina händer och grät förkrossat tills tårarna tog slut.

Harry reste sig upp efter vad som kände en evighet och gick darrigt ned för trapporna och ut ur lägenheten. Oron för Louis gnagde sår i honom och han kände sig så otroligt förvirrad över allt som hänt, samtidigt kände han sig dödstrött. Han satte sig på tunnelbanan hemåt, under vägen hem funderade han på vad som skulle kunna ha hänt med Louis och varför Paul hade varit så elak, varför Paul hade kastat ut honom på det här sättet. Han hade även bestämt sig för att vänta med att hämta ringarna tills han fått en förklaring över situationen.

Harry steg av tåget med lådan i händerna och började gå den korta vägen hem, när han drog upp nyckeln ur fickan mindes han att han hade hyrt ut lägenheten till en trummis som hette Josh Devine, han hörde hur Josh spelade där inne.

Fan, tänkte Harry frustrerat och drog stressat handen genom sitt hår. Han suckade tungt och knackade försiktigt på dörren, det tog ett tag innan trummandet slutade. Josh öppnade dörren och tittade förvånat på Harry.

”Tja”, sa han med ett osäkert leende, Harry antog att han såg ut som ett vrak.

”Hej Josh, ursäkta för att jag bara kommer förbi såhär men det har hänt lite grejer och jag behöver bara sova här några dagar”, förklarade Harry ursäktande.

Josh nickade förstående och log snällt mot Harry. ”Självklart, det är din lägenhet. Jag ska bara städa upp lite”, sa Josh och försvann in i lägenheten, Harry hörde hur han höll på och grejade med dammsugaren. Några minuter senare kom Josh tillbaka och släppte in Harry.

”Jag har bytt lakan i sängen så du kan ju sova där om du vill, jag tar soffan”, sa Josh snällt och Harry nickade tacksamt.

”Tack Josh, jätte snällt av dig. Jag lovar att jag inte kommer stanna så länge och jag skulle ha ringt dig men det hände så mycket grejer så jag hade inte det i tankarna”, förklarade Harry skamset. Josh skakade på huvudet.

”Det är hel lugnt Harry, oroa dig inte.” Josh log mot honom och snurrade ett varv på sina trumpinnar han hade mellan fingrarna, ”Får man fråga vad som hänt?” tillade Josh efter en liten stund när Harry satt sig i soffan med händerna fortfarande på lådans sidor.

”Min pojkvän fick plötsligt feber och hans livvakt eller väktare eller vad han nu är slängde ut mig”, förklarade Harry kort och rös vid minnet av Pauls kalla blick. Han ville inte gå in på detaljer.

”Slängde han ut dig på grund av att din pojkvän fick feber?” frågade Josh med höjda ögonbryn.

Harrys öron blev röda av skam, han hade inte tänkt på hur han formulerat sig.

”Ja, alltså min pojkvän har cancer och på något sätt tyckte livvakten att det var mitt fel att han fått feber”, mumlade Harry medan han stirrade tomt på lådan.

Josh stelnade till och tittade sorgset på Harry.

”Jag är ledsen”, sa han och menade cancern.

Harry ryckte på axlarna.

”Jag visste att han hade det när vi blev tillsammans”, mumlade Harry tyst, Josh lade sin hand på Harrys axel.

”Lugn bara, det kommer säkert att ordna sig”, tröstade han.

Harry tänkte sig inte för när han lade sin hand på Joshs, han var bara så glad över att få tröst och närhet, hans ögon tårades.

”Tack Josh”, mumlade han kvävt och Josh smekte hans axel vänskapligt.

”Vänta några dagar så får du se att han hör av sig så fort han mår bättre”, sa Josh lugnt och Harry nickade men han trodde inte på Joshs ord, allt kunde bara gå mot det sämre nu hur mycket han än inte ville det.

Josh flyttade bort sin hand från Harrys axel och försvann bort till gästrummet som han gjort om till ett musikrum. Trumslag hördes från rummet och Harry sjönk ihop likt en gammal man över lådan med sina saker i. Han tog upp sin favorittröja, den som det stod ’Hipsta Please’ på och tryckte den mot näsan, den luktade Louis. Hans ögon tårades igen och oro smärtade i hans inre, han kände hur hans strupe snärjdes när alla hans sinnen tog in Louis doft. Hans hjärta slog smärtsamt i bröstet och en låg grymtning av sorg blandat med smärta kom ut ur hans mun. Tårar strömmade än en gång längs hans kinder och han undrade hur länge han skulle kunna utstå smärtan han kände över att inte veta hur Louis mådde eller ens veta om han fortfarande levde.

Harry tänkte plötsligt på en dålig tanke, en tanke han inte vidrört sedan han varit i tonåren.

Nej, jag slutade för fem år sedan, jag får inte börja igen, tänkte han bistert och slog ihop tänderna.

Jag måste vara stark för Louis, jag kan inte falla ned i den skiten igen, tänkte han bestämt och rörde vid ärren på sina handleder, de var nästan osynliga nu och han tänkte inte skapa nya. Han reste sig med ny styrka och tog med lådan till sitt sovrum, han ställde lådan ned på skrivbordet, tog av sig kläderna och la sig ner i sängen under täcket. Det kändes ensamt och kallt utan Louis bredvid honom men han somnade med förhoppningen att han skulle få ligga bredvid honom imorgon kväll och med löftet av att han inte skulle packa upp lådan förrän Paul hört av sig.