Loubears skriverier

Första månaden

En vecka hade gått sedan Harry senast varit hos Louis och han hade inte hört ett knyst från honom sedan dess, inte heller hade han uppdaterat sin blogg eller skickat mejl. Harry fruktade det värsta; att Louis gått bort och varje gång Harry försökte sätta sig i att han kanske var borta började hans kropp skaka och en stor klump av sorg samlades i hans hals.

Harry skakade på huvudet och försökte intala sig själv att Louis inte var borta än, men det oroade honom att han inte hört av sig. Hans tillstånd hade ju varit så dåligt senaste gången de träffats och det oroade honom att han inte fått titta till honom för Paul innan han åkt hem.

Harry suckade tungt och drog händerna över ansiktet, allt kändes så tungt – Louis var missing in action och Niall hade han inte hört från på över en vecka. Han rörde lite vid sin ficka och funderade på om han skulle ta upp mobilen och ringa ett samtal till Niall och fråga om de kunde hänga ikväll och supa skallen av sig och bara glömma allt som hade med Louis att göra för tillfället men han visste innerst inne att det inte var en bra idé. Dock höll han på att bli galen av längtan efter Louis och om han blev full och träffade Niall så visste han att det inte skulle sluta på ett bra sätt… men samtidigt ville han träffa någon och få mänsklig kontakt. Han kände sig beroende av det, han behövde känna en annan människas närhet för utan det mådde han inte bra.

Mänsklig kontakt var inget han hade brytt sig om förut innan kvällen han hade haft med Niall, när han hade vaknat nästa morgon så upptäckte han att något inom honom hade öppnats, något som hade varit stängt väldigt länge. När han träffade Louis så hade det där lilla skalet inom honom öppnats ännu mer till den punkten att det inte skulle stängas igen och han behövde närhet, han behövde Louis närhet mer än något annat just nu.

Jag kan smsa honom… tänkte han och slog på datorn innan han tog upp telefonen ur fickan. Han sökte på ”Louis Tomlinson” i sökfältet på hitta.se men han hittade inte numret, det verkade som att det var privat. Harry suckade ilsket och slog ner näven i bordet av frustration. Han höll på att bli galen av oro och frustration över att inte ha hört något från Louis på sju dagar.

Kanske jag kan få tag på Pauls nummer… tänkte han hoppfullt och skrev in ”Paul Higgins” i sökrutan istället men inget kom upp.

Harry morrade och slog ilsket ner skärmen till datorn, det enda han kunde göra nu var att hoppas på Louis själv skulle höra av sig eller uppdatera sin blogg. Han reste sig upp från sängen och bestämde sig för att gå en promenad genom Hyde park för att lugna ned sig.

-

Harry sjönk ned i soffan med datorn i knät efter han kommit tillbaka från promenaden, han knäppte på TV:n innan han öppnade skärmen till datorn och surfade in på Louis blogg, han hade inte uppdaterat sedan senaste gången Harry läst och orosmonstret vred sig runt i hans mage.

Harry lade handen på sin mage för att oroa monstret där inne men det fortsatte bara att vrida sig och Harry kände hur ett plötsligt illamående stegrade sig i halsen, han sprang från tv-rummet och in i toaletten och hukade sig framför toan för att vänta på spyorna inga spyor kom upp. Harry sjönk flämtande och svettig ned på golvet vid toaletten och kurade ihop sig till en boll med armarna hårt lindade runt magen.

Louis... Jag behöver dig… tänkte han uppgivet innan han svimmade.

-

”Harry? Harry vakna!”  

Harry slog upp ögonen och stirrade in i ett par oroliga mörkblå ögon, en varm hand strök mjukt över Harrys vänstra kind.

”Åh Harry, hej, hur är det med dig?” frågade Niall oroligt och hjälpte Harry upp på benen, Harry vinglade till och Niall hjälpte honom att sätta sig ned på badkarskanten. Niall satte sig på huk framför Harry, hans fingrar strök över Harrys händer och hans ögon tittade oroligt på Harry.

”Harry svara, hur är det? Jag hade vägarna förbi så jag tänkte bara kolla till dig, har ju inte hört från dig på ett tag nu så jag tänkte att jag skulle titta in och då såg jag dig ligga här på golvet”, mumlade Niall oroligt medan han strök Harrys händer mjukt.

Harry tittade förvirrat på Niall, han kunde inte minnas vad som hade hänt.

”Jag mådde bara illa och sen måste jag ha tuppat av”, muttrade Harry till svar, han rynkade pannan och kliade sig i bakhuvudet. Louis… tänkte han oroligt.

Niall lade en hand på Harrys panna. ”Du är lite varm, vill du åka till sjukhuset?” frågade Niall, hans fingrar lindade in sig i Harrys lockar.

Harry skakade på huvudet, han kände verkligen inte för att åka till sjukhuset just nu, han ville kura ner sig under täcket och gråta i en evighet.

”Okej, vill du lägga dig i sängen då?” frågade Niall, han greppade tag om Harrys hand och drog lite i den.

”Ja, det vill jag”, mumlade Harry trött, han kände inte igen sin egen röst – den var hes och skrovlig.

”Kom då”, sa Niall mjukt och hjälpte Harry till sovrummet, väl där bäddade han ner Harry under täcket.

”Vill du ha någonting? Någon mat eller te eller något?” frågade Niall ömt, han satt vid sidan av sängen på en stol han burit in från köket.

Harry skakade på huvudet, helst av allt ville han att Niall bara skulle dra för han orkade inte med honom just nu. Den enda han ville ha hos sig var Louis och han visste inte ens om Louis fortfarande levde.

”Okej, försök sova, jag kommer vara här hela tiden och se till så att inget händer”, försäkrade Niall glatt, han höll fortfarande Harrys ena hand i sin och strök den mjukt med sina fingertoppar.

Harry önskade bara att Niall kunde försvinna därifrån, han drog åt sig handen och vände ryggen mot honom och drog täcket över huvudet som ett litet barn. Han hörde hur Niall drog en besviken suck men han brydde sig faktiskt inte.

”Niall kan du inte bara åka hem?” frågade Harry med sur röst, han hade vänt sig om och tittade nu på Niall med sina gröna ögon.

Niall höjde på ögonbrynen och lade huvudet på sned. ”Varför då?” frågade han besviket.

”För att jag vill vara ensam”, svarade Harry ärligt.

Niall höjde på ögonbrynen, hans tunga slickade över läpparna innan han svarade.

”Varför då Harry? Du mår ju dåligt och jag hittade dig avsvimmad. Jag vill helst inte lämna dig ensam.” Niall tittade bestämt på honom med armarna i kors.

Harry suckade irriterat inombords.

”Jag mår bättre nu, kan du inte bara åka?” bad Harry.

Niall fnös ilsket.

”Varför är du så otrevlig Harry? Varför har du inte hört av dig?” frågade han nu, klart irriterad.

”För att jag inte vill ha dig här! Jag vill vara ensam!” morrade Harry ilsket utan att tänka vad han sa. ”Och jag har inte hört av mig för att jag har varit med min pojkvän”, tillade Harry stolt med ett flin på läpparna. Han brydde sig inte om att han och Louis kanske inte var tillsammans, men de dejtade åtminstone.

Niall tittade chockat på honom.

”Pojkvän? Vem då?” fnös han, det var tydligt att han redan var avundsjuk och Harry älskade det, han njöt av att se Nialls ögon mörkna av avundsjuka.

”Louis Tomlinson, den cancersjuke bloggaren.” svarade Harry med ett ännu större flin.

Nialls ögonbryn höjde sig ännu mer och hans ögon blev större.

”Va? Är du seriös? Du lever i en fantasi Harry. Ni är inte tillsammans! Du ljuger bara!” morrade Niall ilsket och reste sig hetsigt upp. Hela hans kropp var spänd.

Harry skrattade nästan åt Nialls reaktion.

”Varför skulle jag ljuga för?” fräste Harry ilsket och Niall stampade med foten i golvet av ilska.

”För att du lever i en fantasi! Louis och du är inte tillsammans!” morrade Niall som svar, han höjde armen som om han gjorde sig beredd på att slå till Harry.

”Haha! Det är vi visst! Jag var hemma hos honom för en vecka sedan och vi gick en vända på stan! Vi dejtade Niall! Såg du inte artikeln i tidningen! Vad är det som är så svårt att förstå?” morrade Harry ilsket, nu satt han spikrakt upp med kroppen spänd han också.

”I tidningen? Varför var ni med i tidningen?” fräste Niall ilsket, han spände armen ännu mer och Harry gjorde sig beredd på ett slag.

”För att fans började hopa sig runt oss och Louis fick en panikattack, dessutom var den Louis Tomlinson ute vilket han inte varit på ett halvår och dessutom hade han mig med sig, sin pojkvän!” Harrys leende hade förvandlas från ett flin till ett elakt varggrin.

Nialls ögon mörknade, plötsligt kände Harry en brinnande smärta på kinden där Niall slagit honom, en varm rand av blod sipprade ner längs kinden.

Harry stirrade ilsket med blandad förvåning på Niall, han visste att när Niall blev arg så blev han lite våldsammare än vanligt men även fast Niall hade spänt musklerna så trodde inte Harry att han någonsin skulle våga slå honom, speciellt när han var sjuk.

”Ut. Ur. Min. Lägenhet”, morrade Harry med stark betoning på varje ord, Niall vände på klacken utan ett ord och försvann ut ur lägenheten med en smäll.

Harry drog en lättnadens suck och kravlade sig upp ur sängen för att sätta på ett plåster över såret. När han var klar sjönk han tillbaka ned i sängen med täcket över sig och telefonen i handen. Han knappade in numret till nummerupplysningen och efter en timmes letande fick han tag på Louis nummer. Han bestämde sig för att smsa eftersom han inte vågade ringa.

Hej Louis. Hur är det med dig? Det var ett tag sedan jag hörde från dig. Jag hoppas att jag inte gjort något fel så att vi inte kan träffas… Snälla hör av dig så fort du får det här. Det tog en timma att få tag på ditt nummer. – Harry

Efter några minuters väntande vibrerade mobilen muntert till och Harry såg att han hade fått ett svar, hans hjärta hoppade lyckligt till i bröstet.

Hej Harry. Det är Paul som skriver. Jag har läst upp ditt meddelande för Mr. Tomlinson och han skulle vilja att du kommer över redan nu. Han sade att jag skulle hämta upp dig. Går detta bra?

Hej Paul. Självklart går det bra. Här är min adress. Harry skrev adressen och Paul svarade att han skulle vara där inom ett par minuter.

Harry skyndade sig upp ur sängen och försvann in på badrummet för att ta en snabb dusch, när han var klar gick han tillbaka till sitt sovrum och klädde på sig kläder. Någon minut efter han klätt på sig hörde han en lätt knackning på dörren. Han skyndade sig med att klä på sig ytterkläder och skor och öppnade dörren. Paul stod i dörröppningen och log mot honom.

”Följ mig Mr. Styles så åker vi till Mr. Tomlinson”, sa Paul formellt och Harry följde efter honom och ut till bilen.

-

Harry tog av sig ytterkläderna och följde med Paul till Louis rum, vid Louis sida satt en lång, ganska ung man, kanske ett år äldre än Harry med brunt snaggat hår och mörkbruna ögon iklädd i en vit rock och ett stetoskop runt halsen. Harry lyfte på ögonbrynen och kände ett sting av avundsjuka, vem fan var det där?

”Hej Hazza, hur är det?” frågade Louis med svag röst, han såg mycket blekare ut än vad han gjort för en vecka sedan och han hade tunga påsar under ögonen. Syrgasslangen var instoppad i näsan. ”Slå dig ned”, tillade Louis och gestikulerade mot stolen som stod bredvid den vitklädde mannen. Harry satte sig ned och tittade på mannen och sedan på Louis.

Mannen sträckte fram en hand och log strålande mot Harry.

”Hej Mr. Styles, mitt namn är Dr. Liam Payne och jag är Louis privata doktor”, sa Dr. Liam Payne med ett strålande leende och skakade Harrys hand mjukt.

Harry drog ett lättat andetag, det var bara hans doktor.

”Hej Mr. Payne, jag heter Harry”, svarade Harry leende, han vände sedan blicken mot Louis.

”Snälla Mr. Styles, kalla mig Liam”, insisterade Liam mjukt, Harry tyckte redan om honom.

En mjuk hand slöt sig om Harrys.

”Hur är det?” frågade Louis ömt, han drog sina fingertoppar över Harrys knogar, rysningar ilade ned längs Harrys rygg av beröringen. Han hade längtat så efter Louis.

”Jodå det är bra, hur är det själv? Jag har varit jätte orolig”, hasplade Harry ur sig, hans kinder hettade lätt när Louis ansikte lystes upp.

”Det är helt okej med mig, jag är ledsen för det som hände senaste gången vi sågs. Jag klarar inte av stora folkmassor och det blev helt enkelt för mycket för mig. Mitt tillstånd försämrades och Paul anlitade Liam här som ska vara här och ta hand om mig om jag behöver det, på så sätt slipper jag hamna på sjukhuset”, förklarade Louis, hans röst var som honung i Harrys öron. ”Vad har hänt där?” frågade Louis oroligt när han upptäckte det stora blåmärket på Harrys kind.

”Jag… ramlade”, ljög Harry.

”Klant”, flinade Louis glatt, han förde Harrys fingrar till sin mun och kysste hans pekfinger.

Harry höll på att dö av alla känslor han kände, han ville bara hångla upp Louis mot sängkarmen NU men han vågade inte nu när både Liam och Paul var i samma rum.

Louis tittade på Liam och Paul. ”Ni kan gå ut nu, jag plingar om jag behöver något”, sa Louis, de båda männen nickade och försvann ut ur rummet.

Louis vände sig mot Harry och ett ljuvt leende formades på hans läppar.

”Kyss mig Hazza”, mumlade han ömt, hans mun var halvt öppen och Harry kände hur det blev trångt i byxorna. Allt med Louis drev honom till vansinne.

Harry lutade sig fram mot Louis ansikte och placerade sina läppar om Louis’ läppar, han tryckte försiktigt in tungan i Louis redan öppnade mun och smakade långsamt på honom medan han slingrade sin hand om Louis nacke. Åh vad han hade längtat efter att få kyssa Louis, det kändes som en evighet han gjort det senast. Louis gnällde lågt när Harry lagt sin hand på hans lår, Louis spred på sina ben för att Harry skulle ha bättre åtkomst och Harry flyttade sig långsamt över till sängen med kyssen fortfarande låst emellan dem. Han lade sig försiktigt över Louis varma kropp med armarna som stöd, han ville inte lägga hela sin tyngd över Louis kropp. Värmen som strålade från Louis kropp kändes som solljus. Louis var Harrys solljus; tanken fick det att tåras i Harrys ögon. De fortsatte att kyssas långsamt och kärleksfullt, Harry hade lindat in sina fingrar i Louis’ peruks hår, han smekte de plastiga lockarna mjukt medan hans andra hand sakta började knäppa upp knapparna på Louis skjorta.

Louis gnällde lågt när hans knappar var uppknäppta, Harry bröt kyssen för att kunna kolla på Louis kropp. Det var den vackraste kropp Harry någonsin sett trots alla operationsärr Louis hade, det Harry gillade mest med Louis kropp var hans något utstickande mage, han smekte den lätt med sin hand som nästan tog över hela magen. Louis tittade längtande på honom.

”Hazza… Jag tycker om dig så mycket…” mumlade Louis medan han tittade på Harry.

Harry log strålande mot honom och kysste hans nästipp.

”Jag tycker om dig så mycket med. Jag har saknat dig så himla mycket. Jag trodde aldrig att vi skulle ses igen…” mumlade Harry ärligt, han ritade linjer över Louis bröstkorg.

”Varför trodde du det?” frågade Louis lite oroligt, Harry kunde känna hur hans hand började knäppa upp Harrys skjorta, det fick honom att le för att Louis ville det här minst lika mycket som honom.

”För att du inte har hört av dig och jag trodde att något hänt dig”, mumlade Harry och hjälpte Louis med den sista knappen, han kastade ned både sin egen skjorta och Louis på golvet. Nu låg de hud mot hud och Harry älskade det, han älskade att känna Louis hettande hud mot sin, känna hur hans hjärta slog snabbt likt en fågels vingar inne i bröstkorgen.

”Jag är ledsen att jag inte har hört av mig Hazza, men jag har mått så dåligt bara. Det ska inte hända igen” mumlade Louis ursäktande, han slöt sina händer om Harrys nacke och drog honom närmre sitt ansikte, Harry kunde känna hans varma andetag mot sitt ansikte.

”Det är okej Louis, vi är tillsammans nu och allt är bra”, viskade Harry och fångade Louis läppar med sina igen och kysste honom så ömt som han kunde. Louis kysste minst lika ömt tillbaka medan han tryckte sig lite hårdare mot Harrys kropp, det var som om han var beroende av att känna Harrys kropp mot sin precis som Harry kände.

Ett ord flög igenom Harrys dimmiga sinne. Själsfrände.

Harry djupnade kyssen medan han drog sina fingrar långsamt ner över Louis hals, han stannade vid Louis nyckelben och drog en cirkel runt det hårda benet innan han fortsatte ned mot Louis navel och utför låret.

Louis gnällde lågt när Harry vidrörde hans jeansbeklädda lår och tryckte sig ännu lite hårdare mot Harry och Harry förstod precis vad han ville men han tänkte att de kanske skulle vänta med det. Han ville få svar på sina frågor först och han ville vara bättre förberedd.

Harry flyttade handen uppåt igen och smekte med fingret i Louis halsgrop medan han kysste honom längtande. Louis masserade Harrys nacke en stund innan han flyttade på sina fingrar och rörde Harrys rygg med sina mjuka fingrar. Harry fick gåshud över hela kroppen, han fortsatte kyssa Louis till deras läppar började ömma och de var tvungna att bryta kyssen.

Louis log mjukt mot honom, hans ögon lyste likt stjärnor igen och Harry kände hur lycka strilade inom honom av att se Louis så pigg.

”Louis, jag har två frågor”, mumlade Harry för att bryta tystnaden.

”Fråga på Hazza”, svarade Louis mjukt, hans hand var in borrad i Harrys lockar.

”Dejtar vi eller är vi tillsammans nu är första frågan”, sa Harry och lade sig bredvid Louis med handen på Louis mage.

”Eh… Jag tycker vi är tillsammans”, sa Louis med ett varmt leende och Harry hade lust att skrika av lycka.

”Okej”, log Harry lyckligt. ”Min andra fråga är… Skulle du vilja att jag flyttar in hos dig tills vidare eller så länge som du vill att jag ska bo hos dig? Jag har tänkt att jag kan hyra ut min lägenhet under tiden jag bor hos dig och jag har en som är intresserad. Känn ingen press”, log Harry skämtsamt och tittade nästan bedjande på Louis som såg mållös ut.

”J-ja… Jag skulle älska det Hazza, det skulle vara underbart!” sa Louis lyckligt efter några sekunder, han höll Harrys händer hårt. ”Då kan min familj komma hit istället och vi kan fira min fö…” han blev tyst.

Harry tittade på honom. ”Födelsedag? När fyller du år?” frågade Harry leende och kysste Louis kind. Han var så lycklig att Louis ville att han skulle bo här, han var så lycklig att de skulle bo tillsammans!

”Jag fyller år samma dag som julafton”, svarade Louis mjukt och log lite blygt.

”Då måste vi fira dig och Jesus då”, skrattade Harry och Louis skrattade, Harry älskade det skrattet. Det var så otroligt gulligt.

”Ja”, log Louis lyckligt, ”Men då pratar jag med mamma och mina systrar imorgon och bjuder dem hit istället. Paul kan hjälpa oss med julmaten och så”, tillade han och Harry nickade.

”Och jag, jag hjälper gärna till.”

 ”Vi kan väl julpynta och så imorgon? Jag har inte hunnit göra det än”, föreslog Louis medan han tittade på Harry med sina stjärnögon.

”Självklart, det fixar vi”, log Harry och kysste Louis ömt.

Den här dagen hade blivit bra trots allt som hänt.